Madonna i Lilongwe

090331
Befinner mig sedan gårdagen i Malawis huvudstad, Lilongwe. För att vara en huvudstad är den tämligen anspråkslös. Det lär bo ungefär 800 000 invånare här, men känns betydligt mindre, i alla fall av shoppingutbudet att döma. Trots allt fanns det ändå en supermarket, värd namnet för en gångs skull. Där gick att finna både fruktkonserver, baby tvättlappar och andra bristvaror vi ständigt är på jakt efter. Utanför Shoprite fanns även ett riktigt matställe, Nandos (någon form av kedja som server kycklingrätter), där jag avnjöt min bästa måltid under hela Afrikavistelsen. Kyckling-wraps med pommes frites. Förstaklassigt!

Efteråt gick vi på jakt efter milkshake. Fem ställen senare hittade vi vad vi sökte. Listan över tänkbara smaker var lång, även om jag troget höll mig till jordgubbe. Det enda som grumlade upplevelsen något, var när jag insåg att pappersmuggen som milkshaken skulle serveras i var tänkt som engångs, men uppenbarligen använd tidigare och bristfälligt urdiskad. Jag fick som kompensation möjligheten att titta igenom högen av muggar och välja en som såg någotsånär oanvänd ut, annars hade jag nog hellre avstått från milkshaken. Malawierna är förvisso kända för att inte låta något gå till spillo, men det där var lite väl på gränsen för min smak. Hädanefter lovar jag att uppskatta de nya, oanvända, engångs pappersmuggarna på snabbmatställena. Något som jag fram tills igår bara tagit för givet.

Nyligen uppdagades det att vi inte var det enda celebra besöket i Lilongwe de här dagarna. Några i gruppen är så innerligt trötta på campinglivet att de tar varje tänkbart tillfälle att checka in på närliggande hotellfaciliteter. Att finna ett hotellrum i huvudstaden borde inte ha varit någon svårighet. Förvåningen var därför stor när de flesta hotellen visade sig vara fullbokade. Orsaken därtill var ingen mindre än världsstjärnan Madonna. Tydligen är hon på besök i staden samtidigt som oss. Det verkar inte vara någon stor konsert på gång, så man kanske kan anta att hon är här antingen p g a sin redan adopterade malawiske son eller för att adoptera ytterligare en?! Med tanke på den icke-existerande familjeplaneringen i landet (eller hela kontinenten för den delen), borde det inte vara några problem att hitta lämpliga kandidater!

Sedan Chitimba Beach har vi cyklat in över det Malawiska höglandet. Trots att tanken var att mer eller mindre följa strandkanten på Lake Malawi. Dessa planer raserades dock när det uppdagades att en av broarna som sammanlänkade den norra delen med den södra, hade spolats bort p g a omfattande regnoväder. Vad annat kunde man förvänta sig? Istället fick vi möjligheten att cykla uppför varenda brant backe på hela den Malawiska ”högplatån”, som den något vilseledande kallas. Fördelen var att denna rutt var något kortare och att vi därmed fick en extra vilodag i Lilongwe. Definitivt välbehövligt!

