Arkiv för mars, 2009

Madonna i Lilongwe

090331
Befinner mig sedan gårdagen i Malawis huvudstad, Lilongwe. För att vara en huvudstad är den tämligen anspråkslös. Det lär bo ungefär 800 000 invånare här, men känns betydligt mindre, i alla fall av shoppingutbudet att döma. Trots allt fanns det ändå en supermarket, värd namnet för en gångs skull. Där gick att finna både fruktkonserver, baby tvättlappar och andra bristvaror vi ständigt är på jakt efter. Utanför Shoprite fanns även ett riktigt matställe, Nandos (någon form av kedja som server kycklingrätter), där jag avnjöt min bästa måltid under hela Afrikavistelsen. Kyckling-wraps med pommes frites. Förstaklassigt!

Efteråt gick vi på jakt efter milkshake. Fem ställen senare hittade vi vad vi sökte. Listan över tänkbara smaker var lång, även om jag troget höll mig till jordgubbe. Det enda som grumlade upplevelsen något, var när jag insåg att pappersmuggen som milkshaken skulle serveras i var tänkt som engångs, men uppenbarligen använd tidigare och bristfälligt urdiskad. Jag fick som kompensation möjligheten att titta igenom högen av muggar och välja en som såg någotsånär oanvänd ut, annars hade jag nog hellre avstått från milkshaken. Malawierna är förvisso kända för att inte låta något gå till spillo, men det där var lite väl på gränsen för min smak. Hädanefter lovar jag att uppskatta de nya, oanvända, engångs pappersmuggarna på snabbmatställena. Något som jag fram tills igår bara tagit för givet.

Nyligen uppdagades det att vi inte var det enda celebra besöket i Lilongwe de här dagarna. Några i gruppen är så innerligt trötta på campinglivet att de tar varje tänkbart tillfälle att checka in på närliggande hotellfaciliteter. Att finna ett hotellrum i huvudstaden borde inte ha varit någon svårighet. Förvåningen var därför stor när de flesta hotellen visade sig vara fullbokade. Orsaken därtill var ingen mindre än världsstjärnan Madonna. Tydligen är hon på besök i staden samtidigt som oss. Det verkar inte vara någon stor konsert på gång, så man kanske kan anta att hon är här antingen p g a sin redan adopterade malawiske son eller för att adoptera ytterligare en?! Med tanke på den icke-existerande familjeplaneringen i landet (eller hela kontinenten för den delen), borde det inte vara några problem att hitta lämpliga kandidater!

Sedan Chitimba Beach har vi cyklat in över det Malawiska höglandet. Trots att tanken var att mer eller mindre följa strandkanten på Lake Malawi. Dessa planer raserades dock när det uppdagades att en av broarna som sammanlänkade den norra delen med den södra, hade spolats bort p g a omfattande regnoväder. Vad annat kunde man förvänta sig? Istället fick vi möjligheten att cykla uppför varenda brant backe på hela den Malawiska ”högplatån”, som den något vilseledande kallas. Fördelen var att denna rutt var något kortare och att vi därmed fick en extra vilodag i Lilongwe. Definitivt välbehövligt!

Denna s k cykelsemester, börjar nu kännas något inrutad och föga avkopplande, milt uttryckt. I och med att vi reser i en stor grupp, finns väldigt lite tid för personlig frihet och egna önskemål. Vi har nu rest tillsammans i mer än tio veckor och det känns. Ibland vandrar tankarna till amerikanska fängelseinterner och att våra situationer förmodligen inte är helt olika. Med den viktiga skillnad att vi faktiskt är här av egen fri vilja och när som helst kan välja att avbryta. Så länge vi väljer att fortsätta däremot är förmodligen likheterna fler än olikheterna. De dagliga rutinerna är de samma dag efter dag, efter dag. Det enda som förändras är omgivningarna, vilket självklart inte är fallet för internerna. Däremot har vi samma inrutade tidsschema, väldigt lite egen tid och ytterst små möjligheter till individuellt hänsynstagande och valfrihet.
Kl 05 är det väckning. I mörkret monteras tält och övrig campingutrustning ner. Kl 05:45 börjar det ljusna och frukosten serveras. I princip alterneras mellan vattning mannagrynsgröt och klibbig havregrynsgröt med vitt, skivat, smaklöst bröd och sylt/jordnötssmör. Behöver jag påpeka att jag är innerligt trött på frukostutbudet? Är man inte vid frukostserveringen inom 30 minuter, får man helt enkelt klara sig utan frukost den dagen. Kl 06:30 lämnar den första lastbilen för att sätta upp lunch, halvvägs till nästa anhalt. Kl 07 lämnar den andra lastbilen. Då gäller det att ha pressat in alla sina tillhörigheter i det lilla skåp som tilldelats var och en därinne. De första morgonpigga cyklisterna brukar bege sig redan kl 06. Jag tillhör, kanske inte helt förvånande, de mer morgontrötta cyklisterna och brukar vara bland de sista ut på vägen. Bara detta inflexibla tidsschema kan driva mig till vansinne, dag efter dag.
Mellan 50 till 75 km senare står lunchlastbilen parkerad. Där serveras samma vita, skivade, smaklösa bröd med sylt/jordnötssmör alternativt någon form av röra. I 9 fall av 10 är denna röra baserad på tonfisk, som jag för övrigt avskyr och inte har ätit sedan jag lärde mig att protestera (i väldigt unga år med andra ord! :-D). Där finns också möjligheten att fylla på med mer energidryck (körsbärs-, apelsin-, eller citronsmak, omväxlande) eller kemikaliebehandlat vatten.
När lunchmackorna pliktskyldigast har tryckts ner, påbörjas de resterande kilometrarna. Oftast något färre än vad som avverkades före lunch. I bästa fall cyklar vi igenom någon form av civilisation, så att ett eller två extra drickastopp kan erbjuda ett avbrott i trampandet och inte minst från den varma energidrycken. Dagsetapperna brukar variera från 10 till 15 mil, beroende på terräng och vägunderlag. De kommande veckorna har vi däremot dagsetapper upp mot 20 mil inplanerade. Förhoppningsvis utan motvind, vilket annars har varit de rådande vindförhållandena under större delen av resan.
Väl framme vid den nya lägerplatsen väntar den andra lastbilen med varm soppa, oftast tillverkad på föregående middagsrester, massa kryddor och salt. Om vi campar ute i bushen innebär detta att resterande delen av dagen, fram tills mörkrets inbrott, spenderas i sällskap av ett100-tal barn och övriga nyfikna lokalbor, som intresserat följer varje rörelse vi företar oss. Enda sättet att uppbringa någon form av privat tillvaro är att krypa in i tältet OCH stänga alla dragkedjor, vilket oftast innebär att svettningar i paritet med ett finskt ångbastubad utbryter. Om vi däremot campar på ett hotellområde eller liknande, finns det oftast goda möjligheter till både dusch och viss egen tid, d v s att man åtminstone kan få klippa tånaglarna i lugn och ro utan ett 10-tal närgångna åskådare.
Kl 17 är det ”rider meeting” där nästkommande dags cykelrutt gås igenom, i likhet med; -”Right out of camp, one road all day, lunch at 65 km and camp at 130 km on your right hand side”. Därefter serveras middagen, typ potatis eller ris, med antingen ett köttstycke med ben och hela kittet eller ett vegetariskt alternativ där linser, bönor och kikärtor dominerar starkt. Som tur är har åtminstone mängden kryddor mattats av något, eftersom maten i början var så kryddstark att jag flera gånger tvingades slänga den och överleva på energibarer istället. Det mest positiva med den pobra mathållningen är att jag har gått ner ett antal kilon i vikt. Ett av de ursprungliga målen med den här resan. Nackdelen är att jag inte alltid får i mig tillräckligt med energi för att orka cykla och återhämta mig ordentligt.
Efter middagen brukar de flesta numera ganska snart dra sig tillbaka till sina respektive celler för en stunds avskildhet, innan nästa dag drar igång på precis samma sätt som den nyss beskrivna.

