Victoriafallen

090412
Dagarna vid Victoriafallen har varit några av de bästa under hela Afrikaresan. Har njutit av civilisation i snart 4 dygn; sovit inomhus, i säng, duschat med temperaturreglerat vatten, suttit på en ren toalett som gick att spola i, surfat trådlöst, ätit mat vars ursprung inte var helt oigenkännligt, druckit milkshake, åkt taxi, handlat på välsorterad supermarket, m.m… Och det har varit alldeles, alldeles underbart! :-D

Att återvända till cyklingen, flocken, campinglivet och den ensidiga kosthållningen imorgon känns föga lockande. Som tur är, är det “bara” 4 veckor kvar…

Victoriafallen som sevärdhet har varit en helt spektakulär upplevelse! Jag har tidigare besökt Foz de Iguaçu i Brasilien och Niagarafallen i Kanada, som också varit imponerande naturfenomen. Jag undrar ändå om inte Victoriafallen varit de mest storslagna av dem alla. Tackvare regnmassorna tidigare i år är vattenståndet i Zambezifloden högre än på 40 år, vilket naturligtvis påverkar vattenmassorna i fallen. Enorma mängder vatten forsar nerför bergskanten, växtligheten i omgivningarna grönskar som aldrig förr och luftfuktigheten är överväldigande. Det går inte att ta miste på att man befinner sig i tropikerna!

Victoriafallen är belägna på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Den enda vägförbindelse mellan dessa länder är en gammal järnvägsbro som fortfarande är i bruk för tåg-, bil-, gångtrafik och inte minst bungy jump.

Första dagen besökte vi fallen från Zambiasidan. Jag hade inte riktigt insett hur hög luftfuktigheten kring fallen skulle vara och promenerade därför dit i vanliga kläder, ryggsäck och systemkamera i högsta hugg. Det första som mötte mig var två av mina medresenärer, som redan varit nere vid fallen och nu återkommit dyngsura. Det är bokstavligen som att vistas i en biltvätt. Ingenting är torrt när man kommer ut. Simon, från Kanada, demonstrerade precis hur blöt han var genom att ta av sig tröjan och vrida ur litervis med vatten.

Som tur var, fanns det regnponchos att hyra för en billig penning. Inte för att man förblev torr på något vis, men graden av väta blev åtminstone något lägre. Packade ner kameran i en vattentät påse och traskade ner mot fallen. Ju närmare man kom desto högre blev dånet från vattenmassorna. När jag närmade mig en gångbro som ledde över till andra sidan ravinen, ackompanjerades dånet av ettrigt smattrande regndroppar. Längs gångbron forsade vatten. Att promenera över till andra sidan var som att vada igenom en 100 meter lång dusch med dåligt fungerande avloppssystem. Detta regninferno var något av en upplevelse i sig. Däremot såg man inte särskilt mycket av vattenfallen p g a det tjocka regnmoln som byggdes upp däromkring. Å andra sidan var det storslagna vyer i alla andra riktningar. Att vandra runt på stigarna i regnskogen och fotografera allt från små blommor och blad till stora forsar och raviner var en ren fröjd. I eftermiddagsljuset framträdde senare den mer färgstarka regnbågen än den andra. Intrycken visste inga begränsningar…

Flera av mina bilder är uppladdade på Facebook, men det plugin (Fotobook) som importerar fotoalbumen till min blogg, har av någon oförklarlig anledning slutat att fungera. Internal server error är det enda felmeddelande jag får. Ominstallation, de- och reaktivering, uppgradering, ingenting tycks hjälpa. Har mailat supporten och förhoppningsvis löser sig problemet inom kort, annars får jag installera ett annat plugin när jag kommer hem. Tillsvidare får ni därför hålla tillgodo med Facebook-versionen… :-(

Nästföljande dag promenerade vi över till Zimbabwesidan. Den första kilometern eller så på andra sidan bron, befinner man sig i ingenmansland. Därefter kommer passkontrollen, där vi var tvungna att köpa var sitt visum för 30 US$. Av någon ologisk, afrikansk anledning kostade det däremot hela 75 US$ för kanadensarna. Även om ingen förstod varför, var det bara att hosta upp pengarna. Stämpelkillen var omedgörlig. På något sätt hade han lyckats intalat sig själv att han faktiskt hade en viktig uppgift i livet?!

Några hundra meter in i Zimbabwe fanns entrén till vattenfallen. Trots att vyn på Zambiasidan hade varit fullkomligt bedårande, lyckades Zimbabwesidan överträffa detta. Här kom vi ännu närmare vattenfallen och även om det regnade intensivt på sina ställen, var naturupplevelserna än mer imponerande. När kläderna i princip var genomblöta, var det dags att återvända till solskenet och nästa programpunkt. Ett besök på det anrika Victoria Falls Hotel.

