Nedräkning i Namibia

090503
Precis som titeln antyder, har nu nedräkningen till slutmålet börjat på allvar. Om en vecka vid det här dagset är hela resan över och det enda som återstår är några avkopplande dagar i Kapstaden innan hemresa. Känslorna inför avslutningen av resan är högst varierande i gruppen. För många tycks denna tillvaro ha blivit något av en normalitet och de ser med fasa fram emot att återvända till det ”vanliga livet”, med helt andra krav och förpliktelser än att cykla 6 timmar om dagen. För egen del är jag mer än redo att åka hem. 4 månader på resande fot är för mig alldeles för länge, särskilt under de förhållanden som vi levt. Häromdagen slog det mig, att det jag ser fram mest emot när vi når Kapstaden är inte konvojen in till staden, avslutningsceremonin på stranden eller galamiddagen på kvällen. Istället längtar jag något ofattbart efter att packa ihop de ingrott smutsiga campingprylarna för sista gången, rensa ur mitt skåp med tillhörigheter i lastbilen (som varit alldeles för litet), ta avsked av hela cykelkollektivet och sova ut! Efter hemkomsten väntar en minutiös tvagning av mig själv och alla prylar. Längtar! Räddas det som räddas kan!

Sedan senast har jag dels rest runt i Namibia med buss, bil och tåg, dels cyklat genom ett hänförande vackert ökenlandskap. Namibia är precis som Botswana väldigt glest befolkat, varför vi inte träffar på så mycket människor ute på landsbygden. På sin höjd vinkar vi åt en och annan förbipasserande vit namibian/sydafrikan, genom vindrutan på deras fyrhjulsdrivna jeepar. Antalet vita är betydligt högre än vad jag hade förväntat mig. I de kustsamhällen jag besökte, Swakopmund och Walvis Bay, fullkomligen vimlade det av tyska och holländska descendenter. Förutom en tyskinspirerad arkitektur finns en välfungerande infrastruktur, i motsats till de övriga afrikanska länder vi hittills besökt. Den afrikanska upplevelsen kanske inte infinner sig i samma utsträckning, å andra sidan finns det vatten i duscharna, kalla drycker och andra bekvämligheter vi inte precis varit bordskämda med. Höjdpunkten var när vi passerade Wimpys hamburger-restaurang och kunde beställa riktig milkshake. Små glädjeämnen som förgyller tillvaron… :-)

Vid kusten hyrde vi bil och körde in i öknen till Namibias berömda och spektakulära sanddynor, Sossusvlei och Dead Vlei. Inga ord kan med rättvisa beskriva dessa enorma (upp till 300 meter höga), röda sanddynor som sträcker sig millångs runt omkring. Det enda begränsar är den egna kraften att promenera upp och ner för dessa oändliga sandmängder. Få saker i livet går upp emot att sitta på toppen av en av sanddynorna i gryningen och bevittna hur solen stiger allt högre och känna hur den förvandlar den iskalla ökennatten till stekande hetta… Måste upplevas!
Bilder kommer.

Ute i öknen fann jag ett fantastiskt hotell, Sossusvlei Lodge. Fastän det egentligen var dags att trampa vidare söder över kunde jag inte motstå frestelsen att checka in i denna oas. Att byta det sandiga tältet utan dragkedjor mot en egen ”bungalow” med säng och dusch, den enahanda mathållningen mot kompletta bufféer och den monotona cyklingen i ökenhetta mot en avkopplande dag vid swimmingpoolen, var inget svårt beslut. En hel dag utan något annat program än måltider, kändes både välbehövligt och välförtjänt.