Jag antar att det finns en gräns för hur länge det är spännande att resa genom en kontinent, på cykel, i grupp, med tidsschema. Någonstans längs vägen övergår oundvikligen nyhetsbehaget i daglig rutin. Sedan en tid har till och med den inrutade vardagen hemma i ekorrhjulet börjat te sig som mer varierad och fri än vistelsen i Afrika. DET trodde jag aldrig! :-D Även om jag fortfarande är fast övertygad om att det bästa resesättet är med cykel, blir nästa cykelresa definitivt inte en gruppresa i denna storleksordning eller omfattning och det blir garanterat till ett civiliserat område, med allt vad det innebär, såsom basala hygienförhållanden och rimligt matutbud. Det ska helt enkelt vá gôtt o leva! ;-)

En som hade ledsnat på vår inrutade tillvaro var 22-åriga Andrew, från Kanada. Han var nog aldrig någon inbiten cyklist till att börja med. Varför han valde att resa genom Afrika på cykel lär vi aldrig få klarhet i. Efter många dagar på lastbilen och diverse sidoutflykter, packade han sin väska, sålde sina överflödiga tillhörigheter, gränslade cykeln och begav sig tillbaka till Chitimba Beach, där han planerade att spendera sin närliggande framtid. Tydligen hade han ordnat gratis boende och ett jobb på något som kallas Mushroom Farm, vilket lär vara en hang out för backpackers och overlanders (huvudsakligen folk som reser med buss genom Afrika). På frågan hur länge han planerade att stanna, blev svaret; -”I don’t know, a year, maybe two?!”. Han lär ha en flygbiljett till London från Johannesburg om några månader. Man får väl hoppas att han inte låter den bränna inne, annars kan han nog kunna bli kvar här ännu längre än ett par år…

Har lyckats snika in mig på det trådlösa nätverket i Mabuya camp, där vi bor dessa dagar i Lilongwe. Är typ vi, backpackers och overlanders här, som för övrigt inte alls förstår att respektera våra dygnsrutiner med tidigt sänggående. Party långt efter midnatt igår och vi som hade varit uppe sedan kl 05 och cyklat 13 mil. Tur att EAR öronproppar blockerar ut det mesta när man är tillräckligt trött. I alla fall, om jag har tur går det kanske att få upp ett och annat foto här! Värt att göra ett försök!
På återhörande i Zambia! :-D

 

IMG_1839
Vår tältby med några åskådare.

tisdag, mars 31st, 2009

Regn i Malawi

090326
Äntligen befinner vi oss på beachen, närmare bestämt vid Lake Malawi. Detta är förmodligen den vilodag vi alla sett fram mest emot. Här finns i princip ingenting annat att göra än sola och möjligen bada, om man är villig att ta risken att drabbas av Bilharzia/Shistomasiasis.

Vi cyklade in i Malawi i förrgår, efter en fantastisk avslutning i Tanzania. Över ett grönskande bergsmassiv med banan- och kaffeodlingar på varenda bergssluttning. Vyerna var storslagna, men dessvärre svåra att återge på bild. Sista dagen i Tanzania var utan tvekan en av de absolut bästa på hela resan. Efter att vi hade nått den högsta punkten, ca 2200 meter, med total dimma och regn, väntande en enorm nerförsbacke till ca 500 meter, nivån för Lake Malawi, med solsken, fukt och värme.

Igår cyklade vi längs Lake Malawi på västsidan, som var i det närmaste platt och kantat av vidsträckta risodlingar. Till skillnad från östsidan, där Tanzanias bergsmassiv sträcker sig hela vägen ner till Moçambique. Sjön är inte bredare utan att vi kan se de grönskande bergen i fjärran.

Malawi lär vara ett av jordens tio fattigaste länder och om inte annat kan man ana detta på befolkningstätheten. Hela vägen kantas av små byar och folk som vandrar däremellan. Inte minst ses drivor med barn, som tycks leva sina liv på vägen. Som på alla ställen hittills pockar de på vår uppmärksamhet; -”Hallo, hallo”, ”Mozungo”, ”Give money”, ”I want money”, ”Mozungo”, ”Give Pen”,”Money”,”Hallo, hallo”…! Kombinationsmöjligheterna är oändliga, även om temat alltid är det samma. Intensiteten är nästintill densamma som i Etiopien, men tackochlov ännu så länge utan våldsinslaget.

Även de vuxna har för vana att titulera oss Mozungo, följt av ett ljudligt skratt. Något jag har funderat en del över. Afrikanerna tycks vara stolta över sitt utseende och snarare av uppfattningen att vi ser rätt löjliga och konstiga ut, av det efterföljande skrattet att döma. Att tilltala någon utefter det mest uppenbara, som hudfärgen, tycks för dem inte alls vara något konstigt. Jag blir tvärtom kallad viting (=Mozungo) ungefär 100 gånger i timmen (om det räcker), när vi färdas på vägar med mycket folk. I detta perspektiv ter det sig rätt underhållande att vi inte ens kan benämna ett av våra mest klassiska bakverk för något som börjar på neger, bara för att vi tycker så synd om de stackars svarta (=Neger) Afrikanerna. Tills Mona Sahlin och resten av det präktiga antidiskrimineringsgänget som representerar den svenska moralen, åker ner till Afrika och förklarar för de stackars negrerna att det inte är lämpligt att kalla någon utifrån deras hudfärg, tänker åtminstone jag fortsätta att kalla mina negerbollar, för just negerbollar.