Sedan Mugabe kom till makten och de vita fördrevs från sina hem, håller landet fullkomligen på att köras i sank. Ingenting fungerar och fattigdomen är värre än någonsin. I tillägg har i princip all turism dött ut. Trots sevärdheterna kring Victoriafallen, var turisterna lätträknade på Zimbabwesidan och personalen på hotellet uttryckte stort missnöje över utvecklingen och det decimerade antalet besökare.

För att komma till hotellet tog vi en genväg genom bushen. Så fort vi lämnade asfalten bakom oss dök det upp en s k turistpolis som eskorterade oss hela vägen till hotellet. Längs stigen uppenbarade sig den ena påstridiga försäljaren efter den andra. Tydligen hade de här återkommande problem med trakasserier, rån och överfall. Av denna anledning var det inte lämpligt att promenera den förhållandevis korta vägen själv.

Väl framme vid hotellet var det som att komma till en annan värld, ja, till och med till ett annat århundrade. Som någon uttryckte det; ”Det är som att få uppleva essensen av kolonialismen för en dag”. Att vandra runt på de klanderfritt ansade gräsmattorn, att få njuta av den storartade utsikten bort mot järnvägsbron och Zambeziravinen, att få insupa atmosfären av hotellets välbevarade sekelskiftesmiljö och inte minst, att få avnjuta ett ståndsmässigt afternoon tea med caketower och elegant, inhemsk kypare. Det är kolonialismens anor, när de är som bäst!

Efter ett par timmars avkoppling på hotellverandan, flanerade vi runt i hotellträdgården och betraktade näckrosdammar, fontäner, statyer, konstverk, planteringar och det annorlunda djurlivet. Helt oväntat passerade flockar av babianer, vårtsvin och mungos, närmare bestämt sebramanguster (!), förbi. Allt för snart var det dock dags att bege sig tillbaka till Zambiasidan och den inte fullt lika glamourösa vardagen…

Under påskhelgen har staden Livingstone (uppkallad efter den brittiske missionären Dr. Livingstone, som bl a var den förste europén att besöka Victoriafallen) fullkomligen invaderats av turister. Att finna boende har inte varit det allra enklaste och under fem nätter har vi därför flyttat mellan tre olika hotell. Favoritstället är det nuvarande hotellet, som ägs av en kvinnlig, skotsk advokat och är inrett i någon form av new age-inspirerad stil. Bäst av allt är mat- och dryckutbudet, eller vad sägs om kaffe med hasselnötssmaksatta kaffebönor, guavabaserad smoothie och hemmagjord milkshake med valfri smak. Det är annat än beskt pulverkaffe, söndermosade, bruna bananer och torkat jordnötssmör på sönderfallet vitt, gammalt bröd!

En mindre angenäm erfarenhet från staden stod Ivo, en helylle kille från Holland, för. Många av aktiviteterna här samt visum vid gränsen betalas med amerikanska dollar, som inte alltid är så lätt att få tag på. Ivo insåg på skärtorsdagen att alla hans dollar var slut. Innan vi åkte till vattenfallen passerade vi därför centrum, så att han kunde ta ut Kalle Anka pengar från en av bankomaterna. Det normala är sedan att man tar dessa till ett närliggande forexkontor och växlar till sig en mer kapitalstark valuta. Denna dag bar det sig inte bättre än att alla växlingskontor var stängda. På gatan hängde däremot ett flertal svarta (i dubbel bemärkelse) pengaväxlare. Ivo förhörde sig noggrant om kursen och fick ett riktigt bra erbjudande. Fanns inte mycket att tveka om. Med 200 US$ i fickan kom Ivo tillbaka och berättade lite halvnöjt om affären. Och tillade med ett skratt, hoppas bara inte de gav mig förfalskade sedlar. Vid noggrannare inspektion visade det sig att förhågan inte var helt obefogad. Den ena 100 dollarsedeln såg ganska annorlunda ut i färgen. Ivo försökte förtvivlat förklara detta med olika produktionsår… Efter ytterligare jämförelser stod det klart att denna sedel utan tvekan var förfalskad. Igen vattenstämpel fanns att finna och kvaliteten var uppenbart annorlunda.

Med bestämda steg tågade hela gruppen tillbaka för att konfrontera mannen som hade växlat pengarna. Jag hade kameran i högsta hugg och fotograferade alla med pengar i näven, som bildbevis. Självklart stod han inte kvar på samma plats, men vem av alla svarta pengaväxlare var den skyldige, i just detta fall? Ivo blev mer och mer osäker; -“Jag tror att det var han… Eller han… Eller han… Nej, jag kan inte säga säkert. De ser ju alla likadana ut…” Helt plötsligt stod det klart för oss varför gärningsmannen oftast beskrivs som medellång med mörkt hår och sällan ställs till svars för sitt brott…

Efter de inledande två intensiva dagarna kring vattenfallen, då vi promenerade så mycket att jag t o m fick träningvärk i vaderna. Något jag inte haft på flera månader! Har jag valt att bara ta det lugnt och njuta av inaktiviteten. Något jag heller inte haft möjlighet till på flera månader. Att sitta i skuggan med fötterna i högläge och antingen surfa trådlöst, skriva blogginlägg eller läsa kontemplerande romaner av Paulo Coelho, har känts som fullt tillräcklig sysselsättning. Någonstans blir man mätt på alla intryck och trött på att ständigt vara på väg…

