Efterdyningar

090812
Efter målgången i Kapstaden började resan tillbaka till den så kallade vardagen och den mer normaliserade livsstilen. Första sovmorgonen i renbäddad, mjuk säng efterföljd av vattenrik, temperaturreglerad dusch och luxuöst tilltagen frukostbuffé kändes som en ”prova-på-upplevelse” i paradiset. Man fick nästan nypa sig armen för att förvissa sig om att det var sant och inte ännu en hallucinatorisk dröm i det kvava tältet.

I takt med att diverse praktiska uppgifter avverkades, blev den nya verkligheten allt verkligare. Att tömma ur förvaringsskåpet i lastbilen, som fungerat som mitt hem de senaste 120 dagarna, var precis så ljuvligt som jag föreställt mig. Även om det naturligtvis är nyttigt att emellanåt begränsa sina materialistiska utsvävningar och rent konkret lära sig skilja på nödvändigheter och överflöd, är det tämligen befriande att få breda ut sig och slippa ransonera sina tillhörigheter på en minimal yta. Särskilt när den minimala ytan är belägen i en trång korridor i en dammig och skiten lastbil, där 25 andra otåliga medresenärer ständigt vistas.

Att rensa ur, sortera och strukturera alla prylar var för en genuin pedant sällsamt njutbart. Saker som för längesedan passerat bäst-före-datum kasserades, såsom mitt extra slitstarka Therm-a-Rest liggunderlag, som enligt killarna på Naturkompaniet i princip hade en livslång hållbarhet. Ca fem veckor tog det innan de invändiga isoleringsskikten smälte av värmen från ökensanden och liggunderlaget utvecklade abnorma luftblåsor. Antingen blåste man upp liggunderlaget ändå och sov med benen i högläge, med risk för att utveckla kompartment-syndrom i vaderna, eller så avstod man från att blåsa upp det och lät markkonturen forma tryckskador på diverse atypiska lokalisationer. Trots de vedermödor detta innebar under de återstående tolv campingveckorna, får man väl ändå vara tacksam för att ”livslång hållbarhet” inte betydde att min livslängd var korrelerad till liggunderlagets…

Annars är lärdomen från tiden i Afrika att det mesta går att laga och återanvända. Vår förbrukningskultur har definitivt inte nått ut till den afrikanska bushen. Där tillvaratas allt och då menar jag verkligen allt. Ofta var det slagsmål runt våra sopor och folk trängdes värre än i julruschen för att få första tjing på plastflaskan man drack ur.
På hotellet i Kapstaden hade vi därför ett rum till förfogande där vi avyttrade sådant som vi inte längre behövde och som kunde komma någon annan till nytta; väskor, sovsäckar, kläder, läkemedel, hygienprodukter, m.m. Till våra inhemska medcyklister hade vi särskilda lådor där reservdelar och andra cykelprylar paketerades. I Afrika är det i princip helt omöjligt att köpa den utrustning som träningscykling kräver, varför cyklisterna är beroende av allt vi kan avvara efter resans slut, såsom; däck, slangar, kedjor, kassetter, verktyg, m.m. För egen del skänkte jag förutom överblivna reservdelar även de nya hjulen som jag efter mycket om och men införskaffat, men aldrig använt (!), till de etiopiska cyklisterna. Ett litet tack för den stora hjälp de bistod oss med under den emellanåt tumultartade vistelsen i deras hemland!

De vid det här laget överdebatterade händelserna i Etiopien, har jag egentligen för längesedan tröttnat på att älta. Det infernot pågick under ca 2 veckors tid och resan varade i sammanlagt 17 veckor. Vem som helst borde därmed kunna räkna ut att det finns många, många fler minnesvärda upplevelser och intryck värda att diskutera. Vill ändå klargöra ett par vanliga missuppfattningar, eftersom det på vissa håll har dragits för mig helt absurda slutsatser.

