Arkiv för juli, 2009

Målgången i Kapstaden

090725
Den 9 maj, dagen då vi nådde Kapstaden, började vi med en tidig frukost i mörkret och dimman. Fastän jag gjorde en kraftansträngning att stiga upp extra tidigt, var jag som vanligt en av de sista att lämna lägerområdet. Jag cyklade hela vägen till uppsamlingsplatsen tillsammans med en engelsk kille, Simon, som hade blivit en av mina bättre vänner på resan och vid det laget i princip lika less på cyklingen som jag själv. Fastän vi bara skulle cykla ca 7 mil innan konvojen började, kändes det som om kilometrarna aldrig vill ta slut. Som vanligt möttes vi av ihärdig motvind och evighetslånga uppförsbackar. Inte ens den sista dagen kunde Afrika bjuda oss på en enkel och njutbar cykeltur. Det kändes som vi kämpade in i det sista.

Väl framme vid lunchstoppet och vår uppsamlingsplats mötte mängder med cyklister, anhöriga, journalister och fotografer upp. Vi kände oss nästan som celebriteter när vi en efter en rullade in i rådande kaos på parkeringsplatsen intill stranden. Lunchen som serverades var dagen till ära riktigt anständig. Flera sorters pålägg att välja bland och inte ens mögel på brödkanterna.

I väntan på att poliseskorten skulle anlända, umgicks vi och strosade runt på den vita stranden, med klarblå himmel och Taffelberget i bakgrunden. Vädret kunde vid det laget inte ha varit mer perfekt. Det var en exalterad och förväntansfull stämning i gruppen. Folk badade med kläderna på i det kalla vattnet. Cyklisterna fotograferades av vänner och bekanta på stranden, med och utan cyklar. Massmedia bevakade. Några låg i sanddynorna och kontemplerade över situationen, vad som hade upplevts sedan starten i Kairo och vad som väntade vid målgången i Kapstaden.

Efter några timmar var det äntligen dags för det vi så länge hade väntat på och fantiserat om; Den sista konvojen in till Kapstaden. Denna gång var vi närmare 100 cyklister i konvojen. Förutom vår egen grupp anslöt en rad lokala cyklister, anhöriga och t o m Kapstadens tillförordnade borgmästare. Vi rullade två och två med poliser framför och bakom oss. Dessutom följdes vi av fotografer och kameramän på motorcyklar. Uppståndelsen var betydligt större än vad åtminstone jag hade förväntat mig. I så många månader att vi trampat och trampat i vår ensamhet och nu kom belöningen. Allt på en gång.

Först rullade vi längs de fashionabla strandområdena norr om Kapstaden, där flotta hus och lägenheter trängdes om utrymmet närmast havet. Denna soliga med ändå något kyliga höstdag powerwalkade, joggade, fiskade, surfade, drakflög och cyklade lokalborna längs stranden, precis som vilken annan dag som helst. Denna dag upphörde dock flertalet med sina respektive aktiviteter för att häpet stirra när vi, cyklist efter cyklist, rullade förbi. Alla iklädda likadana cykeltröjor, som signalerade om vilket äventyr vi hade upplevt tillsammans.

Därefter rullade vi ut på motorlederna, som förde oss in mot de centralare delarna av Kapstaden. Hela tiden exemplariskt lotsade genom trafikkorsningar, rondeller och på-/avfarter av de lokala poliserna. Förbipasserande och mötande fordon bemötte oss med leenden, vinkningar och tutningar. Det vi fick vara med om kändes stort!

Kronan på verket var när vi slutligen rullade in i självaste Waterfront och emottogs med pompa och ståt. Längs vägkanten väntade flera led av människor, med plakat, banderoller och party-skallror. När trängseln blev så stor att det inte längre gick att hålla styrfart på cykeln, klev vi av och promenerade de sista metrarna, ackompanjerade av en lokal blåsorkester. Till glada festtoner och folkets jubel korsade vi så äntligen mållinjen. Där och då började det så sakteliga gå upp för oss vad vi hade åstadkommit, genomlidit och upplevt. Den befriande känslan över att äntligen var framme går inte att beskriva med ord. Situationen blev till slut så överväldigande att det inte längre gick att hålla tårarna tillbaka. Fyra månader av enträget cyklande, svidande bakdel, enahanda kost, dålig hygien, påfrestande afrikaner, obekvämt campingliv, irriterande medresenär, med mera var till ända. Men också, fyra månader av obeskrivliga upplevelser, vackra vyer, spännande möten, otroliga erfarenheter, fysiskt välbefinnande, stimulerande utmaningar, unik vänskap och mycket, mycket mera var till ända. Känslorna var många och än idag svåra att sortera och beskriva.

