Genom Afrika På Cykel
Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv…

090228
Efter tre långa och påfrestande veckor i Etiopien var glädjen stor i hela gruppen när vi häromdagen korsade gränsen till Kenya. Inte minst för vår kenyanske chaufför, George, som längtat hem under en längre tid och varit mer irriterad på etiopierna än någon annan. Väl vid gränsen firade han detta med ett par öl för mycket och var allmänt odräglig vid gränskontrollen. Myndighetspersonerna höjde dock inte på ögonbrynen utan tog det hela med ro. De är väl vana?!
För egen del fick jag frågan; -”Did you like Ethiopia?” av mannen som skulle stämpla ut mitt pass för att möjliggöra inträde till Kenya. Även om jag tror att ärlighet varar längst, fann jag mig med ett ansträngt leende svara; -”Yes, it was good…” I det läget var jag inte villig att riskera en minut längre än nödvändigt i det landet.

I rättvisans namn måste jag ändå framhålla att de sista dagarna i Etiopien, var betydligt bättre än vad som tidigare beskrivits. Efter vilodagen i Arba Minch färdades vi huvudsakligen på mycket ödsliga vägar och befann oss större delen av tiden ute i bushen. Inte för att det på något sätt innebar att det var folktomt, men det var åtminstone betydligt färre människor och de var mycket mer vänliga i sitt bemötande. Endast ett fåtal stenar kastades och de flesta hälsade artigt med ett ”Salamno” istället för ”You, you, you, money, money, money”. Till och med barnen vinkade vänligt vid vägkanten istället för att brutalt överfalla oss med diverse tillhyggen.
På det hela en så bra avslutning som det går, på något som i särklass varit den värsta cykelupplevelse jag haft.

Näst sista dagen i Etiopien, bestämde jag mig efter noggrant övervägande att ge upp mitt EFI (=Every Fucking/Fabulous Insch), dvs att inte cykla hela, hela vägen från Kairo till Kapstaden. Detta av flera skäl, men framför allt för att jag vill göra resan något mer behaglig än vad den bitvis varit. Möjligheterna till återhämtning har varit begränsade eftersom vi bara har en vilodag i taget. Kroppen känns allt som oftast slutkörd. Detta har också visat sig i gruppen, där mellan 5-15 personer ständigt lider av någon form av magåkomma eller luftvägsinfektion. För egen del har jag fortfarande klarat mig hyfsat väl och hade det bara varit asfalt hade jag definitivt kämpat vidare på cykeln. Dessvärre har vägarna chanserat bortom all rimlighet sedan vi nådde södra Etiopien och norra Kenya. Vi pratar inte pittoreska grusvägar, som på den svenska landsbygden, utan vägar av miljoner stenar, drivor med sand, hålor och sprickor. Att sitta ner på cykeln är i princip en fysisk omöjlighet. Flera har jämfört upplevelsen med diverse obscena övergrepp, för att på något sätt försöka beskriva känslan efter en dag på cykelsadeln. Att dag efter dag genomlida detta 6-8 timmar, kändes inte längre motiverat för egen del.
Med svidande rumpa, satte jag mig därefter i drygt 40-graders värme, i skuggan av en taggig buske, efter 5 mils plågsamt trampande och väntade på första bästa förbipasserande fordon att lifta med. Efter 2 timmar hade fortfarande inget fordon passerat i den riktning som vi färdades… Det visade sig senare att jag inte var den ende som fått nog och att jag var långt ifrån ensam om att försöka lifta. Lyckligtvis åkte vår minibuss skytteltrafik och hämtade upp trötta, uppgivna och allmänt färdiga cyklister. Att kliva in i minibussen kändes absolut som rätt beslut. Att utsätta sig för den sortens vägar, på en cykel-cross, hade för min del för åtskilliga mil sedan förlorat charmen. Efter att jag gav upp mitt EFI är det bara en tjej med EFI-status kvar i gruppen, Taryn från Sydafrika. Hon är en riktig tuffing och har definitivt potential att klara det hela vägen. Även om hon i skrivande stund ligger utslagen i tältet med diarré och kräkningar…

Genom lavastens-öknen har jag cyklat ungefär hälften och åkt buss hälften. Detta lär vara den absolut hårdaste sektionen på hela resan, varför jag med anledning av ovanstående tyckte det kändes lämpligt att schemalägga lite extra vila och återhämtning inför de nästkommande två månaderna. Vi har trots allt fortfarande närmare 700 mil kvar…

En lite lustig detalj är att den bedrövliga väg vi färdas på från den Kenyanska gränsen i norr till Nairobi i söder, kallas ”Trans East Africa Highway”. Highway för mig är normalt sett förknippat med asfalt, åtminstone ett par filer och en del trafik. Inte i Afrika. Här är det en spårig väg, med sten och grus i drivor. De handfull fordon man ser under en dag, håller en snitthastighet på 15-20 km/h. Snitthastigheten på cykel är ännu lägre…