Den första övernattningen i Malawi hade vi hundratals åskådare, precis som i Etiopien. Här spändes dock inget rep upp runt lägerplatsen och barnen sprang fritt runt bland tälten, även om vissa gjorde vad de kunde för att jaga iväg dem. Vi hade visserligen blivit varnade för kriminaliteten, men det är svårt att skydda sig fullt ut mot stöld när man lever på det viset som vi gör.

Nästföljande morgon var det därför en dyster start på dagen när antalet förlorade prylar räknades samman. Lyckligtvis var inga cyklar försvunna, däremot andra för oss nödvändiga saker, såsom cykelskor och cykelflaskor. Det mest absurda var stölden av engelska Malcolms joggingskor. Malcolm är 2 meter lång och har storlek 52 i skor. Jag har aldrig någonsin sett så stora skor förut och jag har definitivt inte sett någon här nere som ens kommer i närheten av den storleken. Man kan ju verkligen undra vad de skulle med just de skorna till?! Malcolm får nu fortsätta cykelturen i sandaler, eftersom han inte ens i hemlandet lyckats få tag på ett par cykelskor som passar…

Sedan senast har vi tyvärr förlorat ytterligare en cyklist i gruppen, nämligen Werner med kameran, från Tyskland. Hela förra veckan var ovanligt olycksdrabbad. Det började med Paul, från USA, som bröt armen. I Iringa, under vilodagen, hade vi sedan inte fler än tre sjukhusbesök; Nick, från Sydafrika, som hade fått en lång tagg in i vadmuskeln och behövde få den utopererad. Dennis, från fransktalande delen av Kanada, som olyckligtvis fick ett allvarligt njurstensanfall och behövde spendera natten på sjukhuset. Och Mike, från engelsktalande delen av Kanada, som efter ett par öl för mycket ramlade i en trappa och slog upp halva pannan, och behövde sys. Dennis berättelser från det sjukhuset gör ju inte att man önskar bli patient där i första taget, om man har någon valmöjlighet. Tydligen hade de inga doktorer i tjänst nattetid. Sjuksköterskorna såg han knappt skymten av. Ingen som bytte dropp. Inget morfin mot smärtorna. 15 patienter med anhöriga i samma rum. Undermålig hygien. Dessutom hade sänggrannen problem med slemmiga upphostningar, som han upprepat spottade ut på väggen intill, så att det långsamt rann ner mot golvet. Ingen trevlig upplevelse alls, vad man förstår…

Åter till Werner. Som jag tidigare har rapporterat om finns det en del övrigt att önska av de afrikanska bilförarna, såsom någon form av trafikvett och hänsyn. Man häpnar ständigt över vilka kompletta idioter de är. De verkar köra efter principerna störst går först och har jag tutat kan jag svära mig fri från allt ansvar. Antalet gånger jag i ren panik har kastat mig av vägarna är vid det här laget oräkneligt. Det är förmodligen tur att de inte har fler asfaltsvägar här nere, eftersom förmågan att framföra ett motordrivet fordon är gravt underutvecklad. När man ser hur de kör är det därför föga förvånande att finna ett otal bil- och lastbilsvrak längs vägarna. Tyvärr hade inte Werner samma tur som oss andra härommorgonen, när han lämnade en av våra övernattningsplatser ute i bushen. Bara ett par kilometer därifrån blev han utan anledning påkörd av en lastbil, trots att vägförhållandena tillät en omkörning med god marginal. Istället valde den föraren att ignorera Werners närvaro och fortsatte utan att väja. Med påföljden att Werner träffades på höger sida och kastades av vägen. Föraren körde obekymrat vidare och lämnade Werner med svåra smärtor vid vägkanten. Hjälp från vår egen organisation var som tur var snabbt på plats. Inom kort lastades Werner in i vår jeep och kördes till ovan beskrivna sjukhus i Iringa. Lagom betryggade. Där konstaterades så småningom efter många timmar att Werner, förutom en rejäl mörbultning, hade ådragit sig en fult krossad armbåge som krävde kirurgisk åtgärd. Något som vilken lekman som helst kunnat konstatera vid vägkanten. Nästa dag satt i alla fall Werner på flyget hem till Tyskland för operation och rehabilitering. Helt i onödan. Om den lastbilsföraren bara hade orkat vrida på ratten några grader, hade Werner fortfarande varit med oss på vår färd mot Kapstaden.
Visst, det finns idioter till bilförare hemma också. Visst, en liknande olyckshändelse kunde ha skett var som helst. Den stora skillnaden är dock att liknande situationer uppstår här hela tiden, med mycket högre frekvens än vad jag någonsin träffat på i något land jag cyklat i tidigare. Den stora överraskningen är således inte att någon blev skadad, utan vem som står näst på tur!

En helt annan sak, av mer kuriosa värde, är att vi just nu gästas av en mångmiljadär i gruppen, nämligen Tony Wheeler, grundaren av Lonely Planet. Han och hans fru grundade företaget och skrev den första Lonely Planet boken 1972. Under de nästkommande 30 åren växte sedan rörelsen till något av ett imperium. Vem har inte köpt en guidebok av Lonely Planet? Tydligen har de numera kontor i Melbourne, London och San Francisco. För två år sedan sålde Tony och samma fruga (!) 75 % av företaget till BBC World för, i storleksordningen, 250 miljoner US dollar. Med lite mindre ansvar och mer fritid tyckte därför Tony att det kunde vara kul att resa på cykel som omväxling. Hittills har han varit i hela 150 länder, däremot inte i Malawi, förrän nu. Inte nog med att han valde att deltaga själv under ett par veckor. Han tyckte dessutom det kunde vara kul för Lonely Planet att ha sitt eget cyklande stafettlag genom Afrika. Sagt och gjort. Han skickade en inbjudan till alla anställda inom företagskoncernen där de intresserade fick ansöka om en plats. Sedan starten i Kairo har vi därför haft två Lonely Planet-anställda med oss under varje etapp. Dealen är att de själva får stå för semestertiden, medan Tony ur egen ficka betalar deltagaravgiften till Tour d’Afrique och flygbiljetten. Ganska schysst! Något för nuvarande Sahlgrenska direktören att ta till sig kanske?!