I mål utbröt något av ett allmänt kramkalas. Familj och vänner anslöt till det avspärrade VIP-område där vi vistades och alla gratulerade varandra till den genomförda prestationen och avslutandet av resan. Vi som inte hade någon som mötte upp i målområdet, drog oss så småningom över till en närliggande uteservering, där vi tillsammans firade med var sin riktigt kall öl. Inte bara en sval öl som hade stått i skuggan, vilket för övrigt i stora delar av Afrika benämns som en ”cold beer”, utan en RIKTIGT kall öl med imma på glaset. Det mesta hade säkert smakat ljuvligt i denna stund, men den ölen var något alldeles extra!

Efter en liten stund var det dags för den formella ceremonidelen. Varje deltagare ställde upp sig vid sin nations flagga. Vid den svenska flaggan var det tämligen ensamt, varför jag blev både fanbärare och lagkapten för den svenska truppen. I bokstavsordning tågade vi sedan upp på scenen på Waterfronts amfibieteater. Speakern presenterade, blåsorkestern spelade och publiken jublade. Sällan har jag känt mig mer patriotisk än när jag där gick mitt ärevarv med den svenska flaggan högt i skyn!

Alla cyklister som hade genomfört sträckan Kairo – Kapstaden avtackades av borgmästaren, fotograferades och belönades med en medalj. De cyklister som dessutom hade tävlat fick lite extra uppmärksamhet och vinnarna firades med blommor och champagne. Avslutningsvis donerades 50 st cyklar till mindre bemedlade barn i Kapstaden och arrangören tackade för sig.

I VIP-tältet bjöds det sedan på bubbel och snittar för alla deltagare, anhöriga och särskilt inbjudna, såsom representanter från respektive nationers konsulat. Även om arrangören säkerligen hade tagit i vid beräkning av matåtgången, tog det inte många minuter innan vårt glupska gäng fullkomligen hade rensugit samtliga silverfat på allt ätbart. När dessutom bubbelflaskorna var tömda, vandrade vi vidare till den närliggande baren och fortsatte festligheterna.

Vid 19-tiden på kvällen var det samling på en abonnerad restaurang, där firandet fortsatte i banquet-form. Olika personer tackades och hyllades utifrån diverse vinklingar i sann amerikansk anda, typ ”more is better”. För egen del tycker jag att det bildspelet som visades från vår resa var den största behållningen. Under fyra månader hinner så ofantligt mycket hända, att endast en bråkdel aktivt stannar kvar i minnet. På något sätt blev bildspelet en påminnelse om allt vi varit med om och upplevt från början i norr till slutet i söder. I förlängningen blev det förmodligen också början till rekapituleringen, sorteringen och bearbetningen av alla intryck. En process som pågår än idag och säkerligen lång tid framöver.

 

IMG_2273

Under målgångsbanderollen i Waterfront/Kapstaden.
Overkligt och ofattbart!

lördag, juli 25th, 2009

De sista dagarna genom Afrika

090725
De sista inläggen har suttit hårt inne, vilket jag ber om ursäkt för. Jag vet att ni var många som följde min resa och som såg fram emot ett ordentligt avslut av resan. Planen var att uppdatera bloggen så fort jag nådde Kapstaden och därefter Sverige. Men, när resan väl var över, var det precis som om all luft gick ur mig. Det var så underbart att återfå sin ”frihet” och släppa alla ”måsten” som resan genom Afrika var förknippad med. Inte minst var det fantastiskt skönt att göra något annat än att cykla och återuppleva cyklingen, i en eller annan form. Trots det har det hela tiden gnagt ett dåligt samvete inom mig. Ett dåligt samvete över att jag berövade er trogna läsare slutet av denna strapatsrika och annorlunda resa som åtminstone jag sent kommer att glömma. Därför vill jag nu, sent omsider, göra ett försök att förmedla den sista veckan, målgången, tiden i Kapstaden och hemkomsten.

