Regn i Malawi

090326
Äntligen befinner vi oss på beachen, närmare bestämt vid Lake Malawi. Detta är förmodligen den vilodag vi alla sett fram mest emot. Här finns i princip ingenting annat att göra än sola och möjligen bada, om man är villig att ta risken att drabbas av Bilharzia/Shistomasiasis.

Vi cyklade in i Malawi i förrgår, efter en fantastisk avslutning i Tanzania. Över ett grönskande bergsmassiv med banan- och kaffeodlingar på varenda bergssluttning. Vyerna var storslagna, men dessvärre svåra att återge på bild. Sista dagen i Tanzania var utan tvekan en av de absolut bästa på hela resan. Efter att vi hade nått den högsta punkten, ca 2200 meter, med total dimma och regn, väntande en enorm nerförsbacke till ca 500 meter, nivån för Lake Malawi, med solsken, fukt och värme.

Igår cyklade vi längs Lake Malawi på västsidan, som var i det närmaste platt och kantat av vidsträckta risodlingar. Till skillnad från östsidan, där Tanzanias bergsmassiv sträcker sig hela vägen ner till Moçambique. Sjön är inte bredare utan att vi kan se de grönskande bergen i fjärran.

Malawi lär vara ett av jordens tio fattigaste länder och om inte annat kan man ana detta på befolkningstätheten. Hela vägen kantas av små byar och folk som vandrar däremellan. Inte minst ses drivor med barn, som tycks leva sina liv på vägen. Som på alla ställen hittills pockar de på vår uppmärksamhet; -”Hallo, hallo”, ”Mozungo”, ”Give money”, ”I want money”, ”Mozungo”, ”Give Pen”,”Money”,”Hallo, hallo”…! Kombinationsmöjligheterna är oändliga, även om temat alltid är det samma. Intensiteten är nästintill densamma som i Etiopien, men tackochlov ännu så länge utan våldsinslaget.

Även de vuxna har för vana att titulera oss Mozungo, följt av ett ljudligt skratt. Något jag har funderat en del över. Afrikanerna tycks vara stolta över sitt utseende och snarare av uppfattningen att vi ser rätt löjliga och konstiga ut, av det efterföljande skrattet att döma. Att tilltala någon utefter det mest uppenbara, som hudfärgen, tycks för dem inte alls vara något konstigt. Jag blir tvärtom kallad viting (=Mozungo) ungefär 100 gånger i timmen (om det räcker), när vi färdas på vägar med mycket folk. I detta perspektiv ter det sig rätt underhållande att vi inte ens kan benämna ett av våra mest klassiska bakverk för något som börjar på neger, bara för att vi tycker så synd om de stackars svarta (=Neger) Afrikanerna. Tills Mona Sahlin och resten av det präktiga antidiskrimineringsgänget som representerar den svenska moralen, åker ner till Afrika och förklarar för de stackars negrerna att det inte är lämpligt att kalla någon utifrån deras hudfärg, tänker åtminstone jag fortsätta att kalla mina negerbollar, för just negerbollar.

Den första övernattningen i Malawi hade vi hundratals åskådare, precis som i Etiopien. Här spändes dock inget rep upp runt lägerplatsen och barnen sprang fritt runt bland tälten, även om vissa gjorde vad de kunde för att jaga iväg dem. Vi hade visserligen blivit varnade för kriminaliteten, men det är svårt att skydda sig fullt ut mot stöld när man lever på det viset som vi gör.

Nästföljande morgon var det därför en dyster start på dagen när antalet förlorade prylar räknades samman. Lyckligtvis var inga cyklar försvunna, däremot andra för oss nödvändiga saker, såsom cykelskor och cykelflaskor. Det mest absurda var stölden av engelska Malcolms joggingskor. Malcolm är 2 meter lång och har storlek 52 i skor. Jag har aldrig någonsin sett så stora skor förut och jag har definitivt inte sett någon här nere som ens kommer i närheten av den storleken. Man kan ju verkligen undra vad de skulle med just de skorna till?! Malcolm får nu fortsätta cykelturen i sandaler, eftersom han inte ens i hemlandet lyckats få tag på ett par cykelskor som passar…

