Ingen uppdatering

090420
Är åter i Maun/Botswana efter några fantastiska dagar i bushen. Åkte iväg på en oplanerad safari i helgen och har inte hunnit skriva något nytt blogginlägg. Åker buss till Namibia imorgon för att återansluta till gruppen. Därefter återstår 2 cykeldagar innan nästa vilodag i Windhoek (Namibias huvudstad). Kan kanske verka lite slött att ta ledigt igen, men det har verkligen varit välinvesterad tid och en upplevelse utöver det vanliga. Helt enastående! Återkommer med en mer detaljerad beskrivning om några dagar! :-D

 

IMG_3080

På oförglömlig safari i Okavangodeltat

20 april, 2009, publicerat av Anna

Victoriafallen

090412
Dagarna vid Victoriafallen har varit några av de bästa under hela Afrikaresan. Har njutit av civilisation i snart 4 dygn; sovit inomhus, i säng, duschat med temperaturreglerat vatten, suttit på en ren toalett som gick att spola i, surfat trådlöst, ätit mat vars ursprung inte var helt oigenkännligt, druckit milkshake, åkt taxi, handlat på välsorterad supermarket, m.m… Och det har varit alldeles, alldeles underbart! :-D

Att återvända till cyklingen, flocken, campinglivet och den ensidiga kosthållningen imorgon känns föga lockande. Som tur är, är det “bara” 4 veckor kvar…

Victoriafallen som sevärdhet har varit en helt spektakulär upplevelse! Jag har tidigare besökt Foz de Iguaçu i Brasilien och Niagarafallen i Kanada, som också varit imponerande naturfenomen. Jag undrar ändå om inte Victoriafallen varit de mest storslagna av dem alla. Tackvare regnmassorna tidigare i år är vattenståndet i Zambezifloden högre än på 40 år, vilket naturligtvis påverkar vattenmassorna i fallen. Enorma mängder vatten forsar nerför bergskanten, växtligheten i omgivningarna grönskar som aldrig förr och luftfuktigheten är överväldigande. Det går inte att ta miste på att man befinner sig i tropikerna!

Victoriafallen är belägna på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Den enda vägförbindelse mellan dessa länder är en gammal järnvägsbro som fortfarande är i bruk för tåg-, bil-, gångtrafik och inte minst bungy jump.

Första dagen besökte vi fallen från Zambiasidan. Jag hade inte riktigt insett hur hög luftfuktigheten kring fallen skulle vara och promenerade därför dit i vanliga kläder, ryggsäck och systemkamera i högsta hugg. Det första som mötte mig var två av mina medresenärer, som redan varit nere vid fallen och nu återkommit dyngsura. Det är bokstavligen som att vistas i en biltvätt. Ingenting är torrt när man kommer ut. Simon, från Kanada, demonstrerade precis hur blöt han var genom att ta av sig tröjan och vrida ur litervis med vatten.

Som tur var, fanns det regnponchos att hyra för en billig penning. Inte för att man förblev torr på något vis, men graden av väta blev åtminstone något lägre. Packade ner kameran i en vattentät påse och traskade ner mot fallen. Ju närmare man kom desto högre blev dånet från vattenmassorna. När jag närmade mig en gångbro som ledde över till andra sidan ravinen, ackompanjerades dånet av ettrigt smattrande regndroppar. Längs gångbron forsade vatten. Att promenera över till andra sidan var som att vada igenom en 100 meter lång dusch med dåligt fungerande avloppssystem. Detta regninferno var något av en upplevelse i sig. Däremot såg man inte särskilt mycket av vattenfallen p g a det tjocka regnmoln som byggdes upp däromkring. Å andra sidan var det storslagna vyer i alla andra riktningar. Att vandra runt på stigarna i regnskogen och fotografera allt från små blommor och blad till stora forsar och raviner var en ren fröjd. I eftermiddagsljuset framträdde senare den mer färgstarka regnbågen än den andra. Intrycken visste inga begränsningar…

Flera av mina bilder är uppladdade på Facebook, men det plugin (Fotobook) som importerar fotoalbumen till min blogg, har av någon oförklarlig anledning slutat att fungera. Internal server error är det enda felmeddelande jag får. Ominstallation, de- och reaktivering, uppgradering, ingenting tycks hjälpa. Har mailat supporten och förhoppningsvis löser sig problemet inom kort, annars får jag installera ett annat plugin när jag kommer hem. Tillsvidare får ni därför hålla tillgodo med Facebook-versionen… :-(

Nästföljande dag promenerade vi över till Zimbabwesidan. Den första kilometern eller så på andra sidan bron, befinner man sig i ingenmansland. Därefter kommer passkontrollen, där vi var tvungna att köpa var sitt visum för 30 US$. Av någon ologisk, afrikansk anledning kostade det däremot hela 75 US$ för kanadensarna. Även om ingen förstod varför, var det bara att hosta upp pengarna. Stämpelkillen var omedgörlig. På något sätt hade han lyckats intalat sig själv att han faktiskt hade en viktig uppgift i livet?!

Några hundra meter in i Zimbabwe fanns entrén till vattenfallen. Trots att vyn på Zambiasidan hade varit fullkomligt bedårande, lyckades Zimbabwesidan överträffa detta. Här kom vi ännu närmare vattenfallen och även om det regnade intensivt på sina ställen, var naturupplevelserna än mer imponerande. När kläderna i princip var genomblöta, var det dags att återvända till solskenet och nästa programpunkt. Ett besök på det anrika Victoria Falls Hotel.

Sedan Mugabe kom till makten och de vita fördrevs från sina hem, håller landet fullkomligen på att köras i sank. Ingenting fungerar och fattigdomen är värre än någonsin. I tillägg har i princip all turism dött ut. Trots sevärdheterna kring Victoriafallen, var turisterna lätträknade på Zimbabwesidan och personalen på hotellet uttryckte stort missnöje över utvecklingen och det decimerade antalet besökare.