Resan tillbaka för att returnera bilen var betydligt mer äventyrlig. Delar av mitt resesällskap tillhörde den manliga äldre generationen och var således helt insiktslös om den egna förmågan att framföra ett motordrivet fordon, med manuell växellåda, i vänstertrafik, på dålig grusväg. Förutom upprepade kärringstopp (som för övrigt snarare borde benämnas gubbstopp), skrikande växellåda, omkörningar på fel sida och allt annat som den värsta bilskoleelev kan tänkas utsätta sin körlärare för, fick jag även utstå en punktering som inte var av denna värld. Fullkomligt demolerat däck och helt sönderkörd fälg, mitt ute i öknen, med 25 mil grusväg till närmsta civilisation och endast ett litet reservhjul att tillgå. Givetvis hade föraren ingenting med saken att göra, istället var det en ”jävla skitbil” och ”jävla skitvägar”. När jag försiktigt försökte påpeka att sådana omständigheter ofta brukar föranleda en sänkning av hastigheten, tittade han bara frågande på mig… Efter en rejäl hastighetssänkning och åtskilliga timmar i bilen, nådde vi slutligen vår destination med hjälp av reservhjulet. Min lärdom var att hädanefter aldrig oprövat överlåta bilkörningen till en man som påstår sig vara en duktig bilförare, eftersom han sannolikt inte är kapabel att göra en sådan bedömning själv. För har en man någonsin påstått att han INTE är en duktig bilförare?!

Att återansluta till gruppen var inte det enklaste visade det sig, med tanke på att de färdades på avlägsna grusvägar långt ute i ödemarken. Bussen vi hade planerat att ta var fullbokad och istället tvingades vi ta ett ultra-långsamt nattåg, med högst tveksam standard, följt av en taxi, med än mer tveksam standard. Slutligen återsåg vi dock gruppen, med blandade känslor, vid ett anrikt hotell mitt i ingenstans och semestertrippen var som bortblåst. Dagen därpå började vi åter trampa vidare, de resterande 100 milen mot Kapstaden.

De flesta är tillbaka från sina respektive avstickare, förutom John, en amerikansk kille som inte heller är den bäste på att inordna sig i ledet. Förutom ett otal sidotripper längs resan, har han inte synts till på över 10 dagar och ingen vet var han befinner sig eller när han planerar att återvända, idag i Namibia, imorgon i Sydafrika, om en vecka i Kapstaden, eller inte alls? Gruppresor är inte för alla helt enkelt…

Annars är det inte mycket nytt att rapportera från Tour d’Afrique-livet. Vi avnjuter för tillfället vår sista gemensamma vilodag på en avlägsen campingplats vid Orange River, som utgör gränsen mellan Namibia och Sydafrika. Förvisso en vacker omgivning, men här finns i princip ingenting att göra, förutom kanotturer på floden och ölhävning i baren. Ingetdera tilltalar mig nämnvärt i skrivande stund. Längtar mest bara efter en nespresso i stillhet på den egna balkongen med ett grönskande Slottsskogen att vila ögonen på. Bara 10 dagar kvar till hemresa… :-)

 

IMG_4145 []

Soluppgången vid Dune 45.

4 Kommentarer till “Nedräkning i Namibia”

  1. Mamma säger:

    Hej Anna!
    Vilken bild!! Vilka vyer har du inte fått se! Blir lite smått avunsjuk på det du sett, men cyklingen är som ett äventyr på en främmande planet för mej. Alltså det existerar inte i min tankevärld!Tänk att det börjar närma sig slutet på dessa månaderna både för oss och för dej. Låt tankarna vara inställt på målgång i CT, packning och hemresan, så går det “lätt” att trampa de resterande nästan 100 milen.
    Kramar

  2. Bitte säger:

    Tänk att du snart är hemma! Otroligt vad det har gått fort, för oss här hemma i Sverige alltså! Varmt välkommen hem och “njut” nu av de sista dagarna på cykeln! :)

  3. BeGe säger:

    Hej Anna!
    Du attackerar de långa monotona cyklingarna med små avstickare som delmål. Det är riktiga randonneur takter. Underbart all läsa att du inte är rädd för lite grus i dojan eller levande svarta slangar. Fortsätt njuta och sug ut det “göttaste” så här i målgångstider.
    När du kommer hem får du njuta av 2 nya Nespresso blandningar, Dulsao do Brasil och Indriya from India, inget från Afrika!

    Nu väntar vi med spänning på ATCT och ser fram emot ATGBG
    /BeGe

    PS.Vi var 25 st som njöt av den skira bokskogsgrönskan i Skåne under 1:a maj helgen. DS

  4. Andrea Bergqvist säger:

    Hej på dig!

    Underbart! Snart hemma i vår civilisation.Pratade med Sophie om dig idag på Civa och vi kom fram till samma sak….
    Du är galen:-)

    Ses snart!
    Kram,Andrea

Skriv en kommentar