ALLA etiopier vi mötte kastade inte sten på oss. Långt ifrån. Däremot var detta ett beteende som endast påträffades i just Etiopien och då ute på landsbygden eller i bergen. Att cykla genom städer såsom; Addis Abeba, Bahir Dar, Abu Minch eller större byar var alltså inga som helst problem, ur den aspekten. Varför etiopier i mindre urbana miljöer ropar ”you, you, you” och kastar sten är för mig ett mysterium. Under de 1200 mil vi färdades genom Afrika träffade vi på mycket fattigdom och misär, men ingen annanstans tog det sig ett sådant uttryck.

Intressant nog upphörde alltid stenkastandet och övriga övergrepp så fort vi stannade och klev av cyklarna. Att åka med andra färdmedel, promenera eller bara sitta still utlöste alltså aldrig något våld. De fysiska attackerna skedde ALLTID på cykeln och mer frekvent vid avsaknad av sällskap, och då framför allt manligt sällskap. Oftast attackerades vi från sidan eller bakifrån, vilket i sin tur medförde svårigheter att identifiera och konfrontera de skyldiga. Våra motattacker eller snarare tafatta försök att försvara oss mot den sällan sinande massan, blev därför en naturlig konsekvens av den maktlösa och stundtals hotfulla situation vi befann oss i.

Som jag skrev redan i ett av mina inlägg från Etiopien, om de primitiva repressalier vi vidtog; ”Detta agerande är troligen inte helt lätt att förstå, när man sitter där hemma under ordnade förhållanden”. Förmodligen borde jag istället ha skrivit; ”Detta agerande går inte att förstå, när man sitter där hemma under ordnade förhållanden”. För det inser jag nu att det inte gör, när jag återigen sitter här nyduschad, utsövd, med välfyllt kylskåp och omgiven av alla tänkbara bekvämligheter. Med utsikt över grannens blommande balkonglådor i en idyllisk stadsmiljö, inser jag också hur fullständigt befängd den situation vi befann oss i, ter sig för den som aldrig varit i närheten av något liknande.
För att förstå finns inga genvägar. Det räcker inte med att ha vistats i ett närliggande afrikanskt land eller i etiopisk stadsbebyggelse, eller ha fraktats runt inkapslad i ett motordrivet fordon på landsbygden. För att förstå, krävs att man själv utsätter sig för de mentala såväl som fysiska prövningar det innebär att dag ut och dag in cykla på hög höjd med branta, tillsynes oändliga backar, med otillräcklig vila, otillräcklig mat och otillräcklig hygien, samtidigt som tusentals (!) personer dagligen kräver din uppmärksamhet, springer i din väg, vill ha dina pengar, kastar sten efter dig, spottar på dig och hånar dig… dag ut och dag in… som bevakar ditt tält tidigt som sent, tittar på dig när du äter, diskar, tvättar dig, byter kläder, följer efter dig när du vill uträtta dina behov, försöker stjäla dina tillhörigheter, trängs omkring dig när du behöver vara i fred… dag ut och dag in… Först när man tar sig igenom detta utan att tappa humöret, äger man rätten att kritisera.

För mig som har upplevt hela resan genom Afrika och VET vad som utspelade sig längs vägen, är det både intressant och underhållande, och ibland t o m häpnadsväckande, att ta del av folks tolkningar av det som jag har försökt förmedla via bloggen. Tolkningarna baseras naturligtvis på det jag har plitat ner på mina lediga stunder, varför jag också har en del i de missuppfattningar som skett. Ibland undrar man ändå om det är möjligt att vissa individer är så naiva och totalt oförstående inför raljerande och ironiserande formuleringar som de framstår, eller om de gör det till en konstart att misstolka det som skrivs. Intressant nog är det, som tur är, ingen av de personer som jag har träffat i verkliga livet, som haft svårt att förstå andemeningen i det jag försökt uttrycka. Kanske är det så att nätet och den anonymitet det erbjuder, triggar vissa avarter att släppa sina hämningar och haspla ur sig sådant de normalt sett aldrig skulle våga?! Dessa tragiska personer tycker jag bara synd om. Alla ni andra, kvinnor och män, som haft stake nog att kontakta mig utan pseudonym, agonister såväl som antagonister, tackar jag för ert engagemang och era synpunkter. Utan er hade resan definitivt inte blivit den samma!

