Arkiv för april, 2009

Resumé från Botswana

090424
Vid det här laget befinner jag mig redan i Namibia. Tiden i Botswana fullkomligen rusade förbi och det var inte lätt att hitta luckor för blogguppdateringar och andra onödiga i-lands åtaganden.
Efter dagarna vid Victoriafallen cyklade vi de 7 milen till floden som utgör gränsen mellan Zambia och Botswana. När vi korsade denna med en bilfärja av det enklare slaget, befann vi oss inom ett par hundra meters avstånd från fyra länder samtidigt; i väster Botswana, i öster Zambia, i norr Namibia och i söder Zimbabwe.

Efter att vi passerat igenom passkontrollen till Botswana, var vi tvungna att ställa oss med skorna i ett desinficeringsbad och därefter rulla cyklarna genom ett motsvarande, större bad. Denna något underliga procedur har sedan upprepats med jämna mellanrum. Tydligen tror man att detta är ett sätt att få ”hand-foot-and-mouth disease” (mul- och klövsjukan) under kontroll, både bland människor, boskap och vilda djur. Förutom obligatorisk tvätt av skor och däck, är det inte heller tillåtet att medföra otillagade köttprodukter över dessa kontrollstationer. En dag förlorade vi därför hela köttransonen för 60 personer. Vrålhungriga cyklister är måttligt roade när de blir ofrivilliga vegetarianer, visade det sig…

Första dagen i Botswana gjorde vi en båttur på Chobe-river (en grenflod till Zambezifloden). Förutom antiloper, diverse exotiska fåglar, badande elefanter och flodhästar, avnjöt vi en helt fantastisk solnedgång. Även om bilder aldrig återger verkligheten på ett autentiskt sätt, hoppas jag kunna dela med mig av upplevelsen genom en ingående bildserie, när jag når bredbandsvärlden igen.

Nästföljande dag återvände vi till cykelallvaret. Evighetslånga, raka vägar, kantade av gult gräs och gröna buskar, utan variation och 15 – 20 mil som skulle avverkas varje dag. Cykelmonotonin var värre än någonsin. Både Botswana och Namibia har en population runt 2 miljoner (respektive) och en landsarea i samma storleksordning som Frankrike. Mer öde vägar får man med andra ord leta efter. Inga byar för uppfriskande drickastopp och inga skrikande ungar. Det förstnämnda har väl i ärlighetens namn saknats betydligt mer än det sistnämnda…
Det enda som förgyllde dagarna var möjligheten att möta vilda djur. De första 25 milen, eller så, fick jag nöja mig med att beskåda elefantavföring, medan de andra stolt rapporterade om alla elefanter, giraffer och antiloper de sett. Men helt plötsligt var de bara där, tre elefanter som korsade vägen, följt av en elefant vid ett vattenhål och en annan i skuggan av ett träd. En mycket mäktig och overklig cykelupplevelse!

Inspirerad av djurlivet och färdig med cykeltristessen, bestämde jag mig för att besöka Okavangodeltat. En av de mest unika och sevärda platserna i Afrika. Okavangodeltat försörjs av regnmassorna i Angola, som sedan rinner in i Botswanas slättland. Hela området är i princip otillgängligt med bil, varför jag och Ann (en amerikansk kvinna) chartrade ett eget Cessnaplan och flög dit. Efter 40 minuters flygtur uppenbarade sig landningsbanan som en sandstrand mitt i en grönskande oändlighet. Väl på marken, mitt i ingenstans, blev vi upphämtade i jeep av Hobbs och Vasco, våra guider för de nästföljande dagarna.

Stället vi bodde på hette Little Kwara och bestod av 4 ”tält”, resturang, bar och relaxavdelning. Med tält menas en typ av hus som är byggt på pålar med trägolv och tygväggar. Det var definitivt de mest luxuöst inredda tältet jag någonsin bott i; riktiga sängar med clorinvita lakan, dubbla handfat, skinande rent badkar, exotisk utomhusdusch, vattentoalett, egen veranda med förstaklassig utsikt, m.m.… Och detta var bara början. Vistelsen på Little Kwara visade sig bli ett minne för livet. Servicen var inte av denna värld. Fyra generösa måltider per dygn, fri dricka i baren, te vid eldstaden, safariturer tidigt och sent, båtturer… Ingenting saknades!