Dagen efter mitt inlägg från Namibia, cyklade vi de återstående 10 kilometrarna till den sista gränskontrollen vid Orange River. Efter sedvanlig pappers- och stämpelexercis befann vi oss slutligen i Sydafrika. Det sista av de 10 afrikanska länder vi skulle cykla igenom. Förväntningarna var vid det laget höga på vad vi skulle få se och uppleva under de dagar vi färdades mot vår slutdestination, Kapstaden, genom detta omtalade och på flera sätt beryktade land.

Det dröjde inte länge innan vi kunde konstatera att vi befann oss i ännu ett land som var långt ifrån platt. Långa gradvisa stigningar om flera kilometrar, ofta i påtaglig motvind, inramade vår resa. Omgivningarna var sparsamt befolkade och bestod av lågväxta buskage på mer eller mindre höga kullar. Någon gång per dag passerade vi förbi små städer som befolkades av den sydafrikanska motsvarigheten till de amerikanska ”hillbillies”. Besöken i deras affärer, restauranger och barer påminde om 70-talets Östeuropa, till sortiment och inredning. Populationen utgjordes till stor del av gravt överviktiga, vita, afrikaanstalande, europiska ättlingar med omoderna frisyrer och kläder, som färdades i stora pickups och levde på friterad mat. Kort och gott levde åtminstone inte de nordvästra delarna av Sydafrika ens i närheten upp till våra förväntningar…

Dagarna var oftast soliga och fina medan nätterna var svinkalla. De tropiskt heta nätterna var vid det laget ett minne blott. Istället låg man invirad i sovsäcken med alla tänkbara kläder på sig; underställ, friluftsbyxor, dubbla fleecetröjor, mössa och raggsockar. Några av morgnarna vaknade vi t o m upp med frost på tältduken. Inte riktigt den typiska bilden av Afrika.
På cykeln var det också flerlagerprincipen som tillämpades. D v s, jag tog på mig så mycket långa/varma kläder som jag överhuvudtaget kunde frambringa. Trots det gick det knappt att hålla öron, fingrar och tår varma de första timmarna på cykeln.

Höjdpunkterna i Sydafrika var väl helt klart de återkommande besöken på Wimpys snabbmatsrestauranger. Vid det laget var vi alla gruvligt trötta på torra vita brödskivor med jordnötssmör och sylt samt klibbig gröt till frukost. När tillfälle gavs fullkomligen invaderade vi Wimpy och beställde, likt de värsta patologiska hetsätarna, så mycket olika maträtter och drycker som vi bara förmådde trycka ner. Servitriserna såg stundtals helt uppgivna ut när veckans normala sammanlagda gästantal anlände inom ett par timmar. Varken förr eller senare har de väl sålt så många milkshakes på en och samma gång.

De två sista dagarna nådde vi Afrikas västkust. Inte alls sådär njutbar och exotiskt som man kanske skulle vilja tro. Starka vindar, grå dimma, och lätt duggregn. Kan liknas vid vilken grådaskig höstdag som helst här hemma vid kusten. Några hårdhudade entusiaster i grupper kastade sig av princip i de svala (!) Atlantvågorna. För egen del var jag inte ens lockad, där jag stod och betraktade spektaklet väl påpälsad på strandkanten.

Sista kvällen hade vi grillparty på en sval campingplats ca 10 mil norr om Kapstaden. Där dök det även upp tidigare afrikacyklister och anhöriga. Förvåningen var stor på flera håll när föräldrar och respektive överraskade med att möta upp tidigare än förväntat. Vid genomgången inför den avslutande dagen, kändes det helt overkligt att denna tillsynes oändligt långa resa skulle vara slut 24 timmar senare. Spänningen och förväntningarna gjorde sig påminda när man kröp in i tältet och stängde dragkedjorna med 10-talet klädnypor (dragkedjorna hade för längesedan gett upp) för sista gången…

 

IMG_2218 
Sista kvällen med gänget och genomgång
av morgondagens
avslutning.

fredag, juli 24th, 2009