Till alla testosteronstinna, allvetande datanördar på Happy MTB, som drömmer om att en dag få gränsla cykeln och ge sig ut på ett eget äventyr, men som i sin frustration över att detta troligen aldrig kommer ske istället häcklar de som vågar, vill jag bara säga; Jag vågade och ZIPP-hjulen fungerade HELA resan från Kairo till Kapstaden! Gör om det och gör det bättre! Jag ska med nöje följa er resa hemma från soffan, UTAN pseudonym!

Med dessa ord börjar det bli dags att sätta punkt för afrikacyklingen och afrikabloggen. Det har varit ett svårslaget äventyr, fyllt av utmaningar och upplevelser jag sent kommer att glömma!

Som avslutning vill jag uttrycka ett riktigt stort och hjärtligt tack till alla er som gjorde min hemkomst minst lika oförglömlig som själva resan. Jag misstänkte ingenting och blev uppriktigt överraskad över er uppslutning, men framför allt blev jag oerhört GLAD!
TACK alla orkestervänner, cykelkompisar, triathlonkompisar, studiekamrater, arbetskamrater, kollegor, nära vänner till familjen och alla kompisar utan epitet, för ert stöd och för att ni bryr er. Och TACK inte minst till de stackars föräldrarna, som fått utstå mycket i dåtid, nutid och säkerligen även i framtid…

 

IMG_1621

Hakuna Matata!  :-D

18 Kommentarer till “Efterdyningar”

  1. Åsa Pettersson säger:

    Tack för underbar läsning under hela våren! Jag älskar ditt underbara sarkastiska språk. Jag förstod din reaktion i Etiopien mer än väl, trots att jag satt hemma i välfärden.

  2. Karl Kula säger:

    Ditt vad det verkar stora behov att förklara dina tidigare bloggar ska nog ses som ett uttryck för att det så sakteliga börjar gå upp för dig vad du faktiskt skrivit. Det tycker jag är bra. Dock tycker jag inte ett dåligt humör rättfärdigar vad som åtminstone för mig framstår som ren rasism.

    Grattis till din prestation.

    /Karl Kula

  3. Anna säger:

    Det finns inte något i min blogg jag inte står för (med mitt namn dessutom) och jag hade agerat och skrivit exakt likadant idag, om jag hamnat i samma situation. Som jag skrev i mitt sista inlägg, ville jag bara klargöra några vanliga missuppfattningar, då de ibland kraftigt devierar från sanningen. Men, man kan inte nå fram till alla. Vilken kategori av läsare du tillhör behöver knappast diskuteras…

    Eftersom du däremot inte verkar veta innebörden av rasism, bifogar jag här Wikipedias förklaring som vägledning; “Rasism är en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser, där vissa raser tillskrivs moralisk rätt att härska över andra. Det används för att beteckna ett synsätt, ett sätt att behandla människor, och/eller en samhällelig struktur. Liknande men inte fullt ut rasistiska synsätt kallas ofta för främlingsfientlighet.”

    Var det någon som blev utsatt för rasism och/eller främlingsfientlighet i Etiopien, var det med andra ord jag och mina medresenärer. Jag väljer dock att inte se det på det viset, med tanke på att även våra etiopiska medcyklister (kolsvarta till hudfärgen) blev behandlade på ungefär samma sätt som oss västerlänningar, på sina cyklar. De var däremot betydligt tuffare i sina vedergällningar, eftersom de knappast behövde oroa sig för att bli beskyllda för rasism…

    För oss som faktiskt var där, handlade det istället om självförsvar i en omotiverad övervåldssituation mellan lokalbefolkning och cyklister, inte mellan svarta och vita. Men, det kanske var onödigt vidsynt av oss? Oavsett, var denna rasism tackochlov lokalt betingad, i och med att den övriga resan förlöpte utan liknande intermezzon, trots lokalbefolkningens svarta hudfärg och vår vita.

    Tack för gratulationen!

  4. Karl Kula säger:

    … Efter att de senaste veckorna dagligen och konstant ha utsatts för ovanstående övergrepp, har däremot ett djupt och innerligt hat infunnit sig hos mig, som jag inte trodde jag var förmögen att känna för något levande väsen, än mindre för något som åtminstone under detta århundrade, i teorin, anses tillhöra människoarten. I praktiken finns det dock ytterst små likheter. …

    Nöjd med formuleringen av den sista meningen?