På min första egna promenad runt området såg jag en sjö fylld med flodhästar och krokodiler, ett 30-tal babianer, giraffer, antiloper, vårtsvin och en elefant. Mycket imponerad över det sprudlande djurlivet, berättade jag entusiastiskt om min strapats, varpå personalen mer eller mindre fick en panikattack. Tydligen fick vi inte överhuvudtaget lämna området utan en erfaren guide. Något de visserligen hade nämnt när vi anlände, men som jag hade tolkat lite fritt. Nästa promenad jag gjorde bad jag därför att få med mig en guide, som laddade det 1,5 meter långa geväret med 20 patroner och tågade iväg med bestämda steg. Enligt guiden, hade turister blivit jagade av både elefanter, flodhästar och lejon. Låter otroligt, men man får väl anta att den överdrivna försiktigheten inte var helt obefogad?!

Fördelen med safari i bushen jämfört med nationalparkerna är att reglerna inte är lika strikta. T ex är det tillåtet att köra utanför de spårade vägarna. Detta innebär att man kan komma närmare och följa efter djuren. Det är också tillåtet med safari nattetid, vilket verkligen är att rekommendera. Att köra runt i den bäcksvarta natten, men endast stjärnhimlen och en strålkastare som ljuskälla, och plötsligt tvingas tvärnita pga att en hord elefanter blockerar vägen, är en upplevelse utöver det vanliga!  
Nackdelen är möjligen att djuren inte står serverade på samma sätt och rör sig över ett mycket större område. Å andra sidan är det ju en än mer speciell upplevelse när man väl ser något udda djur.
Efter dagarna i Okavangodeltat framstår utflykten till Ngorongorokratern och Serengeti som ett besök i Borås djurpark, typ.

På våra safariturer såg vi allt tänkbart djurliv, men det som mest etsat sig fast, förutom de betande zebrahorderna, flyende antiloperna, stiliga girafferna, badande flodhästarna, trumpetande elefanthonorna, lustiga hopphararna, kringströvande hyenorna, hungriga geparderna och den skygga leoparden, var en aggressiv svart mamba. Medan vi körde runt i den öppna jeepen, utan väggar eller tak, fick vi plötsligt syn på en 2 meter lång svart orm som låg på en sandstig precis bredvid oss. Samtidigt som jag ber chauffören backa bilen och ställer mig upp för att se bättre, reser den sig plötsligt upp till hela (nästan!) sin längd och gör en snabb attack mot bilen, innan den kastar sig ner åt andra hållet och ringlar iväg. Alla i bilen blev lätt chockade över ormens utspel. Jag antar att de precis som jag är mer vana vid slöa huggormar, som helst tar igen sig i solen och i det längsta ignorerar förbipasserande. T o m guiderna som inte tidigare hade visat några tecken till rädsla, var påtagligt medtagna. Svart mamba är tydligen Afrikas giftigaste och snabbaste orm, som vid minsta hotbild jagar och biter det som kommer i dess väg, oftast med dödlig utgång. Svart mamba producerar ett neurotoxin som paralyser både extremiteter och andningsmuskulatur. Medvetslöshet kan inträffa så snart som efter 5 min och döden inom några timmar, om ingen antidot ges. Att stirra en svart mamba djupt in i ögonen tillhör inte vanligheterna. Även om det bara varade för ett kort ögonblick, var det en mäktig och oförglömlig upplevelse!

Jämfört med klientelet på vår cykeltur, var det något av en kulturchock att stifta bekantskap med de andra gästerna på Little Kwara. Mest utmärkte sig en 30-årig tjej från Texas, som hävdade att det visst var camping att bo i ovan beskrivna ”tält”. Åtminstone var detta det mesta spartanska boendet hon hade provat på.
Under en av jeepturerna var hon tvungen att ”lätta på trycket”. Inget konstigt med det. Inte förrän hon senare den dagen stolt tillkännagav att det var första gången i sitt liv som hon kissat i det fria!
Något av en kontrast till den tillvaro vi levt i de senaste månaderna. När vi delade med oss av några historier från cykelturen vid middagsbordet, satt de andra gästerna med förfärade miner och såg ut som om vi mer eller mindre hade förstört aptiten för dem.