Denna s k cykelsemester, börjar nu kännas något inrutad och föga avkopplande, milt uttryckt. I och med att vi reser i en stor grupp, finns väldigt lite tid för personlig frihet och egna önskemål. Vi har nu rest tillsammans i mer än tio veckor och det känns. Ibland vandrar tankarna till amerikanska fängelseinterner och att våra situationer förmodligen inte är helt olika. Med den viktiga skillnad att vi faktiskt är här av egen fri vilja och när som helst kan välja att avbryta. Så länge vi väljer att fortsätta däremot är förmodligen likheterna fler än olikheterna. De dagliga rutinerna är de samma dag efter dag, efter dag. Det enda som förändras är omgivningarna, vilket självklart inte är fallet för internerna. Däremot har vi samma inrutade tidsschema, väldigt lite egen tid och ytterst små möjligheter till individuellt hänsynstagande och valfrihet.
Kl 05 är det väckning. I mörkret monteras tält och övrig campingutrustning ner. Kl 05:45 börjar det ljusna och frukosten serveras. I princip alterneras mellan vattning mannagrynsgröt och klibbig havregrynsgröt med vitt, skivat, smaklöst bröd och sylt/jordnötssmör. Behöver jag påpeka att jag är innerligt trött på frukostutbudet? Är man inte vid frukostserveringen inom 30 minuter, får man helt enkelt klara sig utan frukost den dagen. Kl 06:30 lämnar den första lastbilen för att sätta upp lunch, halvvägs till nästa anhalt. Kl 07 lämnar den andra lastbilen. Då gäller det att ha pressat in alla sina tillhörigheter i det lilla skåp som tilldelats var och en därinne. De första morgonpigga cyklisterna brukar bege sig redan kl 06. Jag tillhör, kanske inte helt förvånande, de mer morgontrötta cyklisterna och brukar vara bland de sista ut på vägen. Bara detta inflexibla tidsschema kan driva mig till vansinne, dag efter dag.
Mellan 50 till 75 km senare står lunchlastbilen parkerad. Där serveras samma vita, skivade, smaklösa bröd med sylt/jordnötssmör alternativt någon form av röra. I 9 fall av 10 är denna röra baserad på tonfisk, som jag för övrigt avskyr och inte har ätit sedan jag lärde mig att protestera (i väldigt unga år med andra ord! :-D). Där finns också möjligheten att fylla på med mer energidryck (körsbärs-, apelsin-, eller citronsmak, omväxlande) eller kemikaliebehandlat vatten.
När lunchmackorna pliktskyldigast har tryckts ner, påbörjas de resterande kilometrarna. Oftast något färre än vad som avverkades före lunch. I bästa fall cyklar vi igenom någon form av civilisation, så att ett eller två extra drickastopp kan erbjuda ett avbrott i trampandet och inte minst från den varma energidrycken. Dagsetapperna brukar variera från 10 till 15 mil, beroende på terräng och vägunderlag. De kommande veckorna har vi däremot dagsetapper upp mot 20 mil inplanerade. Förhoppningsvis utan motvind, vilket annars har varit de rådande vindförhållandena under större delen av resan.
Väl framme vid den nya lägerplatsen väntar den andra lastbilen med varm soppa, oftast tillverkad på föregående middagsrester, massa kryddor och salt. Om vi campar ute i bushen innebär detta att resterande delen av dagen, fram tills mörkrets inbrott, spenderas i sällskap av ett100-tal barn och övriga nyfikna lokalbor, som intresserat följer varje rörelse vi företar oss. Enda sättet att uppbringa någon form av privat tillvaro är att krypa in i tältet OCH stänga alla dragkedjor, vilket oftast innebär att svettningar i paritet med ett finskt ångbastubad utbryter. Om vi däremot campar på ett hotellområde eller liknande, finns det oftast goda möjligheter till både dusch och viss egen tid, d v s att man åtminstone kan få klippa tånaglarna i lugn och ro utan ett 10-tal närgångna åskådare.
Kl 17 är det ”rider meeting” där nästkommande dags cykelrutt gås igenom, i likhet med; -”Right out of camp, one road all day, lunch at 65 km and camp at 130 km on your right hand side”. Därefter serveras middagen, typ potatis eller ris, med antingen ett köttstycke med ben och hela kittet eller ett vegetariskt alternativ där linser, bönor och kikärtor dominerar starkt. Som tur är har åtminstone mängden kryddor mattats av något, eftersom maten i början var så kryddstark att jag flera gånger tvingades slänga den och överleva på energibarer istället. Det mest positiva med den pobra mathållningen är att jag har gått ner ett antal kilon i vikt. Ett av de ursprungliga målen med den här resan. Nackdelen är att jag inte alltid får i mig tillräckligt med energi för att orka cykla och återhämta mig ordentligt.
Efter middagen brukar de flesta numera ganska snart dra sig tillbaka till sina respektive celler för en stunds avskildhet, innan nästa dag drar igång på precis samma sätt som den nyss beskrivna.

Jag antar att det finns en gräns för hur länge det är spännande att resa genom en kontinent, på cykel, i grupp, med tidsschema. Någonstans längs vägen övergår oundvikligen nyhetsbehaget i daglig rutin. Sedan en tid har till och med den inrutade vardagen hemma i ekorrhjulet börjat te sig som mer varierad och fri än vistelsen i Afrika. DET trodde jag aldrig! :-D Även om jag fortfarande är fast övertygad om att det bästa resesättet är med cykel, blir nästa cykelresa definitivt inte en gruppresa i denna storleksordning eller omfattning och det blir garanterat till ett civiliserat område, med allt vad det innebär, såsom basala hygienförhållanden och rimligt matutbud. Det ska helt enkelt vá gôtt o leva! ;-)