    Jag har sagt mitt nu.

    /Karl Kula

  5. Anna säger:

    Ja. Precis så var det!

    Tack och hej!
    /Anna

  6. Kjell säger:

    Jag kan bara hålla med Åsas inlägg.
    Det har varit en intressant och berättande läsning som du bjudit på.

    Mvh Kjell

  7. Anna säger:

    Tack Åsa och Kjell för era uppskattande kommentarer och ert stöd under resan!
    Vi ses på cykeln framöver! :-D
    /Anna

  8. Bosse Strömblad säger:

    Tack för att jag fick följa ditt spännande äventyr genom Afrika. Jag hoppas verkligen att du skriver mer om du åker ut på fler spännande resor oavsett vad anonyma avundsjuka människor tycker.
    MVH
    Bosse

  9. Kaj Munk säger:

    Fan va gött du skriver Anna ! Vem e den där loosern Kalle Kula . Har han inte lämnat soffan en enda gång i sitt liv å ändå vet han inte vad “rasism” e för nåt . En sån människa kallar jag “chicken shit” Bry dej inte om såna Anna. Din prestation e helt enorm och all grattis i världen, Jag skulle ALDRIG utsätta mej för en sån resa GRATTIS tjejjen

  10. Sara säger:

    Wow, vilken spännande resa du gjort!

    Har själv varit i Afrika i ett halvår och ville bara säga att anledningen till att etiopier säger “you, you, you” till främlingar är att det är precis på det sättet som man påkallar någons uppmärksamhet på deras språk. I alla fall om man inte vet vad personen heter, antar jag. Man säger helt enkelt “du”, vilket är tämligen ovant för oss. För oss kan det te ju sig lite respektlöst, men det är inte så det är menat.
    Jag blev också “you”-ad hela tiden när jag var där!

  11. Maria Gz... säger:

    Hej Anna.

    Jag har precis läst delar av din blogg vad gäller din cykeltur genom Afrika i fjol. Grymt bra jobbat!

    Jag ville bara säga att jag är imponerad av det du skrev om Etiopien, trots dina negativa upplevelser. Jag har själv bott i en stad strax väster om Addis Abeba i ca tre månaders tid, och jag har upplevt i princip allt som du beskrivit, trots att jag ändå bodde under hyfsat ordnade förhållanden (fast ändå med bristande tillgång på el och vatten förstås). Periodvis ville jag knappt ens gå utanför huset, även om jag aldrig blev attackerad på det vis du berättade med stenkastning.

    Men det är intressant att du faktiskt tagit upp något av de stora problemen med Etiopien, ett land vars befolkning passiviserats pga allt bistånd, med tillhörande brist på förvaltarskap, och att det fortfarande lönar sig att tigga pengar än att faktiskt arbeta. Många människor är lata och ovilliga att förändra sin situation, helst ser de att jag, som faranji, gör det åt dem, trots att de luras och försök att manipulera mig.

    Det som förvånat mig mest av din berättelse är att av alla länder du passerat, tycks Etiopien ha varit värst i detta avseende. Det trodde jag faktiskt inte.

    Tack för trevlig läsning och lycka till på dina äventyr.

    Mvh
    Maria

  12. Kerstin Larsson säger:

    Hej,

    Av en slump fick jag länken till din Afrika-blogg. Det är jag glad för. Jag sträckläste den från början till slut i går em.

    Självklart är prestationen i sig otroligt imponerande! (Utan all jämförelse över huvudtaget, så kan jag i någon - troligen liten - mån förstå hur det var, eftersom en kompis och jag sommaren 2000 cyklade från Kiel till Provence, men då bodde vi på någon sorts hotell varje natt - och dom människor vi träffade var definitivt artigare.)

    Du skriver också mycket bra och på ett underhållande personligt sätt!