Med anledning av ödsligheten är det inte helt sällsynt att resande blir överfallna av vägbanditer. För vår säkerhet bevakas vi därför av kenyansk vägpolis. De trafikerar vägen fram och tillbaka med en pick-up, där hela flaket är fullastat med poliser. De ser ut som en hel liten gerillaarmé i sina kamouflage-gröna kläder och maskingevär. Det känns förvisso skönt att ha dem i sin närhet, även om jag ibland tänker att risken att bli vådaskjuten av deras kringviftande gevär rimligen torde vara betydligt högre, än att som cyklist bli överfallen av en vägbandit. Men, vem vet?!

I öknen är det stekande hett, röd sand med svarta lavastenar över allt och väldigt lite växtlighet. Här och där ser man små byar med 10-20 hyddor. Inte för att jag förstår hur, men på något sätt går det tydligen att leva av ingenting där ute mitt i ingenstans. Finns det ett träd så långt ögat når, kan man vara säker på att alla traktens getter trängs i skuggan där under. I övrigt finns det inget iögonfallande djurliv. I vissa områden har vi sett stora flockar med kameler som betar i sig av den minimala grönska som finns på marken. Babianer fanns också där det fanns mer buskageliknande växtlighet. Där såg jag också ett litet djur som lär vara typiskt för regionen, dik-dik. Ser ut som ett litet rådjur, men är ungefär lika stort som en katt.

För närvarande befinner jag mig i en större by vid namn Marsabit. Den ligger på ca 1000 meters höjd, på ett vulkanberg. Här uppe är betydligt svalare, grönare och fuktigare än nere på slätten. Vi campar i en naturreservatspark där det kryllar av babianer. Intressant nog vandrar de runt bland tälten och hoppar mellan träden på bara några meters avstånd från oss. Babianhanarna är riktiga bjässar som man inte vill komma allt för nära när de ryter till. Att få bra bilder har därför inte varit helt lätt.

Natten före vilodagen övernattade vi mitt ute i lavastens-öknen. Det var inte helt lätt att hitta någonstans att sätta upp tältet, med tanke på alla lavastenar. Efter viss rensning, fann jag ändå en hyfsat mjuk sandplätt. Ett par timmar senare började ett stort oväder torna upp sig i fjärran. Ingen trodde dock att det skulle nå oss. Under de 8 år som Tour d’Afrique har gjort den här resan, har detta område varit det absolut torraste.
Vinden och sanden började yra. Folk började bli lite oroliga för sina tält och förankrade med olika frenesi det som gick att förankra. En kort stund senare hade full sandstorm utbrutit. När hela lägerområdet var fullsprayat med rödbrun sand, kom regnet! De första 15 minuterna jublade och dansade folk i regnet. När det sedermera inte fanns några som helst tecken till att regnet skulle avta, utbröt en gradvis ökande oro, som visade sig vara befogad. Inom ett par timmar hade hela lägerområdet svämmat över, inklusive många tält. Mitt tält behöll sig hyfsat torrt invändigt, men badade fullkomligen i en vatten- och gyttjepöl. Att försöka torka av drivor av lera från fötterna med några få baby-tvättlappar tedde sig bara komiskt och inte överhuvudtaget effektivt. Den segdragna kampen, sedan resans början, mot smutsen var oundvikligen och oåterkalleligen förlorad!

Igår när vi ankom Marsabit välsignades vi med mera regn… och lera. Alla tafatta försök att tvätta tält, kläder och cykel i en strilande vattenkran med jordgolv som ända dränageväg, har därför varit föga meningsfulla. Allt har nu antagit en mer generell rödbrun ton, istället för den tidigare mer fläckvisa. Man undrar ju lite stilla om något går att sanera och återanvända efter den här resan. Av alla dyra high-tech prylar jag investerat i före resan, är det verkligen inte många som håller måttet i Afrika. Historien med datorn känner vi ju alla till. ZIPP-hjulen likaså. Vevlagren knakar och brakar värre än någonsin. Förhoppningsvis kommer nya prylar till Nairobi om en vecka, även jag tror det först när jag ser det. Hilleberg-tältet börjar också sjunga på sista versen. Dragkedjorna börjar en efter en ge upp. Tandborstning och vaxning tycks inte längre hjälpa. De öppnar sig hur jag än bär mig åt. Lagom kul när man befinner sig i ett insektsrikt område, för att inte tala om sanddamm och regn. Therma-Rest liggunderlaget, som enligt killarna på Naturkompaniet var det absolut hållbaraste som fanns, har nu spruckit invändigt och luften bubblar ut på alla håll och kanter. Frågan är inte längre om något mer kommer gå sönder, utan bara vad och när…