Mest underhållande var en pensionerad kärlkirurg från England som inte kunde förstå hur de kunde driva ett sådant här ställe ute i bushen utan air condition. Då ska man veta att den knappa elektriciteten drevs med hjälp av en generator, några timmar per dag, och att det enda kommunikationsmedlet var en kortvågsradio.
På sin förnäma oxfordengelska satt han och hänfört berömde Kapstaden; -”It’s an extraooordinary city, absolutely extraooordinary!”. När jag efter detta återkommande uttalande försökte bringa klarhet i varför just Kapstaden var en så extraordinär stad, fick jag den något oväntade förklaringen; -”Because, there are less africans there, than in bloody London!”. Inte det svaret jag hade väntat mig precis, men antar att jag har något att se fram emot! :-D

Dagarna i deltat gick tyvärr alltför fort och innan vi var ens i närheten av nöjda, var det dags att flyga tillbaka till civilisationen. För första gången sedan vi påbörjade cykelturen i Kairo, har jag faktiskt upplevt något som var värt att komma tillbaka för! Den avslutande flygturen på hundra meters höjd, över det imponerande Okavangodeltat, med kringströvande elefanter och giraffer, gjorde ju inte upplevelsen sämre…

Tillbaka i cykelgruppen hann den verklighet vi för närvarande lever i ikapp oss lika fort som vi ställde ner resväskan. Inget mer; -“How do you like you tea, m’am? Regular, herbal or robois? Milk or sugar? Brown or white sugar? One or two spoons? Wait by the fire and I will bring it”. Istället var det; -“Good, you’re back. You’re on dish duty tonight!”… :-(

Även om det inte hade hänt mycket nytt på cykelfronten - samma ödsliga, evighetslånga, raka vägar, kantade av gult gräs och gröna buskar - hade det i alla fall inte varit helt händelselöst i gruppen. Bl a hade några intressanta sjukdomsfall inträffat.
Tre personer hade noterat kliande, underliga hudförändringar på fötter, ben, händer och rygg, som sakta ökade i omfattning. Vid läkarbesöket visade det sig att de hade drabbats av ringformiga hudmaskar. Nice! Behandling pågår.
Mer dramatiskt var insjuknandet av en av de sydafrikanska tjejerna. Hon kräktes, hade diarré, huvudvärk, hög feber och svettades något kopiöst. Sydafrikanerna på resan är ju mycket tuffare än alla oss andra mesiga västerlänningar. Detta innebär bl a att de inte tar någon malariaprofylax. ”If you get Malaria you treat it with a few pills”. Är deras något förenklade motivering. Sharita (den sydafrikanska tjejen) följde efter flera dagars sjukdom med till sjukhuset, om än något motvilligt. Väl där och efter ytterligare försämring, lär hon ha yttrat de insiktsfulla orden; ”So much for being a tough south african. I wish I would have taken the prophylactics…” Malaria kan inte vara kul att drabbas av. Inte ens om man är uppvuxen i den sydafrikanska bushen och hård som diamant…

Annars går allt i samma gamla lunk som tidigare. Slutdestinationen börjar närma sig, men känns fortfarande ogreppbart avlägsen. Lustigt hur tre veckor kan kännas som en evighet, när vi redan färdats i över tre månader. Under vilodagen i Windhoek (Namibias huvudstad), bestämde jag mig därför för ännu en liten avstickare, för att vidga vyerna och inte minst för att se de berömda sanddynorna. Jag har helt enkelt kommit till konklusionen att jag inte är tillräckligt “aspergoid” i min läggning för att stå ut med samma inrutade tillvaro dag efter dag, oavsett om det är vardagen hemma eller vardagen i Afrika. Min inställning är därför att det är bättre att bejaka rastlösheten och förgylla tillvaron med oförglömliga upplevelser, än att förlora glädjen i rutinmässig tristess. Som en av mina medresenärer konstaterade; “Cycling I can do at home, the Namibian desert I can only see here!”

Återkommer med en lägesrapport! :-)

 

Cykling i Afrika när den är som bäst!

lördag, april 25th, 2009

Ingen uppdatering

090420
Är åter i Maun/Botswana efter några fantastiska dagar i bushen. Åkte iväg på en oplanerad safari i helgen och har inte hunnit skriva något nytt blogginlägg. Åker buss till Namibia imorgon för att återansluta till gruppen. Därefter återstår 2 cykeldagar innan nästa vilodag i Windhoek (Namibias huvudstad). Kan kanske verka lite slött att ta ledigt igen, men det har verkligen varit välinvesterad tid och en upplevelse utöver det vanliga. Helt enastående! Återkommer med en mer detaljerad beskrivning om några dagar! :-D

 

IMG_3080

På oförglömlig safari i Okavangodeltat

måndag, april 20th, 2009

Victoriafallen

090412
Dagarna vid Victoriafallen har varit några av de bästa under hela Afrikaresan. Har njutit av civilisation i snart 4 dygn; sovit inomhus, i säng, duschat med temperaturreglerat vatten, suttit på en ren toalett som gick att spola i, surfat trådlöst, ätit mat vars ursprung inte var helt oigenkännligt, druckit milkshake, åkt taxi, handlat på välsorterad supermarket, m.m… Och det har varit alldeles, alldeles underbart! :-D