    Betr alla kommentarer om din skildring av Etiopien, så är ju din kommentar från augusti 2009 en så bra beskrivning, så det behövs ju inga ytterligare åsikter från mig annat än att jag instämmer i det du skriver där. Kollade på Flashback och ja, vad ska man säga?

    Blev nyfiken på det här med Etiopien och googlade en del. Verkar som att det är en diktatur med stöd från USA och enl UD:s (tror jag det var) hemsida, så har Sverige lämnat bistånd, “humanitärt” sådant, till landet sedan början av 50-talet. 2008 fick man 305 mkr. Håller med dig i dina tankegångar att den sortens bistånd kan verka förlamande på befolkningens motivation att ta egna initiativ.

    Också intressant med beskrivningarna av övriga länder. Det är ju lätt att tänka att Afrika är ett land, trots att man vet att det inte är så. Fick lust att besöka några av de sydligare länderna, Botswana t ex.

    Alltså: tack för jättretrevlig läsning och lycka till på framtida projekt!!! Kommer att hålla koll på ev bloggar om sådana!

    Hälsningar från en imponerad
    Kerstin Larsson

  13. Roland Adielsson säger:

    Hejsan Anna,

    Letade på måfå och fick se Adielsson på internet.
    Hittade din mycket intressanta blog om AFRIKA.
    Du har fängslat mig hela kvällen med vackra bilder och ditt intressanta skrivande.

    Din Namne
    Roland Adielsson

  14. Lars Bengtsson säger:

    Hej

    Surfade in på din blogg av en slump. Jag läste kapitlet om Etiopien. Och jag började le.

    Jag har också cyklat genom landet. Under fem veckor och ensam.

    Jag vet vad du gick igenom. Sina vanliga åsikter och värderingar får man kasta ut genom fönstret under tiden man är där - de håller inte i Etiopien. De smulas sönder.

    Ändå är det bara vi cyklister som råkar illa ut - backpackers som håller sig till städerna har ju aldrig problem.

    Ja, jag ville bara säga det. :-)

    Ha det bra

    Lars

  15. Morgan Svensson säger:

    Synnerligen intressant läsning. Kommer att studera allt i mer detalj senare och kanske komma tillbaka med lite mer feedback efter detta.

    Otroligt driven skribent, uppenbarligen begåvad. Skulle jag våga mig på en gissning vad gäller klassbakgrund (mer relevant än man tror) så tycker jag mig ana en bakgrund i övre medelklass, eller möjligen överklass.

    Vad är relevansen?!

    Den individuella sociologiska förståelsen formas av det kontext man själv har sin värdegrund i, där tolkningar kring t.ex. bistånd och den negativa effekt detta kan ha, utgår ifrån den egna individuella horisonten där förståelsen, vilket jag uppfattar lyser i genom i texten.

    Insikten att en svår social situation i hög grad försämrar möjligheten att se de olika vägval som finns, (motorn till en positiv förändringsförmåga) begränsas vanligen om man inte själv har en utpräglad förmåga att se tillvaron genom andra människors ögon, snarare än att se deras tillvaro genom ens egna ögon.

    Då det här var en reseberättelse och inte en socioekonomisk analys så är ju ovanstående i grunden ganska ointressant, kunde dock inte låta bli att fundera lite kort kring detta.

    Vad gäller diskussionen kring rasism så uppfattar jag ingen rasism från skribentens sida.

    Möjligen finns en bristande förståelse för avsändarens ansvar, inte bara för det denna menar utan också för den helhet i vilket denna åsikt framförs. (Jämför mäns handlingsutrymme att utrycka sig nedsättande om kvinnor (oavsett den individuella situationens relevans) där det direkt per definition anses vara en del av patriarkalt förtryck, då åsikten riktar sig mot kvinnor och kommer från en man.)

    En åsikt med helt annan bevekelsegrund för negativ reaktion/slutsats än rastillhörighet, kan därför mycket väl falla inom ansvar för rasism, då den kommer från en vit person och riktas mot en svart, trots att åsikten högst sannolik varit identisk om det gällt vilken som helst hudfärg i annat läge. Mycket mer än man tror beror därför på den övergripande kontexten.