Ikväll planeras det för gemensam grillfest här ute i naturparken. Den Sydafrikanska besättningen är av någon anledning lätt besatta av att grilla. Tanken är att det ska vara ett knytkalas, där var och en tar med sig det de önskar grilla. Inte för att jag med mina begränsade matlagningskunskaper vet hur man löser det på ett ställe som detta. Kronans kycklingfilé existerar inte. Vill man ha kyckling är till att nacka och plocka fjädrarna själv. Färdigmarinerade och paketerade kotletter verkar inte heller ha slått igenom riktigt. Istället finner man en halv oxe hängandes upp och ner, med flugor som obligatorisk kryddning. Nej, tack! Fisk och skaldjur är bara att glömma, annars hade ju laxfilé varit gott…

Igår när vi gick in till byns ”bästa” restaurang för att äta middag, slutade det med att jag åt en tallrik ris med bruna bönor. Dels pga att jag är kräsen, dels pga att väldigt få rätter verkligen existerar. Menyerna presenterar ofta ett ganska riktligt utbud, medan det mesta i praktiken är ”finished” eller ”no-have”. Mitt återhållsamma val igår visade sig inte vara så illa trots allt, eftersom de något mer äventyrliga nu ligger och kvider i tälten. Imorse åt jag kex och ananas på burk till frukost samtidigt som en av restaurangbesökarna vände magen ut och in i busken intill. Sådan är vardagen här.

Som kuriosa kan jag ju också meddela att vattnet aldrig kom igång den senaste vilodagen. Inte tillräckligt för att försöka sig på en regelrätt dusch åtminstone. Jag lyckades dock få ihop ett par liter i en tvättbalja, som jag tvättade håret i och sedan hällde över mig. Sammanlagt 8 dagar förflöt mellan duschtillfällena. Nytt personligt rekord!

Vi har nu lärt oss att de flesta faciliteter har dusch, men väldigt få har de facto vatten i dem. Intressant nog! Samma sak inträffade igår när vi kom hit. Vi frågade förväntansfullt (efter tre dagar i öknen) en av parkvakterna; -”Do you have showers here?” och han svarade stolt; -”Yes, two!”. Vis av tidigare erfarenheter fortsatte vi; -”Is there water in them?” och fick nu ett mer avvaktande svar; -”Oh, I don’t know. You have to check.” Mycket riktigt fanns det strilande vatten i duschen till en person och därefter återstod avsvabbning ur tvättbalja för oss övriga 60.

Dags att vandra in till byn för att leta grillkäk och internet. Sist rasade det ihop lagom efter att jag publicerat mitt blogginlägg. Om turen är med mig kanske jag t o m hinner läsa några e-mail idag. Förhoppningsvis är internet snabbare och mer pålitligt i Nairobi, dit vi kommer om en vecka. Ska förbereda några bilder för publicering då också. På återhörande!

Stormigt regnoväder på väg in över lavastensöknen.

