Första cykeldagarna avklarade

090115
Har idag ankommit Luxor, där vi kommer tillbringa vår första vilodag. Intrycket av staden så här långt, är att den är ungefär lika kaotisk som Kairo, fast i mindre skala. Här verkar också vara något av ett turistghetto, så fort vi lämnar campingområdet fullkomligt överfalls vi av lokalbor som på ett eller annat sätt vill tjäna en hacka på vårt besök.

De sex cykeldagar som förflutit sedan resan startade har på det stora hela varit relativt lättcyklade, för de flesta av oss. Sammanställde min träningsdagbok tidigare idag och för den faktaintresserade, kan jag meddela att vi hittills har cyklat 78 mil, snittat knappt 30 km/h och personligen har jag bränt 15600 kcal. Inte så illa!
Även om min uppfattning är att detta är den tuffaste semester jag någonsin varit på, sägs det att resan genom Egypten är att betrakta som en smekmånad jämfört med det som komma skall.

Cyklingen har förvisso varit en njutning så här långt, undantaget första dagsetappen och rumpbesvären. Vägarna har varit asfalterade (om än inte helt invändningsfria med europeiska mått mätt), terrängen har varit övervägande flack och vindarna har varit fördelaktiga. I bästa fall kan vi hoppas på ytterligare två dagar med dessa förutsättningar. Då har vi nått Egyptens ände och kliver ombord på en färja som ska ta oss över Lake Nasser till Sudan. Först där lär afrikaäventyret starta på allvar!

Sakta men säkert börjar alla nu komma in i de dagliga rutinerna. De flesta brukar vakna före kl 06, då den högljudande lastbilstutan utan pardon dånar över området. Då är det fortfarande mörkt och kallt ute. Att kliva ur tältet känns med andra ord föga tilltalande. Det gäller dock att inte fundera för mycket, utan agera, för att inte hamna efter i morgonrutinerna och –stressen. Efter påklädning, ihoprullning av liggunderlag, sovsäck och tält, packas väskorna i ljuset av en pannlampa. Frukosten serveras därefter och intas mer eller mindre på stående fot. Tänderna borstas och flaskorna fylls. Eventuella toalettbesök äger rum bakom en sanddyna i bästa fall. Den mest pulshöjande aktiviteten varje dag (cyklingen inkluderat) är när alla prylar skall tryckas in i det skåp varje deltagare fått tilldelat sig i någon av lastbilarna. Inte nog med att skåpet är trångt, utrymmet i lastbilen är ungefär lika snävt tilltaget. Allmän kaos utbryter oundvikligen när alla ska packa ihop sina sista saker, trycka in dem i skåpet och inte minst passera förbi i gången. När den övningen väl är avklarad, känns det som en lättnad att sätta sig på cykeln och trampa iväg…

Någonstans runt kl 07 brukar cyklingen börja. Vissa dagar är så kallade racedagar, när gemensam start för de tävlande sker och tidtagningen registreras. Jag har dock valt att inte delta i tävlingen, utan cykla i det tempo som känns bra för dagen. För oss slappare cyklister finns inga egentliga regler, mer än vanliga trafikregler samt att för egen kraft förflytta oss mellan punkt A och B.

Efter halva distansen serveras en enklare lunch och det finns där också möjlighet att fylla på vattenflaskorna igen.

Åtskilliga timmar senare anländer folk i spridda skurar till lägerområdet, där jakten på den perfekta tältplatsen börjar. Tältmodellerna och monteringsvanan varierar. Själv tillhör jag de snabbaste på den punkten, tackvare mitt självstagande Hilleberg-Unna tält. Att sitta med stenar och försöka hamra ner 20 tältpinnar i cementhård mark efter 6 timmars cykling, verkar vara måttligt roande.

Hygienförhållandena på de respektive lägerområdena är högst varierande. I bästa fall finns tillgång till rinnande vatten, i någon form, men det tillhör definitivt undantagen. Sällan har jag dock njutit så mycket av så pass motbjudande duschfaciliteter som på denna resa. När tältet väl är uppe kryper de flesta in och tvättar av sig med ett par medhavda bebistvättlappar. Man känner sig faktiskt förvånansvärt ren efter en sådan svabbning, fast det är klart, förväntningarna på renlighet är ju inte särskilt högt ställda…

När de civila kläderna kommit på och tältet är inrett återstår inte mycket att göra i väntan på middagen, förutom möjligen allmän översyn av cykel och kropp. Växelkrångel och rumpåkommor verkar vara de vanligast förekommande besvären. Som tur är har vi både cykelmekaniker och sjuksköterskor med i besättningen, som står till förfogande denna tid.