För att komma till hotellet tog vi en genväg genom bushen. Så fort vi lämnade asfalten bakom oss dök det upp en s k turistpolis som eskorterade oss hela vägen till hotellet. Längs stigen uppenbarade sig den ena påstridiga försäljaren efter den andra. Tydligen hade de här återkommande problem med trakasserier, rån och överfall. Av denna anledning var det inte lämpligt att promenera den förhållandevis korta vägen själv.

Väl framme vid hotellet var det som att komma till en annan värld, ja, till och med till ett annat århundrade. Som någon uttryckte det; ”Det är som att få uppleva essensen av kolonialismen för en dag”. Att vandra runt på de klanderfritt ansade gräsmattorn, att få njuta av den storartade utsikten bort mot järnvägsbron och Zambeziravinen, att få insupa atmosfären av hotellets välbevarade sekelskiftesmiljö och inte minst, att få avnjuta ett ståndsmässigt afternoon tea med caketower och elegant, inhemsk kypare. Det är kolonialismens anor, när de är som bäst!

Efter ett par timmars avkoppling på hotellverandan, flanerade vi runt i hotellträdgården och betraktade näckrosdammar, fontäner, statyer, konstverk, planteringar och det annorlunda djurlivet. Helt oväntat passerade flockar av babianer, vårtsvin och mungos, närmare bestämt sebramanguster (!), förbi. Allt för snart var det dock dags att bege sig tillbaka till Zambiasidan och den inte fullt lika glamourösa vardagen…

Under påskhelgen har staden Livingstone (uppkallad efter den brittiske missionären Dr. Livingstone, som bl a var den förste europén att besöka Victoriafallen) fullkomligen invaderats av turister. Att finna boende har inte varit det allra enklaste och under fem nätter har vi därför flyttat mellan tre olika hotell. Favoritstället är det nuvarande hotellet, som ägs av en kvinnlig, skotsk advokat och är inrett i någon form av new age-inspirerad stil. Bäst av allt är mat- och dryckutbudet, eller vad sägs om kaffe med hasselnötssmaksatta kaffebönor, guavabaserad smoothie och hemmagjord milkshake med valfri smak. Det är annat än beskt pulverkaffe, söndermosade, bruna bananer och torkat jordnötssmör på sönderfallet vitt, gammalt bröd!

En mindre angenäm erfarenhet från staden stod Ivo, en helylle kille från Holland, för. Många av aktiviteterna här samt visum vid gränsen betalas med amerikanska dollar, som inte alltid är så lätt att få tag på. Ivo insåg på skärtorsdagen att alla hans dollar var slut. Innan vi åkte till vattenfallen passerade vi därför centrum, så att han kunde ta ut Kalle Anka pengar från en av bankomaterna. Det normala är sedan att man tar dessa till ett närliggande forexkontor och växlar till sig en mer kapitalstark valuta. Denna dag bar det sig inte bättre än att alla växlingskontor var stängda. På gatan hängde däremot ett flertal svarta (i dubbel bemärkelse) pengaväxlare. Ivo förhörde sig noggrant om kursen och fick ett riktigt bra erbjudande. Fanns inte mycket att tveka om. Med 200 US$ i fickan kom Ivo tillbaka och berättade lite halvnöjt om affären. Och tillade med ett skratt, hoppas bara inte de gav mig förfalskade sedlar. Vid noggrannare inspektion visade det sig att förhågan inte var helt obefogad. Den ena 100 dollarsedeln såg ganska annorlunda ut i färgen. Ivo försökte förtvivlat förklara detta med olika produktionsår… Efter ytterligare jämförelser stod det klart att denna sedel utan tvekan var förfalskad. Igen vattenstämpel fanns att finna och kvaliteten var uppenbart annorlunda.

Med bestämda steg tågade hela gruppen tillbaka för att konfrontera mannen som hade växlat pengarna. Jag hade kameran i högsta hugg och fotograferade alla med pengar i näven, som bildbevis. Självklart stod han inte kvar på samma plats, men vem av alla svarta pengaväxlare var den skyldige, i just detta fall? Ivo blev mer och mer osäker; -“Jag tror att det var han… Eller han… Eller han… Nej, jag kan inte säga säkert. De ser ju alla likadana ut…” Helt plötsligt stod det klart för oss varför gärningsmannen oftast beskrivs som medellång med mörkt hår och sällan ställs till svars för sitt brott…

Efter de inledande två intensiva dagarna kring vattenfallen, då vi promenerade så mycket att jag t o m fick träningvärk i vaderna. Något jag inte haft på flera månader! Har jag valt att bara ta det lugnt och njuta av inaktiviteten. Något jag heller inte haft möjlighet till på flera månader. Att sitta i skuggan med fötterna i högläge och antingen surfa trådlöst, skriva blogginlägg eller läsa kontemplerande romaner av Paulo Coelho, har känts som fullt tillräcklig sysselsättning. Någonstans blir man mätt på alla intryck och trött på att ständigt vara på väg…

Någon som varit mer företagsam än jag själv, är Ernest. Den 68-årige, pensionerade, matematikprofessorn från Universitetet i Calgary. Redan första dagen han beskådade Zambeziravinen från järnvägsbron, bestämde han sig för att utföra det 110 meter höga bungy hoppet. Utan tvekan och en antydan till oro tog han på sig selen, ställde sig på plattformen och tog det avgörande steget mot avgrunden. Som han tidigare konstaterat; -”If this weekend was good enough for Jesus to die on, it will be good enough for me!”.

