Målgången i Kapstaden

090725
Den 9 maj, dagen då vi nådde Kapstaden, började vi med en tidig frukost i mörkret och dimman. Fastän jag gjorde en kraftansträngning att stiga upp extra tidigt, var jag som vanligt en av de sista att lämna lägerområdet. Jag cyklade hela vägen till uppsamlingsplatsen tillsammans med en engelsk kille, Simon, som hade blivit en av mina bättre vänner på resan och vid det laget i princip lika less på cyklingen som jag själv. Fastän vi bara skulle cykla ca 7 mil innan konvojen började, kändes det som om kilometrarna aldrig vill ta slut. Som vanligt möttes vi av ihärdig motvind och evighetslånga uppförsbackar. Inte ens den sista dagen kunde Afrika bjuda oss på en enkel och njutbar cykeltur. Det kändes som vi kämpade in i det sista.

Väl framme vid lunchstoppet och vår uppsamlingsplats mötte mängder med cyklister, anhöriga, journalister och fotografer upp. Vi kände oss nästan som celebriteter när vi en efter en rullade in i rådande kaos på parkeringsplatsen intill stranden. Lunchen som serverades var dagen till ära riktigt anständig. Flera sorters pålägg att välja bland och inte ens mögel på brödkanterna.

I väntan på att poliseskorten skulle anlända, umgicks vi och strosade runt på den vita stranden, med klarblå himmel och Taffelberget i bakgrunden. Vädret kunde vid det laget inte ha varit mer perfekt. Det var en exalterad och förväntansfull stämning i gruppen. Folk badade med kläderna på i det kalla vattnet. Cyklisterna fotograferades av vänner och bekanta på stranden, med och utan cyklar. Massmedia bevakade. Några låg i sanddynorna och kontemplerade över situationen, vad som hade upplevts sedan starten i Kairo och vad som väntade vid målgången i Kapstaden.

Efter några timmar var det äntligen dags för det vi så länge hade väntat på och fantiserat om; Den sista konvojen in till Kapstaden. Denna gång var vi närmare 100 cyklister i konvojen. Förutom vår egen grupp anslöt en rad lokala cyklister, anhöriga och t o m Kapstadens tillförordnade borgmästare. Vi rullade två och två med poliser framför och bakom oss. Dessutom följdes vi av fotografer och kameramän på motorcyklar. Uppståndelsen var betydligt större än vad åtminstone jag hade förväntat mig. I så många månader att vi trampat och trampat i vår ensamhet och nu kom belöningen. Allt på en gång.

Först rullade vi längs de fashionabla strandområdena norr om Kapstaden, där flotta hus och lägenheter trängdes om utrymmet närmast havet. Denna soliga med ändå något kyliga höstdag powerwalkade, joggade, fiskade, surfade, drakflög och cyklade lokalborna längs stranden, precis som vilken annan dag som helst. Denna dag upphörde dock flertalet med sina respektive aktiviteter för att häpet stirra när vi, cyklist efter cyklist, rullade förbi. Alla iklädda likadana cykeltröjor, som signalerade om vilket äventyr vi hade upplevt tillsammans.

Därefter rullade vi ut på motorlederna, som förde oss in mot de centralare delarna av Kapstaden. Hela tiden exemplariskt lotsade genom trafikkorsningar, rondeller och på-/avfarter av de lokala poliserna. Förbipasserande och mötande fordon bemötte oss med leenden, vinkningar och tutningar. Det vi fick vara med om kändes stort!

Kronan på verket var när vi slutligen rullade in i självaste Waterfront och emottogs med pompa och ståt. Längs vägkanten väntade flera led av människor, med plakat, banderoller och party-skallror. När trängseln blev så stor att det inte längre gick att hålla styrfart på cykeln, klev vi av och promenerade de sista metrarna, ackompanjerade av en lokal blåsorkester. Till glada festtoner och folkets jubel korsade vi så äntligen mållinjen. Där och då började det så sakteliga gå upp för oss vad vi hade åstadkommit, genomlidit och upplevt. Den befriande känslan över att äntligen var framme går inte att beskriva med ord. Situationen blev till slut så överväldigande att det inte längre gick att hålla tårarna tillbaka. Fyra månader av enträget cyklande, svidande bakdel, enahanda kost, dålig hygien, påfrestande afrikaner, obekvämt campingliv, irriterande medresenär, med mera var till ända. Men också, fyra månader av obeskrivliga upplevelser, vackra vyer, spännande möten, otroliga erfarenheter, fysiskt välbefinnande, stimulerande utmaningar, unik vänskap och mycket, mycket mera var till ända. Känslorna var många och än idag svåra att sortera och beskriva.