Sedan senast har vi tyvärr förlorat ytterligare en cyklist i gruppen, nämligen Werner med kameran, från Tyskland. Hela förra veckan var ovanligt olycksdrabbad. Det började med Paul, från USA, som bröt armen. I Iringa, under vilodagen, hade vi sedan inte fler än tre sjukhusbesök; Nick, från Sydafrika, som hade fått en lång tagg in i vadmuskeln och behövde få den utopererad. Dennis, från fransktalande delen av Kanada, som olyckligtvis fick ett allvarligt njurstensanfall och behövde spendera natten på sjukhuset. Och Mike, från engelsktalande delen av Kanada, som efter ett par öl för mycket ramlade i en trappa och slog upp halva pannan, och behövde sys. Dennis berättelser från det sjukhuset gör ju inte att man önskar bli patient där i första taget, om man har någon valmöjlighet. Tydligen hade de inga doktorer i tjänst nattetid. Sjuksköterskorna såg han knappt skymten av. Ingen som bytte dropp. Inget morfin mot smärtorna. 15 patienter med anhöriga i samma rum. Undermålig hygien. Dessutom hade sänggrannen problem med slemmiga upphostningar, som han upprepat spottade ut på väggen intill, så att det långsamt rann ner mot golvet. Ingen trevlig upplevelse alls, vad man förstår…

Åter till Werner. Som jag tidigare har rapporterat om finns det en del övrigt att önska av de afrikanska bilförarna, såsom någon form av trafikvett och hänsyn. Man häpnar ständigt över vilka kompletta idioter de är. De verkar köra efter principerna störst går först och har jag tutat kan jag svära mig fri från allt ansvar. Antalet gånger jag i ren panik har kastat mig av vägarna är vid det här laget oräkneligt. Det är förmodligen tur att de inte har fler asfaltsvägar här nere, eftersom förmågan att framföra ett motordrivet fordon är gravt underutvecklad. När man ser hur de kör är det därför föga förvånande att finna ett otal bil- och lastbilsvrak längs vägarna. Tyvärr hade inte Werner samma tur som oss andra härommorgonen, när han lämnade en av våra övernattningsplatser ute i bushen. Bara ett par kilometer därifrån blev han utan anledning påkörd av en lastbil, trots att vägförhållandena tillät en omkörning med god marginal. Istället valde den föraren att ignorera Werners närvaro och fortsatte utan att väja. Med påföljden att Werner träffades på höger sida och kastades av vägen. Föraren körde obekymrat vidare och lämnade Werner med svåra smärtor vid vägkanten. Hjälp från vår egen organisation var som tur var snabbt på plats. Inom kort lastades Werner in i vår jeep och kördes till ovan beskrivna sjukhus i Iringa. Lagom betryggade. Där konstaterades så småningom efter många timmar att Werner, förutom en rejäl mörbultning, hade ådragit sig en fult krossad armbåge som krävde kirurgisk åtgärd. Något som vilken lekman som helst kunnat konstatera vid vägkanten. Nästa dag satt i alla fall Werner på flyget hem till Tyskland för operation och rehabilitering. Helt i onödan. Om den lastbilsföraren bara hade orkat vrida på ratten några grader, hade Werner fortfarande varit med oss på vår färd mot Kapstaden.
Visst, det finns idioter till bilförare hemma också. Visst, en liknande olyckshändelse kunde ha skett var som helst. Den stora skillnaden är dock att liknande situationer uppstår här hela tiden, med mycket högre frekvens än vad jag någonsin träffat på i något land jag cyklat i tidigare. Den stora överraskningen är således inte att någon blev skadad, utan vem som står näst på tur!