Nu gick allt lyckligtvis väl och Ernest rycktes upp i gummibandet, innan han slogs i bitar mot vattenytan. Medan han dinglande från järnvägsbron, upp och nerpåvänd, hade han till och med sinnesnärvaro nog att ta fram en burk med sin nyligen avlidna frus aska och sprida denna som ett moln över Zambezifloden i hennes minne. Ett ganska mäktigt ögonblick för alla närvarande!

För egen del räckte det däremot med att stirra ner i avgrunden och betrakta personalen, i vars händer jag behövde lägga mitt liv, för att fatta ett välgrundat beslut om att INTE hoppa. Åtminstone inte här! Än är jag inte redo att följa Jesus…

Imorgon är det istället dags att gränsla titanhingsten igen och beta av de återstående 300-400 milen (?) till Kapstaden. Först väntar långa, flacka cykeletapper i Botswana, därefter utmanande off road cykling i Namibia och slutligen kylslagna cykeldagar längs Atlantkusten i Sydafrika, innan vi når vår slutdestination.

Återkommer med fler lägesrapporter, när tillfälle ges!

 

Tea350

Afternoon tea på Victoria Falls Hotel.

12 april, 2009, publicerat av Anna

På Semester!!!

090408
Efter 12 veckors cykling under allt annat än enkla förhållanden, har jag begett mig iväg på en minisemester, i ”semestern”, så att säga. Sitter i skrivande stund på en buss mellan Lusaka och Livingstone, d v s staden vid Victoriafallen, på Zambia sidan. Idén kom upp för ett litet tag sedan, när cyklingen började te sig allt mer rutinmässig och mindre stimulerande. Under resans gång har ett antal personer i gruppen återkommande avvikit på diverse egna utflykter, såsom; sol och bad, safaris, hiking, storstadsliv, m.m. Att få ett avbrott från cykelsadeln, det unkna tältet, det rigida tidsschemat, den förutsägbara mathållningen och inte minst, från ”la familia”, kan vara av avgörande betydelse. Åtminstone när man vaknar upp på morgonen och känner att en dag på cykeln är som ännu en dag vid produktionsbandet på fabriken.
På senare tid har jag dessutom fått allt större bekymmer med skavsår från cykelsadeln. Kan låta trivialt, men att inte kunna sitta på cykeln utan mer eller mindre konstanta besvär, är verkligen inte roligt när det är den huvudsakliga aktiviteten varje dag. Förhoppningsvis kan några extra vilodagar göra underverk för läkningsprocessen, annars får det bli sparkcykel de sista veckorna.

Sammanlagt är vi 8 personer som åker i förväg till Victoriafallen. Det lär ju vara en av Afrikas största turistattraktioner och något man vill hinna uppleva ordentligt, när man väl är i närheten. Tydligen ska det finnas en rad adrenalinstinna aktiviteter att roa sig med där. Den enda som med säkerhet uttalat att han ska utmana skräcken att kasta sig utför bron, ner mot vattenfallen, med ett gummiband runt fötterna som enda säkerhetslina, är Ernest, en 68-årig, pensionerad, matematikprofessor från Universitetet i Calgary. Vi är nog många som mer eller mindre kommer känna oss tvingade till ett bungee jump, om han hoppar. Dessvärre är oddsen ganska höga. När jag hade högläsning om vilka nervkittlande aktiviteter det fanns att välja bland, satt Ernest och kommenterade; -”Oh, I’ve done that in Mexico”, ”Oh, I’ve done that in New Zealand”, ”Oh, I’ve done that in India”, ”Oh, I’ve done that in Bali”, osv. Gubben verkar ha varit över allt och gjort det mesta… förutom hoppat bungee jump över Viktoria fallen. Än…

Sedan Lilongwe har vi cyklat in i Zambia och tillbringat en vilodag i Lusaka, landets huvudstad. Zambia har inte utmärkt sig åt något särskilt håll. Som någon trött Afrikaresenär konstaterade; ”Same shit, different place”. Landskapet är ungefär lika grönskande som i övriga regionen. Backar och motvind har inte saknats. Hyddorna är mestadels runda, gjorda av lera och med halmtak. Majs och pumpa utgör den huvudsakliga födan. Ungarna lever på vägarna, precis som i övriga Afrika. Hälsningsfrasen när vi susar förbi är antingen ”Mozungo!” eller ”How are you?”. Väldigt sällan ”Give me money”, faktiskt. Det vanligaste transportmedlet är cykel, som man tydligen kan lasta det mesta på; tanten och ungarna, polarna, kolsäckar, vedpinnar, bananstockar, sockerrör, en eller två andra cyklar, vattendunkar, drickabackar, tomflaskor, m.m. Bara fantasin sätter begränsningen och DÄR ligger vi långt efter!

En dag ute i obygden tog jag ledigt från cyklingen och åkte med lastbilen till lägerplatsen, huvudsakligen för att skona skrevet, men även för att passa på att uppleva något annat än den normala cykelutsikten (gröna buskar, skrikande ungar och sönderfallna asfaltsvägar). Det visade sig bli en av de intressantaste dagarna hittills.

Under färden stannade vi i diverse byar för att proviantera. Bl a behövde vi fylla på vattentanken i lastbilen, vilket normalt sett görs med slang från en lokal vattenkran. Här fanns dock bara en vattenpump att tillgå, bygd av någon västerländsk hjälporganisation. Bara att pumpa för hand och langa hinkar till lastbilen med andra ord.
Dagens goda gärning var när en av killarna från Tour d’Afrique visade lokalborna hur man lätt kunde tillverka en tratt av en plastflaska, för att på så sätt optimera vattenflödet in i plastdunken. När vi anlände stod de och pumpade lika mycket vatten bredvid dunken som i den. Lätt chockerande, med tanke på att man fått intrycket av att hela kontinenten lider av vattenbrist.