090220
Resan genom Etiopien börjar nu likna militär överlevnadsträning mer än något annat. Ingenting fungerar och vi utsätts ständigt för nya prövningar, inklusive psykisk och fysisk terror av lokalbefolkningen. Ute på vägarna känns det som vi bokstavligen befinner oss i en krigszon med tanke på alla övergrepp och anfall vi utsätts för. Endast igår blev jag vid ett flertal tillfällen spottad på, såväl med ren (?) saliv som fulla munnar med vatten, piskad med snören, rappad med pinnar över rumpa, rygg, ben och armar, stenad högt och lågt, slagen med handflator och knytnävar, tafsad över rumpan och låren samt försök till omkullknuffning av cykeln. I tillägg till detta utsätts vi konstant för glåpord, oförskämdheter, hånfulla skratt och intressant nog även otrevliga uppmaningar att ge pengar. Det har nu gått så långt att de flesta av oss totalt har förlorat all respekt för den inhemska populationen. Inte minst har all form av sympati och empati som någonsin funnits, fullständigt försvunnit. När skitiga ungar och otrevliga vuxna skriker; ”You, you, you, give money, money” på det mesta aggressiva tänkbara sätt, skriker vi tillbaka, om situationen så tillåter; ”Get a job you lazy bastard”,”I rather burn my money than give it you” eller ”I hope you starve to death”. Detta agerande är troligen inte helt lätt att förstå när man sitter där hemma under ordnade förhållanden. Efter att de senaste veckorna dagligen och konstant ha utsatts för ovanstående övergrepp, har däremot ett djupt och innerligt hat infunnit sig hos mig, som jag inte trodde jag var förmögen att känna för något levande väsen, än mindre för något som åtminstone under detta århundrade, i teorin, anses tillhöra människoarten. I praktiken finns det dock ytterst små likheter. Inne i städerna är Etiopierna möjligen något mer välartade, men ute på landsbygden är det fullständig anarki som råder och jag känner hela tiden att min personliga säkerhet är hotad. Utan tvekan utsätts vi kvinnliga cyklister för deras våld och övergrepp i betydligt större utsträckning. Fega jävlar som de är. Så fort vi stannar eller försöker försvara oss, flyr de som rädda harar ut i bushen. Jag har därför börjat beväpnad mig med en handfull stenar så fort jag ser en hord ungar på håll, för att vid minsta provokation med all kraft kasta dem in i gruppen och sedan cykla därifrån så fort jag förmår. Cyklingen har verkligen fått underordnad betydelse under dessa krigsliknande förhållanden, där varje dagsetapp handlar om att med så små blessyrer som möjligt ta sig in till nästa camp. Nu återstår bara fyra cykeldagar i detta gudsförgätna land och vi hoppas innerligt att ingen i gruppen ska hinna komma till allvarliga skada, innan vi för gott lämnar befolkningen åt sitt öde. Vi är alla rörande överens om att INGEN västerländsk hjälp någonsin kan gagna detta tiggarparadis på lång sikt. Ska de någonsin få rätsida på den misär de lever i, måste de för egen kraft vända trenden och masa sina lata arslen upp från marken och börja göra en arbetsinsats. Som en av Sydafrikanerna på resan konstaterade, är man inte rasist innan man börjar resa genom Afrika, blir man det garanterad allt eftersom man kommer till insikt med hur de agerar och uppför sig!

Tyvärr har jag inte mycket positivt att förmedla denna gång heller. Jag antar att vi befinner oss i en äkta Afrikansk upplevelse, men jag börjar allt mer tvivla på om detta verkligen är något för mig.
Visst kan jag förstå att alla vägar inte kan vara förstaklassig asfalt, men deras jävla grusvägar är ju ett skämt med alla stenar och hålor som gör de i princip omöjliga att färdas på.
Visst kan jag förstå att vatten kan vara en bristvara, men hur är det möjligt att vi överblickar två sjöar av Vätterns storlek, utan att det går att uppbringa en droppe vatten till hotellet där vi för närvarande vistas. Jag har inte duschat och tvättat håret på fem dagar. Jag har under den tiden cyklat över 60 mil i 35 gradig värme och obeskrivligt tjockt vägdamm. Jag har sovit i bushen med sand, damm, insekter och skit. Jag kommer inte ha möjlighet att duscha förrän nästa vilodag om ytterligare sju dagar. Kalla mig bortskämd västerlänning, men jag kan inte acceptera att det inte finns något vatten att tillgå under hela dagen. Jag skiter i era jävla axelryckningar och ”maybe tomorrow”. Tillråga på allt går det inte heller att tvätta de kläder jag har använt, där ytterligare användning utan någon form av vaskning skulle innebära en sanitär olägenhet.
Visst kan jag förstå att alla toaletter inte är av tipp topp standard, men att ha två allmänna toaletter på hela hotellområdet där vi campar, utan någon form av rinnande vatten är ju löjligt. Ett diarréanfall och sedan är de toaletterna obrukbara. Som en av killarna i gruppen sa till hotellmanagern; ”If you don’t get some running water soon, I will fucking shit right here in front of your reception”.
Visst kan jag förstå att alla servitriserna inte har någon högklassig skolning, men även den mest korkade etiopier borde ju fatta att man inte kan lämna ut notan till en hungrig gäst, som väntat en timme, UTAN att få mat och sedan förvänta sig att få betalt för den beställning som gjorts. Exemplen på hur patetiskt illa allt fungerar i det här landet är många och långa. Man undrar kort och gott, hur de kan leva under dessa förhållanden utan att överhuvudtaget agera och åtminstone försöka förbättra situationen?!