Att återvända till cyklingen, flocken, campinglivet och den ensidiga kosthållningen imorgon känns föga lockande. Som tur är, är det “bara” 4 veckor kvar…

Victoriafallen som sevärdhet har varit en helt spektakulär upplevelse! Jag har tidigare besökt Foz de Iguaçu i Brasilien och Niagarafallen i Kanada, som också varit imponerande naturfenomen. Jag undrar ändå om inte Victoriafallen varit de mest storslagna av dem alla. Tackvare regnmassorna tidigare i år är vattenståndet i Zambezifloden högre än på 40 år, vilket naturligtvis påverkar vattenmassorna i fallen. Enorma mängder vatten forsar nerför bergskanten, växtligheten i omgivningarna grönskar som aldrig förr och luftfuktigheten är överväldigande. Det går inte att ta miste på att man befinner sig i tropikerna!

Victoriafallen är belägna på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Den enda vägförbindelse mellan dessa länder är en gammal järnvägsbro som fortfarande är i bruk för tåg-, bil-, gångtrafik och inte minst bungy jump.

Första dagen besökte vi fallen från Zambiasidan. Jag hade inte riktigt insett hur hög luftfuktigheten kring fallen skulle vara och promenerade därför dit i vanliga kläder, ryggsäck och systemkamera i högsta hugg. Det första som mötte mig var två av mina medresenärer, som redan varit nere vid fallen och nu återkommit dyngsura. Det är bokstavligen som att vistas i en biltvätt. Ingenting är torrt när man kommer ut. Simon, från Kanada, demonstrerade precis hur blöt han var genom att ta av sig tröjan och vrida ur litervis med vatten.

Som tur var, fanns det regnponchos att hyra för en billig penning. Inte för att man förblev torr på något vis, men graden av väta blev åtminstone något lägre. Packade ner kameran i en vattentät påse och traskade ner mot fallen. Ju närmare man kom desto högre blev dånet från vattenmassorna. När jag närmade mig en gångbro som ledde över till andra sidan ravinen, ackompanjerades dånet av ettrigt smattrande regndroppar. Längs gångbron forsade vatten. Att promenera över till andra sidan var som att vada igenom en 100 meter lång dusch med dåligt fungerande avloppssystem. Detta regninferno var något av en upplevelse i sig. Däremot såg man inte särskilt mycket av vattenfallen p g a det tjocka regnmoln som byggdes upp däromkring. Å andra sidan var det storslagna vyer i alla andra riktningar. Att vandra runt på stigarna i regnskogen och fotografera allt från små blommor och blad till stora forsar och raviner var en ren fröjd. I eftermiddagsljuset framträdde senare den mer färgstarka regnbågen än den andra. Intrycken visste inga begränsningar…

Flera av mina bilder är uppladdade på Facebook, men det plugin (Fotobook) som importerar fotoalbumen till min blogg, har av någon oförklarlig anledning slutat att fungera. Internal server error är det enda felmeddelande jag får. Ominstallation, de- och reaktivering, uppgradering, ingenting tycks hjälpa. Har mailat supporten och förhoppningsvis löser sig problemet inom kort, annars får jag installera ett annat plugin när jag kommer hem. Tillsvidare får ni därför hålla tillgodo med Facebook-versionen… :-(

Nästföljande dag promenerade vi över till Zimbabwesidan. Den första kilometern eller så på andra sidan bron, befinner man sig i ingenmansland. Därefter kommer passkontrollen, där vi var tvungna att köpa var sitt visum för 30 US$. Av någon ologisk, afrikansk anledning kostade det däremot hela 75 US$ för kanadensarna. Även om ingen förstod varför, var det bara att hosta upp pengarna. Stämpelkillen var omedgörlig. På något sätt hade han lyckats intalat sig själv att han faktiskt hade en viktig uppgift i livet?!

Några hundra meter in i Zimbabwe fanns entrén till vattenfallen. Trots att vyn på Zambiasidan hade varit fullkomligt bedårande, lyckades Zimbabwesidan överträffa detta. Här kom vi ännu närmare vattenfallen och även om det regnade intensivt på sina ställen, var naturupplevelserna än mer imponerande. När kläderna i princip var genomblöta, var det dags att återvända till solskenet och nästa programpunkt. Ett besök på det anrika Victoria Falls Hotel.