Väl framme vid ännu en intetsägande lägerplats utan några som helst bekvämlighetsresurser, bestämde jag mig för att ta en promenad till en närliggande liten by. Där verkade de försörja sig på att sälja varma läskdrycker och kakor till förbipasserande. Lagom intressant. Följde därför en upptrampad stig som ledde bort från vägen och ut i bushen. Förutom en vandring bland majsfält och andra grödor, passerade stigen genom en rad mindre gårdar/boplatser. Några var folktomma och jag hade möjlighet att ostört titta runt bland hyddorna, medan andra var befolkade av mer eller mindre verksamma män och kvinnor. På några av gårdarna satte jag mig ner och försökte kommunicera med folket där. Språkförståelsen sviktade dessvärre rätt rejält, men jag lyckades ändå få en hyfsad bild av hur de levde.

På varje gård finns en central, öppen hydda, som är det gemensamma köket. Runt omkring denna finns ett antal mer privata hyddor, med dörr och små gluggar till fönster. I dessa bor respektive familj med alla barn. En normalstor familj har mellan 5-7 barn. Vad jag förstod är de flesta äktenskap arrangerade och det vanliga är att man bara har en fru. Även om några var på besök hos en s k ”traditional doctor” häromdagen, som sammanlagt hade närmare 60 barn med ett flertal fruar (tackochlov, antar jag?!).

På gårdarna bor flera generationer och syskon med respektive. Förutom gemensamt kök har de gemensamt uthus, med ett hål i lergolvet och förmodligen en ganska djup uppsamlingsplats därinunder, eftersom det inte går att komma åt detta utrymme för tömning.
Inget rinnande vatten finns att tillgå. Folk vandrar bokstavligen kilometervis med sina plastdunkar, som finns i olika storlekar beroende på styrkan hos bäraren. T o m riktigt små barn hjälper till att bära, om än bara någon liter eller två.
Tvagning sker bakom en någorlunda privat skärmvägg tillverkad av ett halmliknande material. Där finns en medelstor tvättbalja att tillgå. Med vilken frekvens denna nyttjas har jag däremot ingen aning om. Av odören att döma, är det troligtvis inte med samma frekvens som vi är vana vid.

De flesta gårdar har också ett antal mindre hus intill boningshusen. I dessa bor höns respektive grisar, som för övrigt verkar gå och komma lite som de behagar. Fördelen är väl att de till viss del kan lösa sitt eget födointag genom att vandra runt fritt?!
Flera av de mindre gårdarna hade däremot inga djur alls, av ekonomiska skäl helt enkelt.

Till största delen lever de av en vegetarisk kost, typ majs och pumpor, ockra, tomat och en och annan mango. Minst sagt enformigt lät det som. Vid festligare tillfällen åker de till en större by och köper en hel ko eller get, som sedan delas med grannarna.

Fattigdomen är såklart påtaglig, trots att Zambia faktiskt framstår som något mer välbärgat än flera av de andra länder vi passerat igenom. Antalet privata ägodelar är dock lätträknade. Ungarna går ofta klädda i skitiga och trasig västerländska kläder, som troligen skickats hit för åtskilliga år sedan efter klädinsamling. Blöjor existerar överhuvudtaget inte. Många småbarn går med naken underkropp, antagligen av praktiska skäl. Intressant nog är männen ofta ungefär lika skitiga och trasiga som ungarna, medan kvinnorna för det mesta framstår som välvårdade och rena i sina färggranna traditionella skynken.

Det verkar för övrigt vara kvinnorna som ansvarar för hushållet, familjeförsörjningen och barnuppfostran. Vad männen de facto bidrar med är för omgivningen inte särskilt uppenbart. Detta är inte något som bara jag, som stolt feminist, uppmärksammat. Även de manliga medresenärerna har återkommande förfärat sig över alla overksamma karlar som står och hänger längs vägarna eller sitter vid dikeskanten och lojt betraktar förbipasserande. Givetvis finns det karlar som är arbetsamma, även på den här kontinenten (vill ju inte bli beskylld för att generalisera helt onyanserat! ;-) ). Det är dock en påtaglig diskrepans mellan könen vad gäller ansvarstagande och flitighet.

På en av gårdarna jag besökte satt ett drygt 10-tal karlar och hängde, medan kvinnorna for runt mellan köket, tvätten och ungarna (What else is new?!). När jag lite försiktigt frågade en av de drygt 20-åriga killarna och familjefäderna, vad männen gjorde på dagarna, fick jag till svar; -”Drink beer!”. ”Don’t you work?”, kontrade jag förfärat med. ”No, no work here”. För att ha råd att dricka öl varje dag, jäser de istället någon form av egen brygd, som för den oinvigde smakar ungefär som kattpiss, eller något i den branschen. Okej, att det är svårt att hitta jobb, men då kan de väl åtminstone hjälpa till med hus och hem???
Karlsluskar!

En av kanadensarna i gruppen var tydligen här för närmare 40 år sedan. Enligt honom har i princip ingenting förändrats sedan dess. Det är inte svårt att tro… Tillvaron ute på landsbygden är minst sagt föråldrad. Att cykla in till Lusaka häromdagen, var därför lätt överväldigande. Inte för att staden i sig är särskilt spektakulär, med västerländska mått mätt, utan för att den utgör en sådan enorm kontrast till den övriga miljön här. Inne i staden fanns det mesta att tillgå, för den med ett hyfsat kapital; banker och bankomater, snabbmatskedjor, välsorterade supermarkets, shoppingcentra, caféer, ja, till och med biografer. Efter en 6-tums sandwich på Subways, en riktig milkshake (denna gång i oanvänd engångsmugg!) och proviantering på Super Spar, bänkade vi oss framför bioduken. För en stund var Afrika och campinglivet som bortblåsta och vi kände oss riktigt civiliserade. Nyduschade och allt!