Någon som varit mer företagsam än jag själv, är Ernest. Den 68-årige, pensionerade, matematikprofessorn från Universitetet i Calgary. Redan första dagen han beskådade Zambeziravinen från järnvägsbron, bestämde han sig för att utföra det 110 meter höga bungy hoppet. Utan tvekan och en antydan till oro tog han på sig selen, ställde sig på plattformen och tog det avgörande steget mot avgrunden. Som han tidigare konstaterat; -”If this weekend was good enough for Jesus to die on, it will be good enough for me!”.

Nu gick allt lyckligtvis väl och Ernest rycktes upp i gummibandet, innan han slogs i bitar mot vattenytan. Medan han dinglande från järnvägsbron, upp och nerpåvänd, hade han till och med sinnesnärvaro nog att ta fram en burk med sin nyligen avlidna frus aska och sprida denna som ett moln över Zambezifloden i hennes minne. Ett ganska mäktigt ögonblick för alla närvarande!

För egen del räckte det däremot med att stirra ner i avgrunden och betrakta personalen, i vars händer jag behövde lägga mitt liv, för att fatta ett välgrundat beslut om att INTE hoppa. Åtminstone inte här! Än är jag inte redo att följa Jesus…

Imorgon är det istället dags att gränsla titanhingsten igen och beta av de återstående 300-400 milen (?) till Kapstaden. Först väntar långa, flacka cykeletapper i Botswana, därefter utmanande off road cykling i Namibia och slutligen kylslagna cykeldagar längs Atlantkusten i Sydafrika, innan vi når vår slutdestination.

Återkommer med fler lägesrapporter, när tillfälle ges!

 

Tea350

Afternoon tea på Victoria Falls Hotel.

8 Kommentarer till “Victoriafallen”

  1. Andrea Bergqvist säger:

    Hej!
    Känns som cyklandet fick stå tillbaka ett tag. Skönt va?
    Lät ju som en “riktig” semester ,sån som vi andra svenssons brukar ta:-)

    Glad att du inte vill följa Jesus än..

    kram

  2. Mamma säger:

    Hej!
    Skönt för dej med minisemester utan cykel och en helt fanastisk upplevelse för oss att läsa om dina aktiviteter.Synd bara att det inte gick få fram fotona på hemsidan. Det gick ju bra på facebook också.Vilka foton.Vilken njutning!!
    Vid det här laget är du väl framme efter dagsetappen mot Botswana.Båtturen på Zambezifloden kommer med all säkerhet att vara ett äventyr!Lycka till med trampet mot CT

  3. Martin Linde säger:

    Hej Anna !
    Låter verkligen som ett välmotiverat avbrott från cykleriet. Hoppas du fått ladda ordentlgt för att bli som folk igen inför sista futtiga 4 veckorna. För egen del är det mer mjukisaktiviteter, dvs cykling på Mallorca och logi på försäsongstrimmat turistkomplex…
    Det ska va gôtt å leva var det någon som sa…
    Lycka till på resten av färden.
    Martin

  4. knut säger:

    Hei Anna!

    Det høres virkelig ut som om du har en fin og opplevelsesrik tur - jeg følger spent med på bloggen din herfra!

    God tur videre!

  5. BeGe säger:

    Hej Anna!
    Flera nya fantastisk live upplevelser från din hjulresa i Afrika. Så strategiskt av dig att bryta av tristessen med lite lyxig kolonial turist semester för att ladda batterierna.
    Din senaste rapport var verkligen ett fall framåt, en mental viktoria. Nu är det bara att plocka fram “randonneurtakterna” och inte blicka längre fram än till nästa stopp, måltid eller samhälle och bara njuta av det du upplever och det som händer.
    Lycka till på din titan mot Cape Town!
    Vårhälsningar från Skåne
    BeGe

    PS I CT och dess omgivningar finns det ännu fler upplevelse möjligheter. DS

  6. sophie säger:

    Ser härligt ut! Riktig semester:) Lycka till på nästa etapp. Själv ska jag närmsta 4 veckorna ha ett litet jourmaraton, inflyttning av sambo, golfkurs, diverse släktaktiviteter, bröllopsfest (inte min). Sen kommer jag att behöva en rejäl semester…Vi ses i maj:) Kram S

  7. Anna säger:

    Helt mirakulost fungerar nu importen av bilder till bloggen igen. Sidan med fotoalbum saledes uppdaterad! :-D

  8. Anna säger:

    Som sagt… Personalen och utrustningen såg lagom pålitlig ut. En bedömning som visade sig vara hyfsat korrekt. http://www.bbc.co.uk/news/world-asia-16459489
    Tack och lov överlevde hon. Ibland ska man ha turen på sin sida, helt enkelt…

Skriv en kommentar