I mål utbröt något av ett allmänt kramkalas. Familj och vänner anslöt till det avspärrade VIP-område där vi vistades och alla gratulerade varandra till den genomförda prestationen och avslutandet av resan. Vi som inte hade någon som mötte upp i målområdet, drog oss så småningom över till en närliggande uteservering, där vi tillsammans firade med var sin riktigt kall öl. Inte bara en sval öl som hade stått i skuggan, vilket för övrigt i stora delar av Afrika benämns som en ”cold beer”, utan en RIKTIGT kall öl med imma på glaset. Det mesta hade säkert smakat ljuvligt i denna stund, men den ölen var något alldeles extra!

Efter en liten stund var det dags för den formella ceremonidelen. Varje deltagare ställde upp sig vid sin nations flagga. Vid den svenska flaggan var det tämligen ensamt, varför jag blev både fanbärare och lagkapten för den svenska truppen. I bokstavsordning tågade vi sedan upp på scenen på Waterfronts amfibieteater. Speakern presenterade, blåsorkestern spelade och publiken jublade. Sällan har jag känt mig mer patriotisk än när jag där gick mitt ärevarv med den svenska flaggan högt i skyn!

Alla cyklister som hade genomfört sträckan Kairo – Kapstaden avtackades av borgmästaren, fotograferades och belönades med en medalj. De cyklister som dessutom hade tävlat fick lite extra uppmärksamhet och vinnarna firades med blommor och champagne. Avslutningsvis donerades 50 st cyklar till mindre bemedlade barn i Kapstaden och arrangören tackade för sig.

I VIP-tältet bjöds det sedan på bubbel och snittar för alla deltagare, anhöriga och särskilt inbjudna, såsom representanter från respektive nationers konsulat. Även om arrangören säkerligen hade tagit i vid beräkning av matåtgången, tog det inte många minuter innan vårt glupska gäng fullkomligen hade rensugit samtliga silverfat på allt ätbart. När dessutom bubbelflaskorna var tömda, vandrade vi vidare till den närliggande baren och fortsatte festligheterna.

Vid 19-tiden på kvällen var det samling på en abonnerad restaurang, där firandet fortsatte i banquet-form. Olika personer tackades och hyllades utifrån diverse vinklingar i sann amerikansk anda, typ ”more is better”. För egen del tycker jag att det bildspelet som visades från vår resa var den största behållningen. Under fyra månader hinner så ofantligt mycket hända, att endast en bråkdel aktivt stannar kvar i minnet. På något sätt blev bildspelet en påminnelse om allt vi varit med om och upplevt från början i norr till slutet i söder. I förlängningen blev det förmodligen också början till rekapituleringen, sorteringen och bearbetningen av alla intryck. En process som pågår än idag och säkerligen lång tid framöver.

 

IMG_2273

Under målgångsbanderollen i Waterfront/Kapstaden.
Overkligt och ofattbart!

2 Kommentarer till “Målgången i Kapstaden”

  1. Andrea Bergqvist säger:

    Kan bara lyfta på hatten för denna enastående bravur ,Anna!!
    Det var nästan så mina tårar oxå började rulla..:-)

    Kul att du är tillbaka ,med hel bak ;-)
    Kram, Andera

  2. Bengt-Inge säger:

    Otroligt beundransvärt att du gjort en sådan grej. Trots att jag körde en 110-milstur under sommaren (fast bara asfalt) så låter det även för mig extremt med denna tur. Fast det finns folk till allt, om än färre ju längre det är (jag har läst någras bloggar). Du får se tillbaka på loppet och känna dig nöjd med att ha gjort något mycket få svenskar kan bräcka.

Skriv en kommentar