Sedan Mugabe kom till makten och de vita fördrevs från sina hem, håller landet fullkomligen på att köras i sank. Ingenting fungerar och fattigdomen är värre än någonsin. I tillägg har i princip all turism dött ut. Trots sevärdheterna kring Victoriafallen, var turisterna lätträknade på Zimbabwesidan och personalen på hotellet uttryckte stort missnöje över utvecklingen och det decimerade antalet besökare.

För att komma till hotellet tog vi en genväg genom bushen. Så fort vi lämnade asfalten bakom oss dök det upp en s k turistpolis som eskorterade oss hela vägen till hotellet. Längs stigen uppenbarade sig den ena påstridiga försäljaren efter den andra. Tydligen hade de här återkommande problem med trakasserier, rån och överfall. Av denna anledning var det inte lämpligt att promenera den förhållandevis korta vägen själv.

Väl framme vid hotellet var det som att komma till en annan värld, ja, till och med till ett annat århundrade. Som någon uttryckte det; ”Det är som att få uppleva essensen av kolonialismen för en dag”. Att vandra runt på de klanderfritt ansade gräsmattorn, att få njuta av den storartade utsikten bort mot järnvägsbron och Zambeziravinen, att få insupa atmosfären av hotellets välbevarade sekelskiftesmiljö och inte minst, att få avnjuta ett ståndsmässigt afternoon tea med caketower och elegant, inhemsk kypare. Det är kolonialismens anor, när de är som bäst!

Efter ett par timmars avkoppling på hotellverandan, flanerade vi runt i hotellträdgården och betraktade näckrosdammar, fontäner, statyer, konstverk, planteringar och det annorlunda djurlivet. Helt oväntat passerade flockar av babianer, vårtsvin och mungos, närmare bestämt sebramanguster (!), förbi. Allt för snart var det dock dags att bege sig tillbaka till Zambiasidan och den inte fullt lika glamourösa vardagen…

Under påskhelgen har staden Livingstone (uppkallad efter den brittiske missionären Dr. Livingstone, som bl a var den förste europén att besöka Victoriafallen) fullkomligen invaderats av turister. Att finna boende har inte varit det allra enklaste och under fem nätter har vi därför flyttat mellan tre olika hotell. Favoritstället är det nuvarande hotellet, som ägs av en kvinnlig, skotsk advokat och är inrett i någon form av new age-inspirerad stil. Bäst av allt är mat- och dryckutbudet, eller vad sägs om kaffe med hasselnötssmaksatta kaffebönor, guavabaserad smoothie och hemmagjord milkshake med valfri smak. Det är annat än beskt pulverkaffe, söndermosade, bruna bananer och torkat jordnötssmör på sönderfallet vitt, gammalt bröd!

En mindre angenäm erfarenhet från staden stod Ivo, en helylle kille från Holland, för. Många av aktiviteterna här samt visum vid gränsen betalas med amerikanska dollar, som inte alltid är så lätt att få tag på. Ivo insåg på skärtorsdagen att alla hans dollar var slut. Innan vi åkte till vattenfallen passerade vi därför centrum, så att han kunde ta ut Kalle Anka pengar från en av bankomaterna. Det normala är sedan att man tar dessa till ett närliggande forexkontor och växlar till sig en mer kapitalstark valuta. Denna dag bar det sig inte bättre än att alla växlingskontor var stängda. På gatan hängde däremot ett flertal svarta (i dubbel bemärkelse) pengaväxlare. Ivo förhörde sig noggrant om kursen och fick ett riktigt bra erbjudande. Fanns inte mycket att tveka om. Med 200 US$ i fickan kom Ivo tillbaka och berättade lite halvnöjt om affären. Och tillade med ett skratt, hoppas bara inte de gav mig förfalskade sedlar. Vid noggrannare inspektion visade det sig att förhågan inte var helt obefogad. Den ena 100 dollarsedeln såg ganska annorlunda ut i färgen. Ivo försökte förtvivlat förklara detta med olika produktionsår… Efter ytterligare jämförelser stod det klart att denna sedel utan tvekan var förfalskad. Igen vattenstämpel fanns att finna och kvaliteten var uppenbart annorlunda.