Här i Chitimba Beach vistas vi i något av ett oupptäckt paradis, med viss förbättringspotential. Själva stranden är bara några hundra meter lång och ligger inklämd mellan magnifika, grönskande bergssluttningar. Där vi campar finns en handfull bungalows och en öppen bar med halmtak och havsutsikt. Om det inte vore för de urgröpta stockarna till fiskebåtar och de kringvandrande korna på stranden, kunde man nästan tro att vi befann oss i ett etablerat turistghetto.

Morgonen började som vanligt i tropikerna, med några timmars regn. Fördelen var att jag då i lugn och ro kunde ligga kvar i tältet, vila och spåna över aktuellt blogginlägg. Vid 11-snåret började himlen öppna upp sig och nu syns endast ett fåtal vita moln.
Högst prioriterad uppgift när solen uppenbarar sig är att tvätta alla smutsiga kläder. Den senaste tiden har vi haft återkommande regnväder med dåliga torkmöjligheter, vilket innebär att det mesta nu stinker av svett och flera dagars fukt. I Iringa föll jag för frestelsen att lämna in kläderna för tvätt, d v s handtvätt av någon lokal förmåga. På kvällen fick jag tillbaka en hög med kläder, som visserligen såg godtyckligt rena ut, men som fullkomligen stank av inpyrd brandrök. Tydligen hade de valt att inte soltorka kläderna utan istället torka dem över en eld, med varierande resultat. Idag körde jag därför uppsköljning i kallt vatten med en överdos tvättmedel och vaskning ad modum Adielsson. Förhoppningsvis hinner de torka innan eftermiddagsregnet kommer. Resultatet blir i alla fall garanterat bättre än för dem som lämnade bort sin tvätt. Under min promenad längs stranden förut fann jag nämligen ”tvätteriet”, d v s tre inhemska kvinnor som vaskade runt kläderna i Lake Malawi med tvål och sedan lade ut dem i sanden alternativt hängde upp dem över ovan beskrivna fiskebåtar, för torkning. :-D

Idag fyller min pappa år. För säkerhetsskull hade jag lagt in en påminnelse i mobilen, så att jag säkert inte skulle glömma av att uppmärksamma denna högtidsdag i den strukturlösa tillvaro jag befinner mig. Till min frustration finns det däremot inget mobilnät att tillgå här i Chitimba. Att skicka en födelsedagshälsning är därför något av en utmaning. Förhoppningsvis fungerar det ultralångsamma nätverket i baren, om än bara sporadiskt. Annars får jag väl hänvisa till alla de andra födelsedagshälsningarna jag fått iväg tidigare år. Innehållet är ju ändå på något sätt det samma. Bara siffran som ändras. Om inte annat, Grattis Pappa, på födelsedagen!!! :-D

Alldeles nyss sket en ödla på mig. Lagom fräscht!!! Mycket ska man vara med om på den här resan. Dags att sätta punkt för den här gången. På återhörande i Lilongwe, Malawis huvudstad, hoppas jag!

 

IMG_1797

Tvätteriet vid Lake Malawi.

torsdag, mars 26th, 2009

I hjärtat av Afrika

090315
Sedan vi korsade gränsen till Tanzania, känns det som vi äntligen har kommit till det ”riktiga” Afrika. Det Afrika där de röda grusvägarna slingrar sig bland den tropiska grönskan, där bananodlingarna trängs på sluttningarna, där kvinnorna iklädda färggranna skynken bär sina barn på ryggen och vattenkärlen på huvudet, där aporna svingar sig bland träden, där syrsorna och grodorna står för bakgrundsmusiken, ja, helt enkelt, där alla förväntningar man har om Afrika infrias!

Tanzania har varit fantastiskt vackert och uppfriskande. Trots att vägarna till större delen är en katastrof även här, är det ändå en ren och skär njutning att ta sig fram genom omgivningarna på cykel. Att få överblicka landskapet utan begränsningar, att få känna alla dofter, att få uppleva nyansskillnaderna i vägarna (uppför, nerför, stenar, bergspartier, vitt grus, röd sand, lös sand, hårt packad sand, korrugeringar, stigar i buskarna, vattenpölar, mindre sjöar, lerhärdar…), att få kisa genom morgondimman, att få känna solen steka, att få kämpa mot den fuktiga, tropiska hettan och känna svetten rinna i ögonen, på armarna och knävecken, att återkommande få hälsa på lokalbefolkningen med ett otvunget; ”Jambo!”, att få svänga in i en avlägsen by för en ljummen Pepsi i sällskap av byns alla nyfikna barn, att få höra de vilda djuren prassla i buskarna och skymta en och annan kila över vägbanan. DET är för mig cykling genom Afrika när den är som bäst!

Vi är alla här överens om att Tanzania är en ren fröjd att vistas i. Det är knappast inte någon tillfällighet att vi fått tillökning i gruppen, av cyklister som tidigare cyklat från Kairo till Kapstaden och som nu återvänder för att återuppleva just detta område. Vi färdas till större delen på vägar med väldigt lite trafik (en handfull fordon per dag är ungefär vad som brukar passera) och framför allt väldigt få västerländska turister (har inte sett någon). Nyfikenheten är således stor när helst vi passerar eller stannar till i byarna. Intrycket av lokalborna är att de är oerhört glada, vänliga och hjälpsamma, utan att för den delen bli påfrestande närgångna…
I detta sammanhang är det förmodligen säkrast att förtydliga att inte ALLA Tanzanier stämmer in på denna beskrivning. Jag har faktiskt träffat på sura, otrevliga, giriga och närgångna människor även i Tanzania, som både tiggt pengar och uppvisat ett hotfullt beteende (om än långt ifrån vad vi tidigare utsatts för).

Jag hoppas att denna garderande beskrivning tillfredsställer även de läsare som är känsliga för generaliseringar och som ännu inte insett att denna blogg på intet sätt är en djuplodad, komplett, nutidsbiografi av hela den afrikanska kontinenten och dess population, utan helt enkelt en personlig, sporadisk skildring av en hastig genomresa från norr till söder!