Bussresan börjar förhoppningsvis närma sig slutet. Just nu befinner vi oss på ännu en ”detour” p g a vägarbete. Att skumpa omkring på grusvägar i buss är visserligen bättre än på cykel, även om de bristfälliga vägarna här för länge sedan har förlorat sin charm.
Innan åksjukan dominerar hela reseupplevelsen, sätter jag punkt för idag.
På återhörande vid Victoriafallen!

 

IMG_2009

På besök i en av Zambias byar.

8 april, 2009, publicerat av Anna

Madonna i Lilongwe

090331
Befinner mig sedan gårdagen i Malawis huvudstad, Lilongwe. För att vara en huvudstad är den tämligen anspråkslös. Det lär bo ungefär 800 000 invånare här, men känns betydligt mindre, i alla fall av shoppingutbudet att döma. Trots allt fanns det ändå en supermarket, värd namnet för en gångs skull. Där gick att finna både fruktkonserver, baby tvättlappar och andra bristvaror vi ständigt är på jakt efter. Utanför Shoprite fanns även ett riktigt matställe, Nandos (någon form av kedja som server kycklingrätter), där jag avnjöt min bästa måltid under hela Afrikavistelsen. Kyckling-wraps med pommes frites. Förstaklassigt!

Efteråt gick vi på jakt efter milkshake. Fem ställen senare hittade vi vad vi sökte. Listan över tänkbara smaker var lång, även om jag troget höll mig till jordgubbe. Det enda som grumlade upplevelsen något, var när jag insåg att pappersmuggen som milkshaken skulle serveras i var tänkt som engångs, men uppenbarligen använd tidigare och bristfälligt urdiskad. Jag fick som kompensation möjligheten att titta igenom högen av muggar och välja en som såg någotsånär oanvänd ut, annars hade jag nog hellre avstått från milkshaken. Malawierna är förvisso kända för att inte låta något gå till spillo, men det där var lite väl på gränsen för min smak. Hädanefter lovar jag att uppskatta de nya, oanvända, engångs pappersmuggarna på snabbmatställena. Något som jag fram tills igår bara tagit för givet.

Nyligen uppdagades det att vi inte var det enda celebra besöket i Lilongwe de här dagarna. Några i gruppen är så innerligt trötta på campinglivet att de tar varje tänkbart tillfälle att checka in på närliggande hotellfaciliteter. Att finna ett hotellrum i huvudstaden borde inte ha varit någon svårighet. Förvåningen var därför stor när de flesta hotellen visade sig vara fullbokade. Orsaken därtill var ingen mindre än världsstjärnan Madonna. Tydligen är hon på besök i staden samtidigt som oss. Det verkar inte vara någon stor konsert på gång, så man kanske kan anta att hon är här antingen p g a sin redan adopterade malawiske son eller för att adoptera ytterligare en?! Med tanke på den icke-existerande familjeplaneringen i landet (eller hela kontinenten för den delen), borde det inte vara några problem att hitta lämpliga kandidater!

Sedan Chitimba Beach har vi cyklat in över det Malawiska höglandet. Trots att tanken var att mer eller mindre följa strandkanten på Lake Malawi. Dessa planer raserades dock när det uppdagades att en av broarna som sammanlänkade den norra delen med den södra, hade spolats bort p g a omfattande regnoväder. Vad annat kunde man förvänta sig? Istället fick vi möjligheten att cykla uppför varenda brant backe på hela den Malawiska ”högplatån”, som den något vilseledande kallas. Fördelen var att denna rutt var något kortare och att vi därmed fick en extra vilodag i Lilongwe. Definitivt välbehövligt!