Det senaste angående mina nya hjul, är att de befinner sig på något FedEx-kontor i Addis Abeba. Förhoppningen är att vi ska kunna vidarebefordra paketet till Nairobi, dit vi kommer om två veckor. Oddsen att mina ZIPP-hjul ska överleva resan dit är minst sagt dåliga, med anledning av de vägförhållanden som väntar. ”Prepare yourself for the worst roadconditions on the entire tour”, är meddelandet på vår anslagstavla inför den kommande veckan. Med tanke på vilka eländiga vägar vi redan cyklat på, kan jag inte ens förställa mig hur de kan bli ännu värre, men det kan de tydligen…

Kalla mig gnällig. Det står jag för! Den här resan är bra mycket mer påfrestande än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag tror inte det finns någon i gruppen som genomgår den här resan utan svårigheter. Det enda som håller mig något sånär vid gott mod, är att jag åtminstone har hälsan i behåll. Efter Addis Abeba var det som om en diarré-epidemi hade utbrutit i gruppen. Dagen efter vilodagen satt närmare 15 personer på lastbilen och när vi vaknade morgonen därpå var hela lägret omringat av diarrépölar och toalettpapper flög omkring hela området. Restriktionerna om att gräva ner sina exkrementer var som bortglömda. En ganska vedervärdig syn, men fullt förstålig med tanke på att diarréerna var så akuta att flera inte ens hann ut ur tältet innan byxorna var fyllda. Mindre trevligt när vi dessutom inte har något rinnande vatten att tillgå…

Well, dags att leta upp ett internetcafé och hoppas att oduglingarna i det här landet kan prestera någon form av strömförsörjning (vilket vi inte hade igår kväll) och internetuppkoppling, även om vattnet inte fungerar. Hoppas höra av mig igen om en vecka, när vi ankommit Kenya och färdats genom Lavastens-öknen!

Mycket varierande trafik på de etiopiska vägarna.
OBS! Högertrafik!

090215
Fem hårda cykeldagar har förflutit sedan senast. Vi har under de dagarna bland annat passerat resans högsta punkt, på närmare 3200 meter, samt avverkat den längsta sammanhängande stigningen om 1500 höjdmeter under totalt 20 km. Utöver detta har det etiopiska höglandet bjudit på en rad utmaningar. Har nog aldrig cyklat i en terräng med fler eller brantare backar, dag efter dag. Det har minst sagt varit tufft. Även om dagsetapperna har varierat mellan 9 – 16 mil, har antalet cykeltimmar vida överskridit det normala för de distanserna p g a den extremt låga snitthastigheten. Inte för att jag är känd för att vara någon bergsget på cykel, men de senaste dagarna har jag varit outhärdligt långsam i backarna. Det känns inte som det finns någon kraft kvar i kroppen och benen överhuvudtaget. Drygt 350 mil på cykel de senaste 5 veckorna börjar kännas. Att dag efter dag röra sig på 2-3000 meters höjd gör väl säkert sitt till också. Jag har fortfarande kvar min EFI-status (Every Fucking Inch) och utgör numera en minoritet i gruppen. Jag funderar dock på att ge upp den när vi kommer till nästa off road-avsnitt. Helt enkelt för att cyklingen är så pass hård att det kostar betydligt mer än det smakar. Jag sover närmare 10 timmar per dygn och kroppen är ändå långt ifrån utvilad när jag vaknar. Otroligt nog har jag ändå lyckats hålla mig i princip frisk hela vägen. Väldigt många i gruppen brottas annars med diarrébesvär och luftvägsinfektioner. Möjligen kan jag tacka min högst ovetenskapliga Ciproxin-profylaxkur för det?!

Problemen med den etiopiska befolkningen, f f a den yngre delen, har kvarstått. Varje dag utsätts vi för ett evigt behov av uppmärksamhet, längs vägarna, på åkrarna, i byarna, i buskarna, i förbipasserande fordon. Det tutas, tjoas och ropas med mer eller mindre otrevligt ton; ”jojojojo, manny, manny, manny, värarjogo, give me pen, farengi (= främling/vit person), manny, manny, manny, jojojo, give, give, give…”. När de inte får det som de ber om, eller snarare kräver, utbryter allt som oftast en hagelskur av stenar. Högst olustigt när man är ensam ute på vägarna.
Hittills har ungjävlarna lyckats förstöra två fäljar och en cykelram. En stenbumling träffade nederröret och orsakade en rejäl buckla. Efter några dagars belastning gav aluminiumröret plötsligt vika och delades i två delar. Som tur var kunde ägaren köpa en cykel av en av engelsmännen som lämnar oss i Addis, annars hade det varit kört för hans del vad det gäller fortsatt cykling här. Fäljarna har gått att reparera med nya ekrar och riktning. Mycket jobb med lagom bra resultat… Utöver detta har vi alla drabbats av bucklor och märken på våra cyklar och fäljar. Ingen har lyckligtvis blivit allvarligt skadad ännu. Hjälm och ryggsäck skyddar ganska bra, men jag har för egen del fått några saftiga blåmärken på rumpan.

