På Semester!!!

090408
Efter 12 veckors cykling under allt annat än enkla förhållanden, har jag begett mig iväg på en minisemester, i ”semestern”, så att säga. Sitter i skrivande stund på en buss mellan Lusaka och Livingstone, d v s staden vid Victoriafallen, på Zambia sidan. Idén kom upp för ett litet tag sedan, när cyklingen började te sig allt mer rutinmässig och mindre stimulerande. Under resans gång har ett antal personer i gruppen återkommande avvikit på diverse egna utflykter, såsom; sol och bad, safaris, hiking, storstadsliv, m.m. Att få ett avbrott från cykelsadeln, det unkna tältet, det rigida tidsschemat, den förutsägbara mathållningen och inte minst, från ”la familia”, kan vara av avgörande betydelse. Åtminstone när man vaknar upp på morgonen och känner att en dag på cykeln är som ännu en dag vid produktionsbandet på fabriken.
På senare tid har jag dessutom fått allt större bekymmer med skavsår från cykelsadeln. Kan låta trivialt, men att inte kunna sitta på cykeln utan mer eller mindre konstanta besvär, är verkligen inte roligt när det är den huvudsakliga aktiviteten varje dag. Förhoppningsvis kan några extra vilodagar göra underverk för läkningsprocessen, annars får det bli sparkcykel de sista veckorna.

Sammanlagt är vi 8 personer som åker i förväg till Victoriafallen. Det lär ju vara en av Afrikas största turistattraktioner och något man vill hinna uppleva ordentligt, när man väl är i närheten. Tydligen ska det finnas en rad adrenalinstinna aktiviteter att roa sig med där. Den enda som med säkerhet uttalat att han ska utmana skräcken att kasta sig utför bron, ner mot vattenfallen, med ett gummiband runt fötterna som enda säkerhetslina, är Ernest, en 68-årig, pensionerad, matematikprofessor från Universitetet i Calgary. Vi är nog många som mer eller mindre kommer känna oss tvingade till ett bungee jump, om han hoppar. Dessvärre är oddsen ganska höga. När jag hade högläsning om vilka nervkittlande aktiviteter det fanns att välja bland, satt Ernest och kommenterade; -”Oh, I’ve done that in Mexico”, ”Oh, I’ve done that in New Zealand”, ”Oh, I’ve done that in India”, ”Oh, I’ve done that in Bali”, osv. Gubben verkar ha varit över allt och gjort det mesta… förutom hoppat bungee jump över Viktoria fallen. Än…

Sedan Lilongwe har vi cyklat in i Zambia och tillbringat en vilodag i Lusaka, landets huvudstad. Zambia har inte utmärkt sig åt något särskilt håll. Som någon trött Afrikaresenär konstaterade; ”Same shit, different place”. Landskapet är ungefär lika grönskande som i övriga regionen. Backar och motvind har inte saknats. Hyddorna är mestadels runda, gjorda av lera och med halmtak. Majs och pumpa utgör den huvudsakliga födan. Ungarna lever på vägarna, precis som i övriga Afrika. Hälsningsfrasen när vi susar förbi är antingen ”Mozungo!” eller ”How are you?”. Väldigt sällan ”Give me money”, faktiskt. Det vanligaste transportmedlet är cykel, som man tydligen kan lasta det mesta på; tanten och ungarna, polarna, kolsäckar, vedpinnar, bananstockar, sockerrör, en eller två andra cyklar, vattendunkar, drickabackar, tomflaskor, m.m. Bara fantasin sätter begränsningen och DÄR ligger vi långt efter!

En dag ute i obygden tog jag ledigt från cyklingen och åkte med lastbilen till lägerplatsen, huvudsakligen för att skona skrevet, men även för att passa på att uppleva något annat än den normala cykelutsikten (gröna buskar, skrikande ungar och sönderfallna asfaltsvägar). Det visade sig bli en av de intressantaste dagarna hittills.

Under färden stannade vi i diverse byar för att proviantera. Bl a behövde vi fylla på vattentanken i lastbilen, vilket normalt sett görs med slang från en lokal vattenkran. Här fanns dock bara en vattenpump att tillgå, bygd av någon västerländsk hjälporganisation. Bara att pumpa för hand och langa hinkar till lastbilen med andra ord.
Dagens goda gärning var när en av killarna från Tour d’Afrique visade lokalborna hur man lätt kunde tillverka en tratt av en plastflaska, för att på så sätt optimera vattenflödet in i plastdunken. När vi anlände stod de och pumpade lika mycket vatten bredvid dunken som i den. Lätt chockerande, med tanke på att man fått intrycket av att hela kontinenten lider av vattenbrist.