Denna s k cykelsemester, börjar nu kännas något inrutad och föga avkopplande, milt uttryckt. I och med att vi reser i en stor grupp, finns väldigt lite tid för personlig frihet och egna önskemål. Vi har nu rest tillsammans i mer än tio veckor och det känns. Ibland vandrar tankarna till amerikanska fängelseinterner och att våra situationer förmodligen inte är helt olika. Med den viktiga skillnad att vi faktiskt är här av egen fri vilja och när som helst kan välja att avbryta. Så länge vi väljer att fortsätta däremot är förmodligen likheterna fler än olikheterna. De dagliga rutinerna är de samma dag efter dag, efter dag. Det enda som förändras är omgivningarna, vilket självklart inte är fallet för internerna. Däremot har vi samma inrutade tidsschema, väldigt lite egen tid och ytterst små möjligheter till individuellt hänsynstagande och valfrihet.
Kl 05 är det väckning. I mörkret monteras tält och övrig campingutrustning ner. Kl 05:45 börjar det ljusna och frukosten serveras. I princip alterneras mellan vattning mannagrynsgröt och klibbig havregrynsgröt med vitt, skivat, smaklöst bröd och sylt/jordnötssmör. Behöver jag påpeka att jag är innerligt trött på frukostutbudet? Är man inte vid frukostserveringen inom 30 minuter, får man helt enkelt klara sig utan frukost den dagen. Kl 06:30 lämnar den första lastbilen för att sätta upp lunch, halvvägs till nästa anhalt. Kl 07 lämnar den andra lastbilen. Då gäller det att ha pressat in alla sina tillhörigheter i det lilla skåp som tilldelats var och en därinne. De första morgonpigga cyklisterna brukar bege sig redan kl 06. Jag tillhör, kanske inte helt förvånande, de mer morgontrötta cyklisterna och brukar vara bland de sista ut på vägen. Bara detta inflexibla tidsschema kan driva mig till vansinne, dag efter dag.
Mellan 50 till 75 km senare står lunchlastbilen parkerad. Där serveras samma vita, skivade, smaklösa bröd med sylt/jordnötssmör alternativt någon form av röra. I 9 fall av 10 är denna röra baserad på tonfisk, som jag för övrigt avskyr och inte har ätit sedan jag lärde mig att protestera (i väldigt unga år med andra ord! :-D). Där finns också möjligheten att fylla på med mer energidryck (körsbärs-, apelsin-, eller citronsmak, omväxlande) eller kemikaliebehandlat vatten.
När lunchmackorna pliktskyldigast har tryckts ner, påbörjas de resterande kilometrarna. Oftast något färre än vad som avverkades före lunch. I bästa fall cyklar vi igenom någon form av civilisation, så att ett eller två extra drickastopp kan erbjuda ett avbrott i trampandet och inte minst från den varma energidrycken. Dagsetapperna brukar variera från 10 till 15 mil, beroende på terräng och vägunderlag. De kommande veckorna har vi däremot dagsetapper upp mot 20 mil inplanerade. Förhoppningsvis utan motvind, vilket annars har varit de rådande vindförhållandena under större delen av resan.
Väl framme vid den nya lägerplatsen väntar den andra lastbilen med varm soppa, oftast tillverkad på föregående middagsrester, massa kryddor och salt. Om vi campar ute i bushen innebär detta att resterande delen av dagen, fram tills mörkrets inbrott, spenderas i sällskap av ett100-tal barn och övriga nyfikna lokalbor, som intresserat följer varje rörelse vi företar oss. Enda sättet att uppbringa någon form av privat tillvaro är att krypa in i tältet OCH stänga alla dragkedjor, vilket oftast innebär att svettningar i paritet med ett finskt ångbastubad utbryter. Om vi däremot campar på ett hotellområde eller liknande, finns det oftast goda möjligheter till både dusch och viss egen tid, d v s att man åtminstone kan få klippa tånaglarna i lugn och ro utan ett 10-tal närgångna åskådare.
Kl 17 är det ”rider meeting” där nästkommande dags cykelrutt gås igenom, i likhet med; -”Right out of camp, one road all day, lunch at 65 km and camp at 130 km on your right hand side”. Därefter serveras middagen, typ potatis eller ris, med antingen ett köttstycke med ben och hela kittet eller ett vegetariskt alternativ där linser, bönor och kikärtor dominerar starkt. Som tur är har åtminstone mängden kryddor mattats av något, eftersom maten i början var så kryddstark att jag flera gånger tvingades slänga den och överleva på energibarer istället. Det mest positiva med den pobra mathållningen är att jag har gått ner ett antal kilon i vikt. Ett av de ursprungliga målen med den här resan. Nackdelen är att jag inte alltid får i mig tillräckligt med energi för att orka cykla och återhämta mig ordentligt.
Efter middagen brukar de flesta numera ganska snart dra sig tillbaka till sina respektive celler för en stunds avskildhet, innan nästa dag drar igång på precis samma sätt som den nyss beskrivna.

Jag antar att det finns en gräns för hur länge det är spännande att resa genom en kontinent, på cykel, i grupp, med tidsschema. Någonstans längs vägen övergår oundvikligen nyhetsbehaget i daglig rutin. Sedan en tid har till och med den inrutade vardagen hemma i ekorrhjulet börjat te sig som mer varierad och fri än vistelsen i Afrika. DET trodde jag aldrig! :-D Även om jag fortfarande är fast övertygad om att det bästa resesättet är med cykel, blir nästa cykelresa definitivt inte en gruppresa i denna storleksordning eller omfattning och det blir garanterat till ett civiliserat område, med allt vad det innebär, såsom basala hygienförhållanden och rimligt matutbud. Det ska helt enkelt vá gôtt o leva! ;-)

En som hade ledsnat på vår inrutade tillvaro var 22-åriga Andrew, från Kanada. Han var nog aldrig någon inbiten cyklist till att börja med. Varför han valde att resa genom Afrika på cykel lär vi aldrig få klarhet i. Efter många dagar på lastbilen och diverse sidoutflykter, packade han sin väska, sålde sina överflödiga tillhörigheter, gränslade cykeln och begav sig tillbaka till Chitimba Beach, där han planerade att spendera sin närliggande framtid. Tydligen hade han ordnat gratis boende och ett jobb på något som kallas Mushroom Farm, vilket lär vara en hang out för backpackers och overlanders (huvudsakligen folk som reser med buss genom Afrika). På frågan hur länge han planerade att stanna, blev svaret; -”I don’t know, a year, maybe two?!”. Han lär ha en flygbiljett till London från Johannesburg om några månader. Man får väl hoppas att han inte låter den bränna inne, annars kan han nog kunna bli kvar här ännu längre än ett par år…

Har lyckats snika in mig på det trådlösa nätverket i Mabuya camp, där vi bor dessa dagar i Lilongwe. Är typ vi, backpackers och overlanders här, som för övrigt inte alls förstår att respektera våra dygnsrutiner med tidigt sänggående. Party långt efter midnatt igår och vi som hade varit uppe sedan kl 05 och cyklat 13 mil. Tur att EAR öronproppar blockerar ut det mesta när man är tillräckligt trött. I alla fall, om jag har tur går det kanske att få upp ett och annat foto här! Värt att göra ett försök!
På återhörande i Zambia! :-D

 

IMG_1839
Vår tältby med några åskådare.

31 mars, 2009, publicerat av Anna

Regn i Malawi

090326
Äntligen befinner vi oss på beachen, närmare bestämt vid Lake Malawi. Detta är förmodligen den vilodag vi alla sett fram mest emot. Här finns i princip ingenting annat att göra än sola och möjligen bada, om man är villig att ta risken att drabbas av Bilharzia/Shistomasiasis.

Vi cyklade in i Malawi i förrgår, efter en fantastisk avslutning i Tanzania. Över ett grönskande bergsmassiv med banan- och kaffeodlingar på varenda bergssluttning. Vyerna var storslagna, men dessvärre svåra att återge på bild. Sista dagen i Tanzania var utan tvekan en av de absolut bästa på hela resan. Efter att vi hade nått den högsta punkten, ca 2200 meter, med total dimma och regn, väntande en enorm nerförsbacke till ca 500 meter, nivån för Lake Malawi, med solsken, fukt och värme.