En som hade ledsnat på vår inrutade tillvaro var 22-åriga Andrew, från Kanada. Han var nog aldrig någon inbiten cyklist till att börja med. Varför han valde att resa genom Afrika på cykel lär vi aldrig få klarhet i. Efter många dagar på lastbilen och diverse sidoutflykter, packade han sin väska, sålde sina överflödiga tillhörigheter, gränslade cykeln och begav sig tillbaka till Chitimba Beach, där han planerade att spendera sin närliggande framtid. Tydligen hade han ordnat gratis boende och ett jobb på något som kallas Mushroom Farm, vilket lär vara en hang out för backpackers och overlanders (huvudsakligen folk som reser med buss genom Afrika). På frågan hur länge han planerade att stanna, blev svaret; -”I don’t know, a year, maybe two?!”. Han lär ha en flygbiljett till London från Johannesburg om några månader. Man får väl hoppas att han inte låter den bränna inne, annars kan han nog kunna bli kvar här ännu längre än ett par år…

Har lyckats snika in mig på det trådlösa nätverket i Mabuya camp, där vi bor dessa dagar i Lilongwe. Är typ vi, backpackers och overlanders här, som för övrigt inte alls förstår att respektera våra dygnsrutiner med tidigt sänggående. Party långt efter midnatt igår och vi som hade varit uppe sedan kl 05 och cyklat 13 mil. Tur att EAR öronproppar blockerar ut det mesta när man är tillräckligt trött. I alla fall, om jag har tur går det kanske att få upp ett och annat foto här! Värt att göra ett försök!
På återhörande i Zambia! :-D

 

IMG_1839
Vår tältby med några åskådare.

7 Kommentarer till “Madonna i Lilongwe”

  1. Mikael säger:

    Hehe, Lofoten i 6 grader och duggregn är inte så dumt ändå :-)

    Snart dags för spurt. Öka!!!

  2. Tobbe Arnesson säger:

    Äta samma mat i några månader skulle jag fixa, men inte utan att vara själv en timme om dagen. *brrr*

  3. Anna Cedergren säger:

    Jasså, de har Nandos ända därnere? Kycklingwrapsen smakade rätt OK i London också. Men inte lika bra som dem du åt häromdagen, misstänker jag..! För övrigt kan jag meddela att Madonna tänker skaffa sig ännu en kotte… /KramA

  4. Andrea Bergqvist säger:

    Pommes!!Härligt:-)Magen måste ha fått sig en rejäl hemlängtan!
    Tappa inte sugen, utan keep on biking. Snart hemma på fast mark.
    Hälsa ,Madonna!

  5. sophie säger:

    Ha ha ha, Anna, bara du kan bli uttråkad på cykelsafari genom Afrika, u-bart. Bra att du kommer hem snart för det är jättetråkigt på jobbet utan dig!/S :-D

  6. Bengt-Inge säger:

    Det är i alla långa lopp en tuff del när man kört sådär 60-70 % eller så. Då är man trött och sliten men det är en bit kvar ändå. Man får ta en bit i taget. Snart är det nära till mål. Ett talesätt är “smärta är tillfälligt, stolthet är för evigt”. När du gått i mål blir detta ett av de häftigaste långdistansäventyr jag har hört talas om (och jag har läst om ett och annat och även följt på nätet).

  7. VAD DU ALDRIG KOMMER ATT HÖRA I “NÄR OCH FJÄRRAN” säger:

    […] Nyligen uppdagades det att vi inte var det enda celebra besöket i Lilongwe de här dagarna. Några i gruppen är så innerligt trötta på campinglivet att de tar varje tänkbart tillfälle att checka in på närliggande hotellfaciliteter. Att finna ett hotellrum i huvudstaden borde inte ha varit någon svårighet. Förvåningen var därför stor när de flesta hotellen visade sig vara fullbokade. Orsaken därtill var ingen mindre än världsstjärnan Madonna. Tydligen är hon på besök i staden samtidigt som oss. Det verkar inte vara någon stor konsert på gång, så man kanske kan anta att hon är här antingen p g a sin redan adopterade malawiske son eller för att adoptera ytterligare en?! Med tanke på den icke-existerande familjeplaneringen i landet (eller hela kontinenten för den delen), borde det inte vara några problem att hitta lämpliga kandidater! (31 mars) […]

Skriv en kommentar