    Att anklaga någon för rasism på denna bevekelsegrund är dock att skjuta högt över målet. En bristande förståelse för sprängkraften i omdömet har man dock rätt att påtala, men det är också allt.

    Är mycket imponerad av både text, prestation och person som ligger bakom detta.

    Grattis! Tycker det är bitvis lysande framfört textmässigt. Att grundprestationen (cykeläventyret) är storstilad genomfört gör inte saken sämre. Ser fram mot mer…

  16. Ninni säger:

    Vilka äventyr du ger dig ut på!! Helt fantastiskt!

  17. kajsa säger:

    Jag vet inte vad det är med cykeln och Etiopien men något är det, jag ska forska i det när jag åker dit igen. Jag vill bidra med ett annat perspektiv från landet, utanför cykelsaden. När jag har sprungit långpass i slummigare områden i Addis Ababa har jag bara fått höra positiva saker: “Gobez” (bra!), “Kenenissa” “Gebreselassi” (eller andra stora löparnamn), “Where do you go”? (Yet new?), Anchi Konjo (”du är fin”) Om någon ropar Ferenji ropar jag Habesha! Om någon ropar You ropar jag “Ante” (du-kille) eller “Anchi” (du-tjej) eller Salam new? (läget/ rak översatt Salam:Fred new:det är) . En gång var det det ett grabbgäng som ropade hello how are you, och när jag inte orkade svara fick jag höra “let me fuck you” då stannade jag upp, funderade i två sekunder om jag skulle skrika, fuck you, fuck me, I will fuck your mother (på amarinja, skriver inte ut det, ifall någon arg cyklist kommer på att det är bra att ha i sitt vokabulär) men så insåg jag att det var andra personer på gatan som kanske inte hörde början av “dialogen” och jag vill inte bidra till någon trist syn på vitingar som stövlar in i landet och beter sig hursomhaver. Man måste orka påminna sig om att vår frihet att resa kors och tvärs över världen och säga vad vi vill, när och hur vi vill är en frihet få förunnad. Så jag besinnade mig och nöjde mig med att vända mig om, spänna ögonen i utroparen och göra det etiopiska fingertecknet för Fuck off. Grabbarna bröt ut i ett jubel och ropade istället “I love you” och “come back”. När människor ropar give me money svarar jag “yellem” (har inte). När någon säger “give me 100 Birr” säger jag “if you give me 1000 Dollar”. Jag ger inte 10 Birr till den riktige tiggaren (nu talar jag inte om barn som skojfriskt ber en vit kassako pengar utan folk som i Sverige skulle få socialbidrag för att överleva) utan istället iaktar jag hur etiopierna själva gör och ger 70 cent. Istället för att friskt dela ut platsflaskor så pratar jag lite med människor som kommer fram och ber om flaskor när jag står och dricker efter ett träningspass- “är det där din bror”? “vad heter du” (sime/esh man new?) “hur gammal är du” “vad heter berget” och ganska snabbt är flaskan bortglömd.

    Jag har fått sällskap av barn och korta och långa sträckor på mina långpass, bl.a. en liten flicka i tygskor som ropade “higher pace” och som jag fick sällskap med 45 minuter innan jag lyckades övertga henne att återvända till skolan efter att hon frågat mig “what’s the name of this village?” och jag förstod att hon inte längre visste var vi var.

    Kanske, om man nu ska spendera 5 -10 veckor i ett land på cykel är att lära sig vissa fraser, exempelvis “hur kan du fråga mig om pengar utan att ens presentera dig själv?”. Kan vara skönt att ha några något att kontra med.