Igår cyklade vi längs Lake Malawi på västsidan, som var i det närmaste platt och kantat av vidsträckta risodlingar. Till skillnad från östsidan, där Tanzanias bergsmassiv sträcker sig hela vägen ner till Moçambique. Sjön är inte bredare utan att vi kan se de grönskande bergen i fjärran.

Malawi lär vara ett av jordens tio fattigaste länder och om inte annat kan man ana detta på befolkningstätheten. Hela vägen kantas av små byar och folk som vandrar däremellan. Inte minst ses drivor med barn, som tycks leva sina liv på vägen. Som på alla ställen hittills pockar de på vår uppmärksamhet; -”Hallo, hallo”, ”Mozungo”, ”Give money”, ”I want money”, ”Mozungo”, ”Give Pen”,”Money”,”Hallo, hallo”…! Kombinationsmöjligheterna är oändliga, även om temat alltid är det samma. Intensiteten är nästintill densamma som i Etiopien, men tackochlov ännu så länge utan våldsinslaget.

Även de vuxna har för vana att titulera oss Mozungo, följt av ett ljudligt skratt. Något jag har funderat en del över. Afrikanerna tycks vara stolta över sitt utseende och snarare av uppfattningen att vi ser rätt löjliga och konstiga ut, av det efterföljande skrattet att döma. Att tilltala någon utefter det mest uppenbara, som hudfärgen, tycks för dem inte alls vara något konstigt. Jag blir tvärtom kallad viting (=Mozungo) ungefär 100 gånger i timmen (om det räcker), när vi färdas på vägar med mycket folk. I detta perspektiv ter det sig rätt underhållande att vi inte ens kan benämna ett av våra mest klassiska bakverk för något som börjar på neger, bara för att vi tycker så synd om de stackars svarta (=Neger) Afrikanerna. Tills Mona Sahlin och resten av det präktiga antidiskrimineringsgänget som representerar den svenska moralen, åker ner till Afrika och förklarar för de stackars negrerna att det inte är lämpligt att kalla någon utifrån deras hudfärg, tänker åtminstone jag fortsätta att kalla mina negerbollar, för just negerbollar.

Den första övernattningen i Malawi hade vi hundratals åskådare, precis som i Etiopien. Här spändes dock inget rep upp runt lägerplatsen och barnen sprang fritt runt bland tälten, även om vissa gjorde vad de kunde för att jaga iväg dem. Vi hade visserligen blivit varnade för kriminaliteten, men det är svårt att skydda sig fullt ut mot stöld när man lever på det viset som vi gör.

Nästföljande morgon var det därför en dyster start på dagen när antalet förlorade prylar räknades samman. Lyckligtvis var inga cyklar försvunna, däremot andra för oss nödvändiga saker, såsom cykelskor och cykelflaskor. Det mest absurda var stölden av engelska Malcolms joggingskor. Malcolm är 2 meter lång och har storlek 52 i skor. Jag har aldrig någonsin sett så stora skor förut och jag har definitivt inte sett någon här nere som ens kommer i närheten av den storleken. Man kan ju verkligen undra vad de skulle med just de skorna till?! Malcolm får nu fortsätta cykelturen i sandaler, eftersom han inte ens i hemlandet lyckats få tag på ett par cykelskor som passar…

Sedan senast har vi tyvärr förlorat ytterligare en cyklist i gruppen, nämligen Werner med kameran, från Tyskland. Hela förra veckan var ovanligt olycksdrabbad. Det började med Paul, från USA, som bröt armen. I Iringa, under vilodagen, hade vi sedan inte fler än tre sjukhusbesök; Nick, från Sydafrika, som hade fått en lång tagg in i vadmuskeln och behövde få den utopererad. Dennis, från fransktalande delen av Kanada, som olyckligtvis fick ett allvarligt njurstensanfall och behövde spendera natten på sjukhuset. Och Mike, från engelsktalande delen av Kanada, som efter ett par öl för mycket ramlade i en trappa och slog upp halva pannan, och behövde sys. Dennis berättelser från det sjukhuset gör ju inte att man önskar bli patient där i första taget, om man har någon valmöjlighet. Tydligen hade de inga doktorer i tjänst nattetid. Sjuksköterskorna såg han knappt skymten av. Ingen som bytte dropp. Inget morfin mot smärtorna. 15 patienter med anhöriga i samma rum. Undermålig hygien. Dessutom hade sänggrannen problem med slemmiga upphostningar, som han upprepat spottade ut på väggen intill, så att det långsamt rann ner mot golvet. Ingen trevlig upplevelse alls, vad man förstår…