Med tanke på att Etiopien har 87 miljoner invånare är det helt uppenbart en omöjlig uppgift för några få cyklister att rädda hela landets befolkning. Något de verkar ha föga förståelse för. En del av problemet tycks vara att de tidigare har fått allt för mycket ekonomiskt bistånd från västvärlden, utan någon som helst inblick i ekonomi eller förvaltning. Vi har t ex campat på flera s k hjälpcenter, som har förfallit och rasat samman, eftersom de inte alls har hållit efter byggnaderna och brunnarna. Man slås ofta av den passivitet som utstrålas och det bristande engagemang som uttrycks genom en likgiltig blick och axelryckning. Deras lösning på sin egen situation tycks istället vara; you, you, you, give money, money, money!

Framtiden för detta land kan knappast vara annat än dyster, med tanke på att varje kvinna i genomsnitt föder 5,5 barn och majoriteten av dessa driver omkring likt ohyra längs vägarna, utan någon uppfostran och långt bortom de vuxnas överinseende. Väldigt få gånger har vi fått hjälp att styra upp de otaliga konfrontationer som varit. När de väl ingriper gör de det på något slags grottmänniskonivå, genom att kasta sten tillbaka på ungarna, eller springa efter dem och slå efter hela horden med pinnar och piskor. Först då skingras de och vi kan lugnt, men förundrat, cykla vidare. Intressant nog tycks stenkastning vara det enda botmedlet som fungerar, varför jag själv börjat tillämpa detta allt oftare. Man känner sig minst sagt primitiv när man kastar sten och skriker på ungarna, men jag antar att man får ta seden dit man kommer…?!

Jag kan nog lugnt tala för hela gruppen, när jag säger att vi alla räknar dagarna tills vi lämnar detta gudsförgätna land. En av tjejerna har ledsnat på situationen så i den mildaste grad att hon flyger ut från Addis Abeba till Nairobi och tar en time out från cykelturen på två veckor. För att citera henne; “I hate this fucking country and its people. I wish they all starve to death, all 87 million.” Kan kanske tyckas lite hårt, men för alla er som sitter där hemma och ondgör er över attityden, rekommenderar jag några dagars cykling här och jag lovar att förståelsen ökar markant!

En annan mindre kul, men i högsta grad Afrikarelaterad situation, är att paketet som skickats från Johannesburg med mina nya hjul, slangar och vevlager är försvunnet. Trots att vi fått bekräftelse om att paketet är intullat i Etiopien och levererat till adressen som vi angivit, går nu paketet inte att uppbringa. Idag är det dessutom söndag och när vi försöker ringa till FedEx är det ingen som svarar. Jävla otur, men föga förvånade på det här stället! Tillråga på allt är jag i stort behov av nya hjul, eftersom jag har stora problem med de nuvarande ZIPP-hjulen. Utan att gå in på långrandiga detaljer, kan jag bara konstatera att jag överlägset leder punkteringsligan, vilket börjar bli oerhört tröttsamt. Bakhjulet är dessutom enormt skevt, men ingen vågar rikta det p g a rädsla för att sprickorna i fäljen kommer förvärras till den grad att hjulet inte överhuvudtaget går att använda. Mycket frustrerande, ovanpå allt annat!

Just nu är inte humöret på topp och man kan väl lugnt säga att resan börjar fresta på. Jag försöker finna positiva intryck att fokusera på, men det är inte alltid så lätt.
Om man bortser från befolkningen, är vi alla åtminstone rörande överens om att Etiopien är ett mycket vackert land. Spektakulärt landskap och mycket vackra vyer att vila ögonen på, när tystnaden emellanåt infinner sig.
Fruktjuicerna är fantastiska! Har redan hällt i mig två färskpressade mangojuicer idag. Papaya och ananas är inte dumt heller!
Temperaturerna har varit betydligt svalare den senaste tiden, eftersom vi rört oss på så pass hög höjd. Häromveckan när de första molnen uppenbarade sig var förvåningen stor, med tanke på vi haft klarblå himmel varje dag sedan vi lämnade Kairo. En eftermiddag kom det till och med några regndroppar på vägbanan, högst kortvarigt, men ändå. Det har dock visat sig att det lite svalare vädret var något lurigt, eftersom jag inte lika frekvent smetade på solfaktorkräm och nu fullkomligt har bränt sönder näsan och underläppen. Hoppas att några dagar med Zinkpasta ska göra susen. På armarna har jag utvecklat ungefär samma rynkiga läderhud som Hovåsdamerna, som sommartid ligger längs Säröbanan och steker med aluminiumfolie. I övrigt har jag samma läckra farmarbränna som tidigare. Den kommer väl etsa sig fast för tid och evighet!

Nu väntar fyra dagars cykling och ytterligare en vilodag i Etiopien, innan vi göra oss redo för en veckas off road-cykling och vidare resa i Kenya!