Väl framme vid ännu en intetsägande lägerplats utan några som helst bekvämlighetsresurser, bestämde jag mig för att ta en promenad till en närliggande liten by. Där verkade de försörja sig på att sälja varma läskdrycker och kakor till förbipasserande. Lagom intressant. Följde därför en upptrampad stig som ledde bort från vägen och ut i bushen. Förutom en vandring bland majsfält och andra grödor, passerade stigen genom en rad mindre gårdar/boplatser. Några var folktomma och jag hade möjlighet att ostört titta runt bland hyddorna, medan andra var befolkade av mer eller mindre verksamma män och kvinnor. På några av gårdarna satte jag mig ner och försökte kommunicera med folket där. Språkförståelsen sviktade dessvärre rätt rejält, men jag lyckades ändå få en hyfsad bild av hur de levde.

På varje gård finns en central, öppen hydda, som är det gemensamma köket. Runt omkring denna finns ett antal mer privata hyddor, med dörr och små gluggar till fönster. I dessa bor respektive familj med alla barn. En normalstor familj har mellan 5-7 barn. Vad jag förstod är de flesta äktenskap arrangerade och det vanliga är att man bara har en fru. Även om några var på besök hos en s k ”traditional doctor” häromdagen, som sammanlagt hade närmare 60 barn med ett flertal fruar (tackochlov, antar jag?!).

På gårdarna bor flera generationer och syskon med respektive. Förutom gemensamt kök har de gemensamt uthus, med ett hål i lergolvet och förmodligen en ganska djup uppsamlingsplats därinunder, eftersom det inte går att komma åt detta utrymme för tömning.
Inget rinnande vatten finns att tillgå. Folk vandrar bokstavligen kilometervis med sina plastdunkar, som finns i olika storlekar beroende på styrkan hos bäraren. T o m riktigt små barn hjälper till att bära, om än bara någon liter eller två.
Tvagning sker bakom en någorlunda privat skärmvägg tillverkad av ett halmliknande material. Där finns en medelstor tvättbalja att tillgå. Med vilken frekvens denna nyttjas har jag däremot ingen aning om. Av odören att döma, är det troligtvis inte med samma frekvens som vi är vana vid.

De flesta gårdar har också ett antal mindre hus intill boningshusen. I dessa bor höns respektive grisar, som för övrigt verkar gå och komma lite som de behagar. Fördelen är väl att de till viss del kan lösa sitt eget födointag genom att vandra runt fritt?!
Flera av de mindre gårdarna hade däremot inga djur alls, av ekonomiska skäl helt enkelt.

Till största delen lever de av en vegetarisk kost, typ majs och pumpor, ockra, tomat och en och annan mango. Minst sagt enformigt lät det som. Vid festligare tillfällen åker de till en större by och köper en hel ko eller get, som sedan delas med grannarna.

Fattigdomen är såklart påtaglig, trots att Zambia faktiskt framstår som något mer välbärgat än flera av de andra länder vi passerat igenom. Antalet privata ägodelar är dock lätträknade. Ungarna går ofta klädda i skitiga och trasig västerländska kläder, som troligen skickats hit för åtskilliga år sedan efter klädinsamling. Blöjor existerar överhuvudtaget inte. Många småbarn går med naken underkropp, antagligen av praktiska skäl. Intressant nog är männen ofta ungefär lika skitiga och trasiga som ungarna, medan kvinnorna för det mesta framstår som välvårdade och rena i sina färggranna traditionella skynken.

Det verkar för övrigt vara kvinnorna som ansvarar för hushållet, familjeförsörjningen och barnuppfostran. Vad männen de facto bidrar med är för omgivningen inte särskilt uppenbart. Detta är inte något som bara jag, som stolt feminist, uppmärksammat. Även de manliga medresenärerna har återkommande förfärat sig över alla overksamma karlar som står och hänger längs vägarna eller sitter vid dikeskanten och lojt betraktar förbipasserande. Givetvis finns det karlar som är arbetsamma, även på den här kontinenten (vill ju inte bli beskylld för att generalisera helt onyanserat! ;-) ). Det är dock en påtaglig diskrepans mellan könen vad gäller ansvarstagande och flitighet.