Med bestämda steg tågade hela gruppen tillbaka för att konfrontera mannen som hade växlat pengarna. Jag hade kameran i högsta hugg och fotograferade alla med pengar i näven, som bildbevis. Självklart stod han inte kvar på samma plats, men vem av alla svarta pengaväxlare var den skyldige, i just detta fall? Ivo blev mer och mer osäker; -“Jag tror att det var han… Eller han… Eller han… Nej, jag kan inte säga säkert. De ser ju alla likadana ut…” Helt plötsligt stod det klart för oss varför gärningsmannen oftast beskrivs som medellång med mörkt hår och sällan ställs till svars för sitt brott…

Efter de inledande två intensiva dagarna kring vattenfallen, då vi promenerade så mycket att jag t o m fick träningvärk i vaderna. Något jag inte haft på flera månader! Har jag valt att bara ta det lugnt och njuta av inaktiviteten. Något jag heller inte haft möjlighet till på flera månader. Att sitta i skuggan med fötterna i högläge och antingen surfa trådlöst, skriva blogginlägg eller läsa kontemplerande romaner av Paulo Coelho, har känts som fullt tillräcklig sysselsättning. Någonstans blir man mätt på alla intryck och trött på att ständigt vara på väg…

Någon som varit mer företagsam än jag själv, är Ernest. Den 68-årige, pensionerade, matematikprofessorn från Universitetet i Calgary. Redan första dagen han beskådade Zambeziravinen från järnvägsbron, bestämde han sig för att utföra det 110 meter höga bungy hoppet. Utan tvekan och en antydan till oro tog han på sig selen, ställde sig på plattformen och tog det avgörande steget mot avgrunden. Som han tidigare konstaterat; -”If this weekend was good enough for Jesus to die on, it will be good enough for me!”.

Nu gick allt lyckligtvis väl och Ernest rycktes upp i gummibandet, innan han slogs i bitar mot vattenytan. Medan han dinglande från järnvägsbron, upp och nerpåvänd, hade han till och med sinnesnärvaro nog att ta fram en burk med sin nyligen avlidna frus aska och sprida denna som ett moln över Zambezifloden i hennes minne. Ett ganska mäktigt ögonblick för alla närvarande!

För egen del räckte det däremot med att stirra ner i avgrunden och betrakta personalen, i vars händer jag behövde lägga mitt liv, för att fatta ett välgrundat beslut om att INTE hoppa. Åtminstone inte här! Än är jag inte redo att följa Jesus…

Imorgon är det istället dags att gränsla titanhingsten igen och beta av de återstående 300-400 milen (?) till Kapstaden. Först väntar långa, flacka cykeletapper i Botswana, därefter utmanande off road cykling i Namibia och slutligen kylslagna cykeldagar längs Atlantkusten i Sydafrika, innan vi når vår slutdestination.

Återkommer med fler lägesrapporter, när tillfälle ges!

 

Tea350

Afternoon tea på Victoria Falls Hotel.

söndag, april 12th, 2009

På Semester!!!

090408
Efter 12 veckors cykling under allt annat än enkla förhållanden, har jag begett mig iväg på en minisemester, i ”semestern”, så att säga. Sitter i skrivande stund på en buss mellan Lusaka och Livingstone, d v s staden vid Victoriafallen, på Zambia sidan. Idén kom upp för ett litet tag sedan, när cyklingen började te sig allt mer rutinmässig och mindre stimulerande. Under resans gång har ett antal personer i gruppen återkommande avvikit på diverse egna utflykter, såsom; sol och bad, safaris, hiking, storstadsliv, m.m. Att få ett avbrott från cykelsadeln, det unkna tältet, det rigida tidsschemat, den förutsägbara mathållningen och inte minst, från ”la familia”, kan vara av avgörande betydelse. Åtminstone när man vaknar upp på morgonen och känner att en dag på cykeln är som ännu en dag vid produktionsbandet på fabriken.
På senare tid har jag dessutom fått allt större bekymmer med skavsår från cykelsadeln. Kan låta trivialt, men att inte kunna sitta på cykeln utan mer eller mindre konstanta besvär, är verkligen inte roligt när det är den huvudsakliga aktiviteten varje dag. Förhoppningsvis kan några extra vilodagar göra underverk för läkningsprocessen, annars får det bli sparkcykel de sista veckorna.