    Jag tycker det absolut roligaste med att resa är att upptäcka att man har ganska mycket gemensamt med människor. Dvs. man är bra på att generalisera och man önskar ett gott liv. Humor är det bästa vapnet. När inte jag kände mig på humör och kände att jag inte hade ork att kontra och vara social under två timmar så valde jag att inte bege mig ut på gatorna. Man blir, oavsett om man vill det eller inte, en representant för sitt land, för USA, för Australien, för hela västvärlden - och ger dem generaliseringsbara fakta. Särskilt av att skrika “get a job you lazy bastard” eller “I hope you starve to death” i ett område där nästan alla lever på jordbruksmark som man inte själv äger pga. jävligt trist administration av landet. Det är ett fattigt land på grund av att man har en regering som är ointresserad av att jobba för medborgarnas väl och ve, som är mer intresserad av att få in pengar av biståndsgivare och låta dem dela ut public goods istället för att själv göra det (biståndsgivarna legitimerar på så sätt det utbredda förtryck som förekommer i landet). Etiopiens situation är inte, som du antyder, ett resultat grund av brister i medborgarnas mentalitet. Vi Sverige har vi institutioner som bereder väg för rättssäkerhet, reell demokrati, vi kan belåna fastigheter, vi kan demonstrera, våra tidningar blir inte nedstängda om de granskar makten, det finns förutsigbarhet, oppositionen fängslas inte, socialt skydd, skatteintäkter som kan finansiera avloppssystem, etc.

    Hursomhaver, jag det är fruktansvärt hemskt och obehagligt att bli stenkastad på. Det som gjorde mig ledsen av att läsa dina texter är få ta del av så stora generaliseringar om landets befolkning och den ekonomiska situation de befinner sig i utifrån upplevelser i cykelsadeln. Men det är mänskligt att generalisera. Biståndarbetare gör också det. Sverigedemokrater gör det. Det gör landsbygdsinvånarna i Etiopien också. Det gör cykelsverige också efter att läsa en blogg som denna.

    Jag kommer nog fortsättningsvis också att avstå från att cykla i landet efter att ha läst dina och även andras erfarenheter från detta (the lost cyclist) och välja nationalsporten löpning istället. Det går inte att vara sitt bästa jag och vara social när man cyklar 8 timmar om dagen, blir stenkastad på och inte får äta, sova, vila, uträtta sina behov i fred m.m.

  18. Anna säger:

    Kajsa!

    Tack för dina synpunkter. Tyvärr är det svårt att komma ifrån generaliseringar när man under tidspress och med undermålig internetanslutning skriver en kortfattad och rapsodisk reseberättelse.
    Faktum kvarstår dock, de tumultartade och stundtals mycket hotfulla upplevelser jag hade på cykeln, i form av stenkastning, fysisk misshandel och aggressivt tiggeri, förekom uteslutande i Etiopien. Detta trots att vi passerade igenom 10 afrikanska länder, där åtminstone Malawi är ännu fattigare och flera av de andra länderna nästintill lika fattiga.
    Vill ändå framhålla att jag återkommande upprepat i bloggen att problemet inte var lika utbrett i HELA Etiopien, att det t ex var stor skillnad mellan städer och landsbygd, och att långt ifrån ALLA etiopier hängav sig åt samma primitiva och för den utomstående oförklarliga beteende.
    Trots det kan jag bara uppgivet konstatera att mitt budskap inte verkar gå fram till alla läsare, och det är ju så klart beklagligt… men, förstår man som läsare inte själv det orimliga i att alla invånare i en viss nation utan undantag skulle agera på samma sätt, blir det nog i det närmaste omöjligt för mig som enskild skribent att få vederbörande att förstå…

    Att ta en time-out på rummet när man inte orkar gå ut och möta folkmassorna, deras you-you-you:ande och ständiga förfrågningar om pengar, låter som en tilltalande tanke. Tyvärr hade vi inte den möjligheten. Istället försökte jag vara tacksam de gånger jag fick uträtta mina behov utan publik…

    Tillräckligt med vila, mat och basal hygien bidrar definitivt till att tålamodet och överseendet ökar. På hemmaplan när alla dessa parametrar med råge är tillgodosedda, har inte jag heller några som helst svårigheter att förfasas över de förfärliga förhållanden som etiopierna (och många andra afrikaner också för den delen) lever under. Det är när dessa grundläggande behov inte längre uppfylls som svårigheterna uppstår, i takt med att påfrestningarna från omgivningen ökar. Inte så konstigt. Åtminstone inte för den som upplevt det…

    Återkom gärna när du listat ut vad etiopierna specifikt har emot cyklister. Tills dess skulle jag också fortsätta med löpning under vistelse i just det landet!

Skriv en kommentar