På en av gårdarna jag besökte satt ett drygt 10-tal karlar och hängde, medan kvinnorna for runt mellan köket, tvätten och ungarna (What else is new?!). När jag lite försiktigt frågade en av de drygt 20-åriga killarna och familjefäderna, vad männen gjorde på dagarna, fick jag till svar; -”Drink beer!”. ”Don’t you work?”, kontrade jag förfärat med. ”No, no work here”. För att ha råd att dricka öl varje dag, jäser de istället någon form av egen brygd, som för den oinvigde smakar ungefär som kattpiss, eller något i den branschen. Okej, att det är svårt att hitta jobb, men då kan de väl åtminstone hjälpa till med hus och hem???
Karlsluskar!

En av kanadensarna i gruppen var tydligen här för närmare 40 år sedan. Enligt honom har i princip ingenting förändrats sedan dess. Det är inte svårt att tro… Tillvaron ute på landsbygden är minst sagt föråldrad. Att cykla in till Lusaka häromdagen, var därför lätt överväldigande. Inte för att staden i sig är särskilt spektakulär, med västerländska mått mätt, utan för att den utgör en sådan enorm kontrast till den övriga miljön här. Inne i staden fanns det mesta att tillgå, för den med ett hyfsat kapital; banker och bankomater, snabbmatskedjor, välsorterade supermarkets, shoppingcentra, caféer, ja, till och med biografer. Efter en 6-tums sandwich på Subways, en riktig milkshake (denna gång i oanvänd engångsmugg!) och proviantering på Super Spar, bänkade vi oss framför bioduken. För en stund var Afrika och campinglivet som bortblåsta och vi kände oss riktigt civiliserade. Nyduschade och allt!

Bussresan börjar förhoppningsvis närma sig slutet. Just nu befinner vi oss på ännu en ”detour” p g a vägarbete. Att skumpa omkring på grusvägar i buss är visserligen bättre än på cykel, även om de bristfälliga vägarna här för länge sedan har förlorat sin charm.
Innan åksjukan dominerar hela reseupplevelsen, sätter jag punkt för idag.
På återhörande vid Victoriafallen!

 

IMG_2009

På besök i en av Zambias byar.

5 Kommentarer till “På Semester!!!”

  1. Mikael säger:

    Hoppa! Hoppa! Hoppa!

  2. Nisse G-son säger:

    Jambo Anna!
    Oj, vad spännande det känns när du nu närmar dig staden Livingston och Victoria Fallen. Jag misstänker att det ser likadant ut nu som för 48 år sedan…! Jag avundas dig upplevelsen, men inte kampen för den, med ålderns rätt förstås. Vi väntar med glödande intresse din nästa rapport.
    Kram
    Karin & Nisse

  3. Anna Cedergren säger:

    Jag såg en dokumentär i våras om en engelsk kvinna som skulle bo i Etiopien i en månad. Och vad de jobbade kvinnorna! De bar ved, lagade mat, tog hand om barnen…
    Och jag funderade precis som du gör nu i Zambia…vad gör männen egentligen..?! De verkade mest sitta och titta på.
    Tur att man bor i Sverige! Å andra sidan hade man kanske blivit lite mer vältränad därnere…;-)

  4. JOACIMLINDE säger:

    Hej Anna,
    Skrev ett mail till dig för ett par dagar sedan för att höra om möjligheterna att träna cykling med dig under våren. Inser efter att ha hittat din blogg att möjligheterna utan att resa till Afrika är något begränsade :o)
    Verkar som du har ett fantastiskt äventyr och många “intressanta” upplevelser.
    Ha det fint
    Joacim L

  5. Mamma säger:

    Först av allt,en fortsatt Glad Påsk och fler avkopplande dagar i Livingstone.Väntar på att bilder från Victoriafallen och Zimbabwe skall komma in i ditt fotoalbum. Sedan är det dags för den fortsatta cykelturen mot Cape Town. Hoppas du haft några avkopplande dagar och resten av trampet kommer gå bra utan missöden.
    Kram Mamma

Skriv en kommentar