En helt annan sak, av mer kuriosa värde, är att vi just nu gästas av en mångmiljadär i gruppen, nämligen Tony Wheeler, grundaren av Lonely Planet. Han och hans fru grundade företaget och skrev den första Lonely Planet boken 1972. Under de nästkommande 30 åren växte sedan rörelsen till något av ett imperium. Vem har inte köpt en guidebok av Lonely Planet? Tydligen har de numera kontor i Melbourne, London och San Francisco. För två år sedan sålde Tony och samma fruga (!) 75 % av företaget till BBC World för, i storleksordningen, 250 miljoner US dollar. Med lite mindre ansvar och mer fritid tyckte därför Tony att det kunde vara kul att resa på cykel som omväxling. Hittills har han varit i hela 150 länder, däremot inte i Malawi, förrän nu. Inte nog med att han valde att deltaga själv under ett par veckor. Han tyckte dessutom det kunde vara kul för Lonely Planet att ha sitt eget cyklande stafettlag genom Afrika. Sagt och gjort. Han skickade en inbjudan till alla anställda inom företagskoncernen där de intresserade fick ansöka om en plats. Sedan starten i Kairo har vi därför haft två Lonely Planet-anställda med oss under varje etapp. Dealen är att de själva får stå för semestertiden, medan Tony ur egen ficka betalar deltagaravgiften till Tour d’Afrique och flygbiljetten. Ganska schysst! Något för nuvarande Sahlgrenska direktören att ta till sig kanske?!

Här i Chitimba Beach vistas vi i något av ett oupptäckt paradis, med viss förbättringspotential. Själva stranden är bara några hundra meter lång och ligger inklämd mellan magnifika, grönskande bergssluttningar. Där vi campar finns en handfull bungalows och en öppen bar med halmtak och havsutsikt. Om det inte vore för de urgröpta stockarna till fiskebåtar och de kringvandrande korna på stranden, kunde man nästan tro att vi befann oss i ett etablerat turistghetto.

Morgonen började som vanligt i tropikerna, med några timmars regn. Fördelen var att jag då i lugn och ro kunde ligga kvar i tältet, vila och spåna över aktuellt blogginlägg. Vid 11-snåret började himlen öppna upp sig och nu syns endast ett fåtal vita moln.
Högst prioriterad uppgift när solen uppenbarar sig är att tvätta alla smutsiga kläder. Den senaste tiden har vi haft återkommande regnväder med dåliga torkmöjligheter, vilket innebär att det mesta nu stinker av svett och flera dagars fukt. I Iringa föll jag för frestelsen att lämna in kläderna för tvätt, d v s handtvätt av någon lokal förmåga. På kvällen fick jag tillbaka en hög med kläder, som visserligen såg godtyckligt rena ut, men som fullkomligen stank av inpyrd brandrök. Tydligen hade de valt att inte soltorka kläderna utan istället torka dem över en eld, med varierande resultat. Idag körde jag därför uppsköljning i kallt vatten med en överdos tvättmedel och vaskning ad modum Adielsson. Förhoppningsvis hinner de torka innan eftermiddagsregnet kommer. Resultatet blir i alla fall garanterat bättre än för dem som lämnade bort sin tvätt. Under min promenad längs stranden förut fann jag nämligen ”tvätteriet”, d v s tre inhemska kvinnor som vaskade runt kläderna i Lake Malawi med tvål och sedan lade ut dem i sanden alternativt hängde upp dem över ovan beskrivna fiskebåtar, för torkning. :-D

Idag fyller min pappa år. För säkerhetsskull hade jag lagt in en påminnelse i mobilen, så att jag säkert inte skulle glömma av att uppmärksamma denna högtidsdag i den strukturlösa tillvaro jag befinner mig. Till min frustration finns det däremot inget mobilnät att tillgå här i Chitimba. Att skicka en födelsedagshälsning är därför något av en utmaning. Förhoppningsvis fungerar det ultralångsamma nätverket i baren, om än bara sporadiskt. Annars får jag väl hänvisa till alla de andra födelsedagshälsningarna jag fått iväg tidigare år. Innehållet är ju ändå på något sätt det samma. Bara siffran som ändras. Om inte annat, Grattis Pappa, på födelsedagen!!! :-D

Alldeles nyss sket en ödla på mig. Lagom fräscht!!! Mycket ska man vara med om på den här resan. Dags att sätta punkt för den här gången. På återhörande i Lilongwe, Malawis huvudstad, hoppas jag!

 

IMG_1797

Tvätteriet vid Lake Malawi.

7 Kommentarer till “Regn i Malawi”

  1. Juan Manuel säger:

    Hej Anna!