Sammanlagt är vi 8 personer som åker i förväg till Victoriafallen. Det lär ju vara en av Afrikas största turistattraktioner och något man vill hinna uppleva ordentligt, när man väl är i närheten. Tydligen ska det finnas en rad adrenalinstinna aktiviteter att roa sig med där. Den enda som med säkerhet uttalat att han ska utmana skräcken att kasta sig utför bron, ner mot vattenfallen, med ett gummiband runt fötterna som enda säkerhetslina, är Ernest, en 68-årig, pensionerad, matematikprofessor från Universitetet i Calgary. Vi är nog många som mer eller mindre kommer känna oss tvingade till ett bungee jump, om han hoppar. Dessvärre är oddsen ganska höga. När jag hade högläsning om vilka nervkittlande aktiviteter det fanns att välja bland, satt Ernest och kommenterade; -”Oh, I’ve done that in Mexico”, ”Oh, I’ve done that in New Zealand”, ”Oh, I’ve done that in India”, ”Oh, I’ve done that in Bali”, osv. Gubben verkar ha varit över allt och gjort det mesta… förutom hoppat bungee jump över Viktoria fallen. Än…

Sedan Lilongwe har vi cyklat in i Zambia och tillbringat en vilodag i Lusaka, landets huvudstad. Zambia har inte utmärkt sig åt något särskilt håll. Som någon trött Afrikaresenär konstaterade; ”Same shit, different place”. Landskapet är ungefär lika grönskande som i övriga regionen. Backar och motvind har inte saknats. Hyddorna är mestadels runda, gjorda av lera och med halmtak. Majs och pumpa utgör den huvudsakliga födan. Ungarna lever på vägarna, precis som i övriga Afrika. Hälsningsfrasen när vi susar förbi är antingen ”Mozungo!” eller ”How are you?”. Väldigt sällan ”Give me money”, faktiskt. Det vanligaste transportmedlet är cykel, som man tydligen kan lasta det mesta på; tanten och ungarna, polarna, kolsäckar, vedpinnar, bananstockar, sockerrör, en eller två andra cyklar, vattendunkar, drickabackar, tomflaskor, m.m. Bara fantasin sätter begränsningen och DÄR ligger vi långt efter!

En dag ute i obygden tog jag ledigt från cyklingen och åkte med lastbilen till lägerplatsen, huvudsakligen för att skona skrevet, men även för att passa på att uppleva något annat än den normala cykelutsikten (gröna buskar, skrikande ungar och sönderfallna asfaltsvägar). Det visade sig bli en av de intressantaste dagarna hittills.

Under färden stannade vi i diverse byar för att proviantera. Bl a behövde vi fylla på vattentanken i lastbilen, vilket normalt sett görs med slang från en lokal vattenkran. Här fanns dock bara en vattenpump att tillgå, bygd av någon västerländsk hjälporganisation. Bara att pumpa för hand och langa hinkar till lastbilen med andra ord.
Dagens goda gärning var när en av killarna från Tour d’Afrique visade lokalborna hur man lätt kunde tillverka en tratt av en plastflaska, för att på så sätt optimera vattenflödet in i plastdunken. När vi anlände stod de och pumpade lika mycket vatten bredvid dunken som i den. Lätt chockerande, med tanke på att man fått intrycket av att hela kontinenten lider av vattenbrist.

Väl framme vid ännu en intetsägande lägerplats utan några som helst bekvämlighetsresurser, bestämde jag mig för att ta en promenad till en närliggande liten by. Där verkade de försörja sig på att sälja varma läskdrycker och kakor till förbipasserande. Lagom intressant. Följde därför en upptrampad stig som ledde bort från vägen och ut i bushen. Förutom en vandring bland majsfält och andra grödor, passerade stigen genom en rad mindre gårdar/boplatser. Några var folktomma och jag hade möjlighet att ostört titta runt bland hyddorna, medan andra var befolkade av mer eller mindre verksamma män och kvinnor. På några av gårdarna satte jag mig ner och försökte kommunicera med folket där. Språkförståelsen sviktade dessvärre rätt rejält, men jag lyckades ändå få en hyfsad bild av hur de levde.

På varje gård finns en central, öppen hydda, som är det gemensamma köket. Runt omkring denna finns ett antal mer privata hyddor, med dörr och små gluggar till fönster. I dessa bor respektive familj med alla barn. En normalstor familj har mellan 5-7 barn. Vad jag förstod är de flesta äktenskap arrangerade och det vanliga är att man bara har en fru. Även om några var på besök hos en s k ”traditional doctor” häromdagen, som sammanlagt hade närmare 60 barn med ett flertal fruar (tackochlov, antar jag?!).

På gårdarna bor flera generationer och syskon med respektive. Förutom gemensamt kök har de gemensamt uthus, med ett hål i lergolvet och förmodligen en ganska djup uppsamlingsplats därinunder, eftersom det inte går att komma åt detta utrymme för tömning.
Inget rinnande vatten finns att tillgå. Folk vandrar bokstavligen kilometervis med sina plastdunkar, som finns i olika storlekar beroende på styrkan hos bäraren. T o m riktigt små barn hjälper till att bära, om än bara någon liter eller två.
Tvagning sker bakom en någorlunda privat skärmvägg tillverkad av ett halmliknande material. Där finns en medelstor tvättbalja att tillgå. Med vilken frekvens denna nyttjas har jag däremot ingen aning om. Av odören att döma, är det troligtvis inte med samma frekvens som vi är vana vid.