Några av ungarna som “förgyller” vägarna…

090209
En dryg vecka har förflutit sedan mitt senaste inlägg i Khartoum. Dessvärre har internet-tillgången varit i princip obefintlig sedan dess, vilket är olyckligt med tanke på att det minst sagt har varit händelserika dagar.

För närvarande befinner jag mig i en större stad i Etiopien vid namn Bahir Dar. Här finns det internet, men anslutningen är högst opålitlig och påminner om forna dagar med telefonmodem. Att ens försöka ladda upp bilder är således uteslutet. Istället ska jag försöka ge en kort beskrivning av vad som hänt sedan senast.

Efter Khartoum lämnade vi Saharaöknen bakom oss och styrde i sydostlig riktning mot Etiopien. De nästföljande dagarna innebar ganska hård cykling, dels pga värmen, dels pga extremt hård mot-/sidvind. Distanserna var runt 14-15 mil dagligen och med rådande förhållanden innebar det närmare 8 timmar ute på vägarna, inklusive mat- och drickastopp.

Väl framme vid lägerplatsen var de flesta ganska utmattade och den mesta tiden ägnades åt återhämtning och justering av vätskebalans. Många drabbades av överhettning och saltbrist, vilket resulterade i huvudvärk, diarréer och allmän kroppslig svaghet. Jag hade återigen turen att klara mig från de värsta symptomen, men drack runt 3 liter varje eftermiddag, utöver de 5-6 liter jag druckit under dagen och saltade rejält på maten. En del av problemet är ju att vi inte kan fly ifrån värmen ens när cyklingen är avklarad. Även om vi trängs i skuggan, är 40 grader fortfarande varmt och nätterna var inte mycket svalare.

En av dagarna campade vi faktiskt bredvid den blå Nilen (finns en vit och en blå variant som flyter samman längre norr ut). Det var ett riktigt lyft och vi upplevde det enormt lyxigt att både kunna svalka av sig och tvätta av sig svett och vägdamm. Att detta sedan gjordes i närvaro av halva befolkningen från en av de närliggande byarna, var en mindre angenäm detalj. Tonårspojkarna var minst sagt exalterade över att se alla vita kvinnor i bikini. Som en av de amerikanska kvinnorna på resan påpekade; ”It must be like a pornmovie to them?!”, i jämförelse med hur de sudanesiska kvinnorna klär sig. Detta var för övrigt första gången jag badade i närvaro av en åsna. Bilddokumentation kommer förhoppningsvis senare. Åsnan tog dock uppståndelsen med ro…

Efter tre dagar korsade vi gränsen till Etiopien. I och med det försämrades de redan ganska tuffa levnadsvillkoren på resan väsentligt. Första natten i Etiopien campade vi precis vid gränsen och det var utan tvekan den värsta lägerplats jag någonsin bevistat. Eländet går knappast inte att med rättvisa beskriva med ord, men jag ska försöka ge ett smakprov i alla fall.

Hela området såg för det första ut som ett flyktingläger efter en naturkatastrof. Om ni minns bilderna från TV på 80-talet så vet ni ungefär vad jag menar. För det andra verkar sopsortering inte riktigt ha slått igenom här nere. Faktum är att sophantering överhuvudtaget verkar vara helt obefintlig. Detta innebar att vi bokstavligen tältade mitt i en soptipp. Plastpåsar, tomflaskor, papper, avföring från djur och människor, ja, t o m rester från döda djur gick att uppbringa med några meters radie från mitt tält. Kort sagt helt vidrigt. Inte nog med detta, efter åtskilliga dagar utan duschmöjligheter hyrde vi in oss på ett närliggande horhus och där ”avnjöt” jag min första dusch i ett plåtskjul, med ett rör med rinnande vatten och ett hål i cementgolvet som avloppsbrunn. Tyvärr hade jag inte med mig kameran vid detta tillfälle, även om faciliteten är oförglömlig för mig, var den definitivt värd att förevigas för omgivningen.

Inte för att jag personligen har särskilt stor erfarenhet av horhus, men jag kan inte överhuvudtaget begripa hur någon skulle vilja förlusta sig på en inrättning av detta slag. Något mer motbjudande ställe har jag sällan skådat. Likväl tycks verksamheten blomstra. I Sudan är det nämligen förbjudet inte bara med alkoholhaltiga drycker utan även prostitution, varför många sudanesiska män på resande fot tar tillfället i akt. Som en av de sudanesiska cyklisterna svarade med ett stort leende när jag frågade om han skulle följa med oss över gränsen för att ta en öl; -”Yes, I’m coming with you across the border, but not for a beer, for the very nice ladies there!” Tackar för uppriktigheten, men det var onödigt mycket information för min del!