Sedan senast har jag, förutom hänförande cykling genom södra Kenya och Tanzania, roat mig med safari i dagarna tre. Eftersom vi tidigare i veckan passerade halvtid, firades detta med hela tre vilodagar. Underbart! Variationen på aktiviteter i gruppen var stor. Alltifrån avkoppling på tropiska öar i Indiska Oceanen, till lyxig hotellvistelse i Arusha, till upprepade marijuanarus på campingplatsen, till safaritur genom Ngorongoro kratern och Serengeti förekom. Själv valde jag det sistnämna. Inte för att jag är någon erfaren safariresenär, men jag vågar nog ändå påstå att ett besök i Ngorongoro och Serengeti är väl värt tiden och pengarna. Som en av engelsmännen uttryckt det; -”It’s like going to the zoo. You get to see ALL the animals. It only takes longer!”. Ganska bra beskrivning, tycker jag. Vi fick således se “the big five”, vilket enligt insatta består av; lejon, leopard, elefant, vattenbuffel och noshörning. För egen del tycker jag kanske leoparden var något tveksam, eftersom vi bara såg svansen och ena foten, i ett träd… med kikare. Noshörningarna var ju inte direkt överväldigande heller, typ ute på Ngorongoro-steppen, hundratals meter bort. De andra djuren var dock inte mycket längre bort än en armlängds avstånd.

Absolut häftigast var när vi fick bevittna fem stycken geparder fälla en bock av något slag, bita ihjäl den stackar’n och sedan kalasa på kroppen. Allt på hyfsat nära avstånd. Man fick inte lust att vara närmare, om man säger så, efter att ha hört de kvidande ljuden från bocken.
Annat sevärt var de levande vardagsrumsmattorna med zebraränder, de slow-motion löpande girafferna, de flockbadande flodhästarna som vägrade lämna bassängen under hela dagen (Om jag inte vore så politiskt korrekt, hade det varit svårt att inte associera till invandrarkvinnorna i bubbelpoolen på Valhallabadet ;-) ), de skabbiga hyenorna, de åpna gamarna kring ett urgröpt djur, de skuttande gasellerna, de underhållande aporna, och mycket, mycket mera.

En liten halvlustig incident, var när jag på nära håll försökte fotografera en av de, som jag utgick från, folkvana babianerna vid entrén till Ngorongoro-parken. De var verkligen högt och lågt. Vid inresan stal de en av chaufförernas matlådor och mumsade i sig av innehållet. Därefter satte sig en av babianerna på våra vänners jeeptak och helt ogenerat kissade floder ner på framrutan. Vid hemresan tänkte jag passa på att dokumentera alla lustigheter de hade för sig. Under tiden jag kryper närmare och närmare en jätte-babian som klättrar på en av bilarna, ser jag i ögonvrån hur en liten rackare i hög fart attackerar mig från sidan. ”Rabies” hinner jag tänka innan jag i panik försöker fly. Lagom graciös och skräckslagen snubblar jag över mina egna fötter, gör en saltomortal och kraschlandar på parkeringen, med en avancerad räddning av systemkameran. Slår nu i andra armbågen och höften (jämfört med vurpan i Nairobi) och får en helkropps utsmyckning med olja och sand. Händelsen hade alla gånger platsat i vilket måttligt roande, svenskt underhållningsprogram som helst, Om den hade videofilmats!

En annorlunda händelse som vållade större uppmärksamhet bland gruppens safariresenärer än gepardernas skrovmål, var när Werner, från Tyskland, ena morgon lyckades tappa ner sin kamera i toaletthålet samtidigt som han uträttade sina behov. Till det avfallsrummet finns det bara en väg och den är varken inbjudande eller lättillänglig…
Med ficklampa kunde man se kameran ca 2 meter ner på toppen av en hög skit. Werner var givetvis förtvivlad, men fast besluten att återfå sin kamera. Under tiden utgick ett allmänt utrop över komradion till närliggande jeepar, enligt samma princip som när något exotiskt djur uppenbarar sig. Antalet åskådare växte imponerande snabbt. Med hjälp av en lång pinne med krok, näsan i toaletthålet och en hel del fiskande, fick han till slut napp! Publikens jubel var överväldigande, medan Werner tog det hela med ro och gjorde vad han kunde för att återställa kameran i dess ursprungliga skick, d v s skitren! Resten av den dagen tvingades han självklart utstå en rad krystade skämt i stil med; ”Your pictures must be pretty shitty with that camera!” :-D

090320
Vi befinner oss nu i södra Tanzania, i en mindre stad vid namn Iringa. Idag har vi en s k vilodag och efter det återstår endast två dagars cykling här innan vi korsar gränsen till Malawi. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att uppdatera bloggen på ett tag eftersom internettillgången har varit nästintill obefintlig den senaste tiden. När vi väl har befunnit oss i närheten av internetcaféer, har inte tiden funnits för besök. I Arusha var det fullt program mellan cykling-safari-cykling. I Dodoma (Tanzanias huvudstad för övrigt, som bokstavligen är en byhåla mitt i ingenstans) drabbades vi av ösregn, i kombination med att en av lastbilarna (den med mina personliga tillhörigheter) hade rasat ihop ute i bushen och endast med nöd och näppe tog sig in till ”staden” för reparation senare på kvällen.

Den senaste cykelveckan har knappast förflutit friktionsfritt, dels har vi haft en rad problem med ena lastbilen, dels har vi haft ett antal cykelolyckor av varierande allvarlighetsgrad. Vad gäller lastbilarna, står dessa för transport av mat, köksutrustning, personliga tillhörigheter, cyklar och cyklister. Den ena lastbilen med besättning ansvarar för lunch och den andra för middag. Mina grejer är på middagslastbilen. Tre gånger den senaste veckan har just den havererat på de öde vägarna, vilket innebär att ingen får mat efter cyklingen och att vi som har vår packning där får sitta i våra svettiga cykelkläder långt efter mörkrets inbrott och undra när/om lastbilen kommer komma fram innan nästa cykeldag…
Ena gången slutade hydrauliken att fungera, med påföljder på kopplings- och bromssystem, varpå lastbilen blev fast i en bergspassage. Den andra gången körde chauffören ner i en vattenfåra, som gick tvärs över vägbanan, och knäckte någon avgörande del på hjulaxeln så att lastbilen inte gick att styra. Detta åtgärdades slutligen provisoriskt, men rasade ihop återigen några dagar senare och lastbilen blev ståendes. En annan dag körde chauffören in i en övertäckt bro och knäckte cykelstället ovanför förarkabinen, men som tur var klarade sig cyklarna där uppe utan större skador. Däremot har transporten av cyklar och trötta/sjuka cyklister väsentligt försvårats. Förhoppningsvis lyckas de få ordning på grejerna här i Iringa så att fortsättningen blir något mer okomplicerad.