De flesta gårdar har också ett antal mindre hus intill boningshusen. I dessa bor höns respektive grisar, som för övrigt verkar gå och komma lite som de behagar. Fördelen är väl att de till viss del kan lösa sitt eget födointag genom att vandra runt fritt?!
Flera av de mindre gårdarna hade däremot inga djur alls, av ekonomiska skäl helt enkelt.

Till största delen lever de av en vegetarisk kost, typ majs och pumpor, ockra, tomat och en och annan mango. Minst sagt enformigt lät det som. Vid festligare tillfällen åker de till en större by och köper en hel ko eller get, som sedan delas med grannarna.

Fattigdomen är såklart påtaglig, trots att Zambia faktiskt framstår som något mer välbärgat än flera av de andra länder vi passerat igenom. Antalet privata ägodelar är dock lätträknade. Ungarna går ofta klädda i skitiga och trasig västerländska kläder, som troligen skickats hit för åtskilliga år sedan efter klädinsamling. Blöjor existerar överhuvudtaget inte. Många småbarn går med naken underkropp, antagligen av praktiska skäl. Intressant nog är männen ofta ungefär lika skitiga och trasiga som ungarna, medan kvinnorna för det mesta framstår som välvårdade och rena i sina färggranna traditionella skynken.

Det verkar för övrigt vara kvinnorna som ansvarar för hushållet, familjeförsörjningen och barnuppfostran. Vad männen de facto bidrar med är för omgivningen inte särskilt uppenbart. Detta är inte något som bara jag, som stolt feminist, uppmärksammat. Även de manliga medresenärerna har återkommande förfärat sig över alla overksamma karlar som står och hänger längs vägarna eller sitter vid dikeskanten och lojt betraktar förbipasserande. Givetvis finns det karlar som är arbetsamma, även på den här kontinenten (vill ju inte bli beskylld för att generalisera helt onyanserat! ;-) ). Det är dock en påtaglig diskrepans mellan könen vad gäller ansvarstagande och flitighet.

På en av gårdarna jag besökte satt ett drygt 10-tal karlar och hängde, medan kvinnorna for runt mellan köket, tvätten och ungarna (What else is new?!). När jag lite försiktigt frågade en av de drygt 20-åriga killarna och familjefäderna, vad männen gjorde på dagarna, fick jag till svar; -”Drink beer!”. ”Don’t you work?”, kontrade jag förfärat med. ”No, no work here”. För att ha råd att dricka öl varje dag, jäser de istället någon form av egen brygd, som för den oinvigde smakar ungefär som kattpiss, eller något i den branschen. Okej, att det är svårt att hitta jobb, men då kan de väl åtminstone hjälpa till med hus och hem???
Karlsluskar!

En av kanadensarna i gruppen var tydligen här för närmare 40 år sedan. Enligt honom har i princip ingenting förändrats sedan dess. Det är inte svårt att tro… Tillvaron ute på landsbygden är minst sagt föråldrad. Att cykla in till Lusaka häromdagen, var därför lätt överväldigande. Inte för att staden i sig är särskilt spektakulär, med västerländska mått mätt, utan för att den utgör en sådan enorm kontrast till den övriga miljön här. Inne i staden fanns det mesta att tillgå, för den med ett hyfsat kapital; banker och bankomater, snabbmatskedjor, välsorterade supermarkets, shoppingcentra, caféer, ja, till och med biografer. Efter en 6-tums sandwich på Subways, en riktig milkshake (denna gång i oanvänd engångsmugg!) och proviantering på Super Spar, bänkade vi oss framför bioduken. För en stund var Afrika och campinglivet som bortblåsta och vi kände oss riktigt civiliserade. Nyduschade och allt!

Bussresan börjar förhoppningsvis närma sig slutet. Just nu befinner vi oss på ännu en ”detour” p g a vägarbete. Att skumpa omkring på grusvägar i buss är visserligen bättre än på cykel, även om de bristfälliga vägarna här för länge sedan har förlorat sin charm.
Innan åksjukan dominerar hela reseupplevelsen, sätter jag punkt för idag.
På återhörande vid Victoriafallen!

 

IMG_2009

På besök i en av Zambias byar.

onsdag, april 8th, 2009