Vid mörkrets inbrott, någon gång runt kl 17:30 har vi ett så kallat “rider meeting”, d v s en genomgång av nästa dags cykeletapp och övriga praktikaliteter. Omedelbart därefter serveras middagen och allmän huggsexa utbryter. Första vändan serveras och portioneras maten, så att det räcker till alla. När samtliga fått en omgång mat annonseras “open kitchen” med hög stämma och efter det är det fritt fram att länsa karotterna. Påminner definitivt om en utfodringsanstalt. Var och en ansvarar för diskningen av sin egen tallrik och bestick, enligt principen tre diskbaljor med mycket diskmedel, lite diskmedel och sköljvatten. Inte bara gäller det att vara snabb på att förse sig med mat i det här hungriga gänget, det gäller även att äta snabbt för att vara tidigt framme vid diskbaljorna, innan matresterna utgör större delen av diskvattnet. Med jämna mellanrum har man också så kallad “dishduty”, vilket innebär att man dessutom ska diska alla kastruller och köksredskap. Inte bara nöjestripp med andra ord.

Vid 19-tiden börjar folk så sakta dra sig tillbaka. En del hänger kvar efter middagen och snackar en stund, men över lag är det en tidig sänggång som gäller. Varje kväll hittills har jag krupit ner i sovsäcken runt kl 20 och då har jag vissa dagar också hunnit med en eftermiddagsslummer. Eftersom det är fullt program mer eller mindre hela tiden, gäller det att ta de chanser till vila som bjuds. Att rusa upp i ottan och sitta på cykeln under såpass många mil varje dag, går definitivt inte helt obemärkt förbi.

Efter att ha färdats genom ett avfolkat och kargt ökenlandskap större delen av tiden, var det idag extra roligt att närma sig Nilen, grönska och bebyggelse. Lokalbefolkningen blev helt galna av att se så många västerlänningar på cyklar. Det slog mig då hur blasé vi nordbor är, när stor som små tjöt av glädje, ropade och vinkade långt ut på åkrarna, hurrade och applåderade längs vägkanten. Vad får oss att uttrycka sådan entusiasm och glädje???

Mitt i detta inferno bistods vi även med poliseskort och trafikpoliserna gjorde ett fantastiskt jobb med att dirigera alla galna och tillsynes självlärda medtrafikanter. Jag låg i tätgruppen de sista 5 milen före Luxor, vilket innebar att vi hade sällskap av en MC-polis och en pick-up fullastad med poliser med maskingevär (det måste man tydligen ha på de mest ödsliga ställen här nere). De visade sig snabbt att poliserna var lika förtjusta i sina sirener som lastbilschaufförerna i sina tutor. Ljudet från sirenerna ringer fortfarande i öronen många timmar senare. Försökte ta lite kort medan detta spektakel pågick, men insåg snart att inga bilder i världen kan skildra det som pågick, det måste helt enkelt upplevas…

Väl framme i Luxor hade jag planerat att checka in på det närliggande hotellet för att organisera min packning och ladda de elektroniska prylarna. När jag såg rummen, bestämde jag mig däremot omedelbart för att tältet faktiskt var ett bättre alternativ. En plan, som ironiskt benämndes som gräsplan (de fanns säkert en handfull grässtrån där för den som orkade leta), på hotellets baksida utgör dagens campingplats och ett mer tälttätt område har jag nog aldrig skådat. Här gäller det verkligen att värna om grannsämjan, d v s inte snarka och sova med öronproppar!

 

IMG_0292

Avkoppling på campingplatsen i Luxor.
Nästan lite festivalkänsla över tältområdet.

En Kommentar till “Första cykeldagarna avklarade”

  1. Anna Cedergren säger:

    Puh! Låter tufft med cykelstart kl 07:00 på morgonen! Bara DET är väl en utmaning…? Det gläder mig att ni hittade öl på vägen och relaxar lite också. Jag hoppas verkligen att internetcaféerna inte tar helt slut längs vägen, för det är riktigt spännande att följa dig på resan! KramA

Skriv en kommentar