Åter till Werner. Som jag tidigare har rapporterat om finns det en del övrigt att önska av de afrikanska bilförarna, såsom någon form av trafikvett och hänsyn. Man häpnar ständigt över vilka kompletta idioter de är. De verkar köra efter principerna störst går först och har jag tutat kan jag svära mig fri från allt ansvar. Antalet gånger jag i ren panik har kastat mig av vägarna är vid det här laget oräkneligt. Det är förmodligen tur att de inte har fler asfaltsvägar här nere, eftersom förmågan att framföra ett motordrivet fordon är gravt underutvecklad. När man ser hur de kör är det därför föga förvånande att finna ett otal bil- och lastbilsvrak längs vägarna. Tyvärr hade inte Werner samma tur som oss andra härommorgonen, när han lämnade en av våra övernattningsplatser ute i bushen. Bara ett par kilometer därifrån blev han utan anledning påkörd av en lastbil, trots att vägförhållandena tillät en omkörning med god marginal. Istället valde den föraren att ignorera Werners närvaro och fortsatte utan att väja. Med påföljden att Werner träffades på höger sida och kastades av vägen. Föraren körde obekymrat vidare och lämnade Werner med svåra smärtor vid vägkanten. Hjälp från vår egen organisation var som tur var snabbt på plats. Inom kort lastades Werner in i vår jeep och kördes till ovan beskrivna sjukhus i Iringa. Lagom betryggade. Där konstaterades så småningom efter många timmar att Werner, förutom en rejäl mörbultning, hade ådragit sig en fult krossad armbåge som krävde kirurgisk åtgärd. Något som vilken lekman som helst kunnat konstatera vid vägkanten. Nästa dag satt i alla fall Werner på flyget hem till Tyskland för operation och rehabilitering. Helt i onödan. Om den lastbilsföraren bara hade orkat vrida på ratten några grader, hade Werner fortfarande varit med oss på vår färd mot Kapstaden.
Visst, det finns idioter till bilförare hemma också. Visst, en liknande olyckshändelse kunde ha skett var som helst. Den stora skillnaden är dock att liknande situationer uppstår här hela tiden, med mycket högre frekvens än vad jag någonsin träffat på i något land jag cyklat i tidigare. Den stora överraskningen är således inte att någon blev skadad, utan vem som står näst på tur!

En helt annan sak, av mer kuriosa värde, är att vi just nu gästas av en mångmiljadär i gruppen, nämligen Tony Wheeler, grundaren av Lonely Planet. Han och hans fru grundade företaget och skrev den första Lonely Planet boken 1972. Under de nästkommande 30 åren växte sedan rörelsen till något av ett imperium. Vem har inte köpt en guidebok av Lonely Planet? Tydligen har de numera kontor i Melbourne, London och San Francisco. För två år sedan sålde Tony och samma fruga (!) 75 % av företaget till BBC World för, i storleksordningen, 250 miljoner US dollar. Med lite mindre ansvar och mer fritid tyckte därför Tony att det kunde vara kul att resa på cykel som omväxling. Hittills har han varit i hela 150 länder, däremot inte i Malawi, förrän nu. Inte nog med att han valde att deltaga själv under ett par veckor. Han tyckte dessutom det kunde vara kul för Lonely Planet att ha sitt eget cyklande stafettlag genom Afrika. Sagt och gjort. Han skickade en inbjudan till alla anställda inom företagskoncernen där de intresserade fick ansöka om en plats. Sedan starten i Kairo har vi därför haft två Lonely Planet-anställda med oss under varje etapp. Dealen är att de själva får stå för semestertiden, medan Tony ur egen ficka betalar deltagaravgiften till Tour d’Afrique och flygbiljetten. Ganska schysst! Något för nuvarande Sahlgrenska direktören att ta till sig kanske?!

Här i Chitimba Beach vistas vi i något av ett oupptäckt paradis, med viss förbättringspotential. Själva stranden är bara några hundra meter lång och ligger inklämd mellan magnifika, grönskande bergssluttningar. Där vi campar finns en handfull bungalows och en öppen bar med halmtak och havsutsikt. Om det inte vore för de urgröpta stockarna till fiskebåtar och de kringvandrande korna på stranden, kunde man nästan tro att vi befann oss i ett etablerat turistghetto.

Morgonen började som vanligt i tropikerna, med några timmars regn. Fördelen var att jag då i lugn och ro kunde ligga kvar i tältet, vila och spåna över aktuellt blogginlägg. Vid 11-snåret började himlen öppna upp sig och nu syns endast ett fåtal vita moln.
Högst prioriterad uppgift när solen uppenbarar sig är att tvätta alla smutsiga kläder. Den senaste tiden har vi haft återkommande regnväder med dåliga torkmöjligheter, vilket innebär att det mesta nu stinker av svett och flera dagars fukt. I Iringa föll jag för frestelsen att lämna in kläderna för tvätt, d v s handtvätt av någon lokal förmåga. På kvällen fick jag tillbaka en hög med kläder, som visserligen såg godtyckligt rena ut, men som fullkomligen stank av inpyrd brandrök. Tydligen hade de valt att inte soltorka kläderna utan istället torka dem över en eld, med varierande resultat. Idag körde jag därför uppsköljning i kallt vatten med en överdos tvättmedel och vaskning ad modum Adielsson. Förhoppningsvis hinner de torka innan eftermiddagsregnet kommer. Resultatet blir i alla fall garanterat bättre än för dem som lämnade bort sin tvätt. Under min promenad längs stranden förut fann jag nämligen ”tvätteriet”, d v s tre inhemska kvinnor som vaskade runt kläderna i Lake Malawi med tvål och sedan lade ut dem i sanden alternativt hängde upp dem över ovan beskrivna fiskebåtar, för torkning. :-D

Idag fyller min pappa år. För säkerhetsskull hade jag lagt in en påminnelse i mobilen, så att jag säkert inte skulle glömma av att uppmärksamma denna högtidsdag i den strukturlösa tillvaro jag befinner mig. Till min frustration finns det däremot inget mobilnät att tillgå här i Chitimba. Att skicka en födelsedagshälsning är därför något av en utmaning. Förhoppningsvis fungerar det ultralångsamma nätverket i baren, om än bara sporadiskt. Annars får jag väl hänvisa till alla de andra födelsedagshälsningarna jag fått iväg tidigare år. Innehållet är ju ändå på något sätt det samma. Bara siffran som ändras. Om inte annat, Grattis Pappa, på födelsedagen!!! :-D

Alldeles nyss sket en ödla på mig. Lagom fräscht!!! Mycket ska man vara med om på den här resan. Dags att sätta punkt för den här gången. På återhörande i Lilongwe, Malawis huvudstad, hoppas jag!

 

IMG_1797

Tvätteriet vid Lake Malawi.

26 mars, 2009, publicerat av Anna