På de dåliga vägarna har också ett antal cyklister kört omkull de senaste dagarna. Hålor, stenar, diken, vattenfåror, grussamlingar, m m, dyker upp när man minst anar det. För egen del har jag varit otäckt nära att gå i backen i fullfart ett par gånger, men på något sätt lyckats räta upp situationen. De flesta har dock undkommit med ett antal skrapsår och en ordentlig mörbultning. Mer otur hade Paul Porter, från USA, som häromdagen vurpade så illa att han ådrog sig en ful underarmsfraktur och en artärblödning. Med kompression lyckades blödningen hållas under kontroll, i väntan på att en medföljande jeep körde honom i ilfart till sjukhuset i Iringa. Ilfart här nere innebär inte 10-15 min med blåsljus till universitetssjukhuset, utan 6 timmars skumpande på hopplöst dåliga grusvägar till ett litet provinsialsjukhus, när transporten väl anlänt.
Jag är inte helt insatt i detaljerna, men det lät som kärlskadan opererades här och att han återvänder hem för stabiliserande kirurgi av armfrakturen. Mycket tråkigt. Paul var EFI ända tills olyckan inträffade. Samma dag klev Marcel, från Holland, in i en av lastbilarna efter total utmattning, även han var EFI fram till dess. Tror bara det är nio stycken EFI kvar i gruppen nu, inklusive Taryn. Enligt vad jag har hört har ingen tjej lyckats köra EFI hela vägen till Kapstaden, så det är en grym prestation hon gör om hon lyckas!

En liten rättelse vad gäller Lone Sand, med fotledsfrakturen. Hon har intressant nog INTE återvänt till Danmark för läkning, utan dök upp här igår. Hon hade tydligen sökt upp en annan doktor för 2nd opinion och han menade att endast två veckors läkning var tillräckligt. Hon har nu plockat bort gipset och ersatt det med någon slags skena. Tanken är att hon ska kunna cykla med den från och med imorgon. Hon haltar visserligen fortfarande runt med kryckor, men är optimistisk (?!). Även om det inte är så många EFI kvar i gruppen, måste jag ändå säga att det är ett riktigt tufft gäng. Det är inte en lätt resa och vi utsätts ständigt för nya prövningar. Trots det kämpar alla på långt utöver det vanliga, för att utefter sina förutsättningar trampa så många kilometer som möjligt från Kairo till Kapstaden.

Följetongen med mina hjul fortsätter. De nya hjulen kom faktiskt så småningom fram till Nairobi. Eftersom sprickorna i ZIPP-hjulen inte förvärrats sedan jag upptäckte dem i Sudan och antalet punkteringar väsentligt minskat sedan jag kom över rejäla fäljband, fortsatte jag köra på ZIPP-hjulen. De är ju trots alla mycket bättre och snabbare! :-D Jag bad chauffören lägga upp de nya hjulen på lastbilstaket (där vi förvarar däck och liknande), men han har väl haft annat att bekymra sig om och tyckte inte direkt att de var i vägen inne i passagerar-/lastutrymmet av lastbilen. Utrymmet är inte det största och jag höll väl inte direkt med, men hade inte lust att klättra upp på taket själv. Lät därför frågan bero. Ända tills häromdagen, då hjulen hamnade över de två stora lastbilsbatterierna, som sitter där oskyddat. Förmodligen kortslöt en av ekrarna + och – polen på batteriet. Gnistor uppstod, som satte eld på annat löstliggande material och plötsligt var en mindre brand med rökutveckling ett faktum, inne i passagerarutrymmet. Allt skedde medan lastbilen skumpade fram på vägarna och flera cyklister vistades där inne. Tydligen gick inte dörren att öppna, fönstren är för små för att hoppa ut igenom och att få kontakt med föraren är inte det lättaste. Man måste slå på plåten i sidan av lastbilen, men det brukar ta ett tag innan de reagerar p g a allt annat skakande och bangande. Ordentlig panik hann tydligen utbryta, enligt vad som berättats för mig. Brandsläckare finns givetvis inte heller att tillgå. På något sätt lyckades de i alla fall få stopp på lastbilen och få släckt elden. Ingen kom till skada, men två ekrar brändes sönder på mitt bakhjul. Tack och lov hade jag fått med några reservekrar och mekanikerna hjälpte mig igår att reparera skadan.
Vad är oddsen liksom? Jag verkar minst sagt att dåligt hjulkarma…

I förrgår bytte jag för första gången cykel och spenderade en dag på mountainbike istället. Att cykla med framdämpare och breda, räfflade däck på dessa vägar var givetvis en enorm skillnad vad gäller komfort. De första timmarna flög jag fram över ojämnheterna och njöt av att kunna sitta ner och trampa, som omväxling. Efter ett tag började däremot andra nackdelar uppenbara sig. Cykeln vägde ju ton, sittpositionen var ju förfärligt obekväm (säkert delvis en vanesak, men ändå) och de breda traktordäcken krävde minst sagt mycket kraft att trampa runt. Helt plötsligt insåg jag alla fördelar med min egen cykel-cross. Upplevelsen var rent ut sagt som att byta från en Ferrari till Folkabuss. Istället för att kvickt susa fram genom landskapet med något hård dämpning, gungade jag runt på låga växlar med en slö motor. När dagen var över, var jag tröttare än på länge och skavsåren i skrevet var ungefär lika ömmande som vanligt. Ivo, holländaren som jag bytte med, sken däremot som en sol. Han hade tydligen flugit fram på vägarna och var knappt alls berörd av cyklingen. Nu ska ju tilläggas att Ivo består av endast muskler och senor, är lätt som en fjäder och uthållig som en Duracell-kanin. Han har ju cyklat runt på sin Folkabuss med grova däck sedan första dagen och ångrat bittert att han inte valde en cykel-cross istället. Å andra sidan lär han väl platsa i det holländska cykellandslaget när han når Kapstaden.

Bästa val av cykel för just den här resan är något som ständigt är under diskussion. Även om vi med cykel-cross definitivt har lidit på vissa av grusvägarna genom Etiopien, Kenya och Tanzania, är det trots allt få dagar som har varit nästintill hopplösa. Helt hopplösa har de dock inte varit, eftersom flera cyklister med cykel-cross fortfarande är EFI. Säkerligen inte en slump att dessa tillhör de snabbaste cyklisterna i gruppen!
Vi färdas totalt sett i betydligt större utsträckning på asfaltvägar än grusvägar, även om asfalten inte på något sätt är fantastisk här nere (enda gången de lever upp till normal standard är när kineserna har varit framme och gjort en insats!). Från och med imorgon har vi cykel-crossare några hundra asfalterade mil att se fram emot, enligt ryktet ända till Namibia. Ska bli ett sant nöje att dra på racerdäcken, susa fram på vägarna med mina nyriktade ZIPP-hjul och på löpande band passera Folkabussresenärerna! :-D

Det enda som möjligen kan grumla tillvaron något, är den nederbörd vi börjat drabbas av. Den tropiska grönskan lever liksom inte bara av luft och olyckligtvis har vi nu närmat oss områden där regnperiod råder. Hittills har det mestadels regnat på eftermiddagarna och nätterna, och med regn menar jag inte strilande Göteborgsfuktighet utan rejäla skyfall, där inget förblir torrt. Fördelen är att värmen avtar något, men det är lagom kul att sova i ett dyngsurt tält, natt efter natt, och ständigt gå runt i fuktiga kläder. Vätan sprider sig snabbare än vad man kan föreställa sig under dessa förhållanden. Som tur är torkar däremot allt blixtsnabbt, när solen tittar fram. Dags att sätta Gore-Tex på riktigt kraftprov!