    Jag hoppas att då du är hemma igen kan skratta åt de prövningar du har (frivilligt) gått genom.
    Vissa människor blir som odjur bakom ratten och då det är lättare att komma undan straff händer det oftare att sådana typer dyker upp.
    För många afrikaner representerar du “makt och rikedom” och de i sin oförmåga att tänka rationell och verkligen fokusera på de “skyldiga” ger de sig på dig och dina vänner. Ni finns där, är försvarslösa även om du blir frusterar och kastar stenar tillbaka. Att förstå sig på afrikaner är inte lätt, jag har arbetat med många under olika förhållanden och jag tycker att vissa av de rasonerar galet värre.
    Det jag vill egentligen sagt är att Anna låt dig inte nedslå av motgångar du är tillräcklig stark, du klara det. Kom ihåg Hemmingay “alla brytsmen somliga blir starkare på de trasiga ställen” elller så och jag vill tro att du är en av de.

  2. sophie säger:

    Ha ha, vad var det jag sa om babianer! Härligt att läsa det är lite mera “lejonkungen” över trippen nu. Var försiktig med trafiken! (men jag undrar hur fasiken du kunde låta en ödla skita på dig?) Här hemma är det -4C och det snöade en morgon tidigare i veckan (och mer snö kommer imorgon). Folk har hunnit byta till sommardäck och du kan tänka dig vad det innebär för platssituationen på CIVA…Kram S

  3. Pappa säger:

    Hej Anna !
    Tack för födelsedagshälsningen från Malavi, och tack för
    ännu en intressant och färgstark beskrivningav vad Du
    upplever på Din färd genom Afrika.
    Nu är det “bara” 6 veckor kvar till detta äventyrs mål.
    För övrigt instämmer jag helt med Juan Manuel´s inlägg
    här ovan.
    Så kämpa på och njut av de vackra och fascinerad intryck
    resan innebär.
    Kramar från pappa

  4. Andrea Bergqvist säger:

    Hej!
    Underbar läsning som alltid.Tänk att folk trillar itrappan efter för många öl även där och inte bara på Chat Noir:-)
    Slutspurten närmar sig! Kämpa på. Hörde att du skulle springa göteborgsvarvet…..garv!

    kram på dig,
    /Andrea

  5. Anna säger:

    Ryktesspridningen där hemma är fascinerande; Först Järnmannen i Kalmar och nu Göteborgsvarvet. :-)
    Vad jag ska göra när jag kommer hem är att lägga mig nyduschad i soffan, kolla film, surfa höghastighetsbredband och äta startmüsli med yoghurt!
    Först när detta börjar bli långtråkigt kommer jag fatta några som helst beslut om nya utmaningar! :-D

  6. NÅGOT FÖR “NÄR OCH FJÄRRAN”? säger:

    […] Även de vuxna har för vana att titulera oss Mozungo, följt av ett ljudligt skratt. Något jag har funderat en del över. Afrikanerna tycks vara stolta över sitt utseende och snarare av uppfattningen att vi ser rätt löjliga och konstiga ut, av det efterföljande skrattet att döma. Att tilltala något utefter det mest uppenbara, som hudfärgen, tycks för dem inte alls vara något konstigt. Jag blir tvärtom kallad viting (=Mozungo) ungefär 100 gånger i timmen (om det räcker), när vi färdas på vägar med mycket folk. I detta perspektiv ter det sig rätt underhållande att vi inte ens kan benämna ett av våra mest klassiska bakverk för något som börjar på neger, bara för att vi tycker så synd om de stackars svarta (=Neger) Afrikanerna. Tills Mona Sahlin och resten av det präktiga antidiskrimineringsgänget som representerar den svenska moralen, åker ner till Afrika och förklarar för de stackars negrerna att det inte är lämpligt att kalla någon utifrån deras hudfärg, tänker åtminstone jag fortsätta att kalla mina negerbollar, för just negerbollar. (26 mars) […]

  7. NEGERBOLL = CHOKLADBOLL = HAVREBOLL säger:

    […] passagen hos den bloggande Afrikacyklisten Anna Adeilsson som Säfflebloggen tidigare tipsat om. Adielsson skrev i vintras: Även de vuxna har för vana att titulera oss Mozungo, följt av ett ljudligt skratt. Något jag […]

Skriv en kommentar