Igår hade alla internetcaféer i hela Iringa haverat. ”No network, maybe tomorrow” var den uttömmande förklaringen. Däremot hade vi vatten i duschen igår, som faktiskt räckte till alla. Givetvis endast kallvatten. Varför de bryr sig om att montera två kranar, har jag inte lyckats räkna ut ännu. Väldigt sällan har en vilodag lyckats bjuda på BÅDE vatten och internet, men som den sanna optimist jag är, slutar jag aldrig hoppas! Maybe today? :-)

Hakuna Matata!

 

  
 
En stillsam vätskepaus i all enskildhet…
;-)

fredag, mars 20th, 2009

Vid liv

090306
Inte så oväntat kan tyckas. Efter dagens lilla intermezzo, är jag dock tacksam över att sitta något sånär helskinnad i mitt tält, med endast ett par mindre skrapsår och blåmärken. För att göra en kort historia lång eller tvärtom, började det hela imorse när vi påbörjade den drygt 10 mil långa cykelturen in till Nairobi. Ju närmare staden vi kom, ju tätare blev trafiken och desto hänsynslösare blev förarna. Hur afrikaner får sina körkort har jag ingen inblick i, men man kan väl lugnt konstatera att det finns en del övrigt att önska vad gäller deras trafikutbildning (om en sådan ens existerar)… Omkörningar med ett par centimeters marginal i hög hastighet, verkar vara helt godtagbart här nere. Vid ett flertal tillfällen har jag blivit prejad av vägen, såväl i Kenya som i Sudan. Faktiskt inte i Etiopien. Kan ju i och för sig bero på att trafiken inte var särskilt besvärande där överhuvudtaget. Oftast uppstår problem när mötande fordon bestämmer sig för att göra en omkörning, trots att vägbredden inte tillåter både detta och en cyklist. Hellre än att sitta mosad på mötande fordons kofångare, har därför både jag och mina medcyklister i ren panik kastat oss av vägen.

När vi närmade oss Nairobi, samlades alla cyklister, medföljande fordon samt poliseskort för att genomföra en 3 mil lång konvoj in mot staden och genom staden, till vår övernattningsplats. Detta av säkerhets- och navigeringsskäl. På det stora hela förlöpte konvojen hyfsat väl, även om det är en ytterst långdragen och påfrestande process för alla inblandade. Emellanåt var det dock ett antal bilar, huvudsakligen minibussar som fungerar som taxibilar här, som huvudstupa trängde sig in i konvojen utan att respektera vår framfart alternativt gjorde en omkörning på insidan, utanför vägbanan, så att vägdammet yrde. Hur tänker de, undrar man då?

Med endast ett par km kvar försökte ännu en minibuss tränga sig in framför mig, mitt i konvojen, varpå jag surnade till och bankade i sidan på bussen och ropade diverse otvetydiga uppmaningar. Föraren var således helt medveten om min närvaro, men fortsatte trots det att trängas in. Jag försökte då cykla förbi på återstående vägyta för att påkalla ytterligare uppmärksamhet. När jag passerat minibussen på insidan, blev jag mer eller mindre avträngd av vägen och cykeln gled ner för den 25 cm höga vägkanten, varpå jag stöp rätt i backen, precis framför minibussen. Under ett par mycket snabba sekunder flimrade mitt liv förbi i revy och jag ställde mentalt in mig på att bli jämnad med marken under minibussen. Mirakulöst nog lyckades han stanna med bara ett par centimeters marginal. Dagens lärdom är väl därför att ett par centimeter faktiskt är allt som behövs?!
Med bultande hjärta och skakande knän, reste jag mig upp för att konstatera att de enda skador som fallet orsakat var en uppskrapad armbåge och knä (på motsatta sidan än de jag ådragit mig efter ett flertal fall på grusvägarna genom norra Kenya), ett blåmärke över höften, en ömmande fotled, en avhoppad kedja och några karaktärsdanande repor på cykeln. De flesta bakomvarande cyklister närmade sig med förfäran; -”How’s your head? Are you okay? Where did you hurt yourself?” Alla trodde tydligen att min sista stund var kommen, eftersom det bakifrån hade sett ut som jag hade försvunnit under minibussen. Well, jag antar att det inte var min tur än… Eller så var det just min tur som räddade mig?! Jag är i alla fall tacksam att skadorna inte är större, med tanke på omständigheterna!

Sedan senast har vi haft tre tuffa dagar i öknen och tre härliga dagar i något som börjar påminna om civilisation. Dagarna i öknen var rent utsagt överjävliga. Vägarna lyckades bli ännu värre än något vi tidigare träffat på. Nu med mer sand, som det omöjligen gick att bibehålla styrfart igenom, och något som på engelska kallas ”corrugations”. Jag är ju ingen Väg- och Vatteningenjör, men jag antar att den svenska terminologin borde vara korrugeringar, dvs tvättbrädeliknande, vågformig struktur. Ett rent helvete att cykla på i alla fall och mycket av tiden spenderades därför promenerandes bredvid cykeln. T o m de största mountainbike-entusiasterna i gruppen fick sitt lystmäte vida tillgodosett och jublade med oss andra när det annonserades att asfalten skulle återvända dag 4. Bortsett från de dåliga vägarna, genomled vi extrem hetta och uttorkning. Att försöka upprätthålla vätskebalansen i 40-gradig värme, med begränsad skugga, och endast lika varmt vatten med brun färg och genomträngande kemikaliesmak att rehydrera sig med, är ingen lätt uppgift. Flera insjuknade därför återigen p g a överhettning och uttorkning. Att hålla sig frisk och oskadd på denna resa, tycks vara den största utmaningen.

Den andra skandinaviska tjejen, Lone Sand från Danmark, kommer sannolikt bli den första att lämna gruppen utan att återvända. I Etiopien gjorde hon en olycklig parering på en av grusvägarna och skadade fotleden. Efter ca 10 dagars godtycklig vila var fotleden fortfarande svullen och rejält ömmande. Hon uppsökte därför läkare i Nairobi under gårdagen och röntgade fotleden. Utan att vara helt insatt i detaljerna löd utlåtandet; fraktur och 6 veckor med gips. Mycket trist!

Annars har vi fått tillbaka två deltagare de senaste dagarna, dels den kanadensiska tjejen som i ren frustration flydde från Etiopien för snart 3 veckor sedan och en av Holländarna som dessvärre tvingades åka hem för att begrava sin mamma. Inget oväntat dödsfall, men likväl tråkigt!

Just nu är det också flera personer som har tagit time-out från resan. Om bara ett par dagar har vi avverkat halva resan och detta kommer att firas med tre vilodagar i Arusha/Tanzania, med möjlighet till safari och annan avkoppling. Några väljer att utvidga denna ledighet och förlänga safariresan alternativt resa till Zanzibar för några dagars sol- och badsemester. Inte helt fel. Tanken är att vi alla återsamlas i slutet av nästa vecka för att fortsätta den andra halvan av cykelturen, genom den södra hemisfären.

Igår var också något av en milstolpe på resan, då vi passerade ekvatorn. Detta uppmärksammades med en helt oansenlig skylt vid en vägficka utanför samhället Nanyuki. Som de uppenbara turister vi är, stannade vi självklart till och tog några välregisserade foton vid skylten, innan vi fortsatte vår resa in mot Nairobi.

Den stora skillnaden nu när vi befinner oss i den södra hemisfären är att faciliteterna och utbudet ständigt förbättras. En välkommen förändring i vår för övrigt ganska spartanska tillvaro. Några uppenbara förbättringar de senaste dagarna har varit; KALLA drycker, duschar med vatten i (!), västerländska toaletter som faktiskt går att spola, gräs att tälta på samt flera ”livsnödvändiga” matvaror i affärerna (choklad, chips och GLASS!). För att fira detta beställde vi in var sin Banana Split häromdagen. In kom en banan med skal på och smält glass… Kanske inte riktigt vad jag hade förställt mig, men de gör väl så gott de kan…?! :-)

Annars är Kenyanerna på det stora hela ett mycket behagligt folk att ha att göra med. Vi häpnas ständigt över den radikala skillnaden jämfört med Etiopierna. Här kan det stå drivor med ungar bredvid (inte på!) vägen och högljutt ropa; -”Jambo, jambo, jambo” (=hej) eller ”How are you?”, som momentant tystar så fort vi vinkat och ropat ”Jambo” tillbaka. Inget ”farengi”, ”money, money” eller stenkastande, överhuvudtaget. Kenyanerna är också mycket mer respektfulla. Även om de av förklarliga skäl är nyfikna på alla dessa mosungus (=vita personer) på cykel, invaderar de aldrig vår ”privata zon” och de betraktar oss alltid på avstånd, med hänsyn. En annan markant skillnad är att Kenyanerna är mycket mer arbetsamma och stolta. Det tillhör verkligen undantaget att någon omotiverat tigger pengar. Istället är det högst påtagligt att de arbetar och är självförsörjande, utan en massa help- och aidstations i varenda vrå. Över allt är det verksamhet på åkrar och fält, i fruktodlingar, längs vägarna i små försäljningsstånd, i butikerna, osv. Kul att se. Dessutom en välbehövlig och välkommen kontrast till de tidigare veckornas upplevelser…

Apropå det. Det har kommit till min kännedom att mitt bloggande debatteras på ett par olika forum (bl a HappyMTB och Flashback) av diverse “förstå-sig-påare”, utan någon större egen erfarenhet. Jag har bara skummat igenom inläggen, men huvudsakligen kritiseras jag för att ha valt fel hjul, vara naiv och politiskt inkorrekt. Detta kommer givetvis som en chock för mig och särskilt det sistnämnda gör mig helt bestört. Politisk korrekthet har ju alltid varit en ledstjärna i min tillvaro! :-D
Om någon blir upprörd över att jag berättar om det jag faktiskt upplever, är det fritt fram att göra en egen cykelresa och rapportera om motsatsen. Att sitta hemma framför datorn och bara tycka en massa utan att veta, anser jag däremot vara bara patetiskt. Tragiskt nog har vissa allt för mycket tid och för lite liv.

Bara för att klargöra för alla som undrar; jag visste INNAN jag påbörjade resan att vägarna i Afrika inte bestod av finkornig, slät asfalt hela vägen. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att mitt val av cykel inte var idealiskt för samtliga vägförhållanden. (Ni all-vetare där hemma verkar ju däremot med bestämdhet veta vilket cykelval och vilka hjul som är de absolut bästa för alla förhållanden. Låt oss gärna veta, eftersom ingen här på resan ännu har svaret.) Jag visste INNAN jag påbörjade resan att duschmöjligheterna skulle komma att vara begränsade och att vattenbrist rådde i stora delar av Afrika. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att ungarna kastade sten och attackerade cyklister i Etiopien. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att stor fattigdom rådde i många av de delar vi skulle passera igenom. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att muslimska seder och bruk vida skiljer sig från våra. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att vi skulle campa i bushen under varma och påfrestande förhållanden. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att långt ifrån alla dagar skulle bli njutbara och behagliga. Har jag glömt något???

Trots denna vetskap valde jag ändå att genomföra resan på cykel, från Kairo till Kapstaden. Inte för att ovanstående förhållanden tillhör mina  favoriter. Tvärtom. För att jag ville testa något annorlunda och utmana mig själv. När utmanade ni “tyckare” senast er själva???
Därmed inte sagt att jag någonsin haft förväntningarna att trivas som fisken i vatten eller ambitionen att för all framtid spendera mina semestrar under samma förhållanden. Med detta sagt vill jag också understryka att resan hittills faktiskt inte bjudit på några större överraskningar, i förhållande till mina förväntningar. Det är dock trots allt skillnad att läsa om andras upplevelser jämfört med att uppleva dem själv (ett litet tips!!!). Av denna anledning tar jag mig därför friheten att rapportera och beskriva det JAG upplever, genomgår och känner. För den som finner detta provocerande, önskar jag påminna om yttrandefriheten och vidare hänvisa till någon av alla våra intetsägande, liberala dagsblaskor, som mer intryckslöst tidsfördriv. Jag betackar mig därmed alla substanslösa kommentarer och synpunkter från jante-Svenssons hemma på kammaren, utan egna erfarenheter att relatera till! Kort och gott; Get a life!


IMG_1290

Mitt på Trans East Africa Highway i norra Kenya.

lördag, mars 7th, 2009