Den natten bytte jag också hatobjekt för min störda skönhetssömn, från minaretutropare till åsnor, tuppar och hundar. Aldrig har jag hört så många djur föra så mycket väsen under så många timmar. EAR-öronproppar i alla ära, men det finns ju gränser för vad de kan blockera ut. Mest vedervärdigt läte av dem alla har utan tvekan åsnorna. Man undrar om de verkligen är vid sina sinnens fulla bruk med det lätet?!

Detta visade sig bara vara början på det helvete som följde. Asfalten upphörde och grusvägarna med miljarder, kantiga stenar började. Att cykla mil efter mil på dessa vägar utan stötdämpare, är i det närmaste att likna vid tortyr. Vid dagens slut ser bakdelen ut som ett skinnflått babianarsle och känseln i händerna är som bedövad. Kan knappast inte vara hälsosamt. Som mest klev närmare 25 av gruppens 50 cyklister in i lastbilarna under en och samma dag. För att förklara detta måste till ovanstående förhållanden adderas uppförsbackar om sammanlagt 2500 höjdmeter under 10 mil (att jämföra med Vätternrundans 1400 meter under 30 mil), värme, flugor och otaliga, stenkastande, vilda infödingar.

Det sistnämnda är ett nytt fenomen som drabbad oss här i Etiopien. Mycket kan man stå ut med, men stenkastande vildar är bland det mest obehagliga jag varit med om på cykel. I Etiopien kryllar det att människor och inte minst minderåriga. Dessa släpps vind för våg ute på landsbygden för att valla boskap. Inte nog med att kor, tjurar, getter och får driver runt på vägarna bortom all kontroll, likaså gör ungarna och de är dessutom aggressiva. När de får syn på en cyklist springer de i full fart till vägkanten med sina fåraherdestavar (som de titt som tätt pucklar på djuren med). Oftast flockas 10-30 ungar, företrädelsevis i uppförsbackarna, där vi inte orkar hålla särskilt hög fart. Alla ropar sedan med gradvis otrevligare ton; ”you, you, you”, ”money, money, money”, ”Värarjogo”, “Give me pen”, ”money, money, money”, ”you, you, you”… osv. Möjligen en kulturell upplevelse de 200 första gångerna, men knappast inte några tusen gånger senare. Detta lyssnar vi till hela dagarna, eftersom det bokstavligen är folk i varenda hörn och vrå i Etiopien. Att finna en buske för att ensam uträtta sina behov är i princip en omöjlighet. Stannar man gäller det att vara snabb, för inom några sekunder har en hög med ungar sprungit i kapp och de har ingen som helst förståelse för personligt utrymme. Detta i sig hade varit tufft att hantera, men i tillägg tvingas vi stå ut med att upprepade gånger under dagen bli stenade och slagna av deras stavar. När de ser oss plockar de upp stenar från marken och så fort vi har passerat börjar det kasta dem efter oss. Storleken på stenar varierar, som störst har jag fått decimeterstora stenar efter mig. Efter att ha blivit träffad ett antal gånger har jag stannat och kastat tillbaka, fast då flyr de som rädda harar ut i bushen. I uppförsbackarna muddrar de också våra väskor, ryggsäckar och fickor. Mer ouppfostrade, kriminella jävlar än befolkningen i Etiopien får man leta efter. Man kan väl lugnt säga att tålamodet har börjat tryta bland oss, t o m bland de mest Afrika-romantiserande entusiasterna i gruppen…

Att slå läger i enskildhet i detta överbefolkade land är också en omöjlighet. Varje gång vi stannar har vi en publik om minst 50 personer. Helt skamlöst står de i flock och stirrar på minsta rörelse vi gör. Igår morse när jag öppnade tältet strax efter kl 06 möttes jag av tre par mörka ögon som stirrade på mig på en armlängds avstånd. Lagom roande och högst obehagligt. Innan vi hade packat ihop lägerplatsen kryllade det av folk med filtar över huvudet och en stav i handen. Mycket riktigt började det då också försvinna tillhörigheter och saker från cyklarna. Hittills har folk blivit av med kameror, cykeldatorer, cykelflaskor och cykelpumpar. Ganska betydelsefulla saker som inte är vidare enkelt att ersätta på denna kontinent.

Det är svårt att bibehålla en positiv anda under dessa förhållanden. Det är inte utan att de hittills 300 avverkade milen börjar kännas, i tillägg till de förhållanden vi periodvis utsatts för. När vi nådde Bahir Dar igår var jag bokstavligen helt slut. För första gången sedan resans början övergav jag därför campingalternativet och checkade in på det intilliggande hotellet. En natt i mjuk säng, med eget badrum kändes som en otrolig lyx, trots att hotellstandarden var bland det sämre jag upplevt. Sängen var för kort för att jag skulle kunna ligga raklång, duschen svämmade över så fort jag slog på vattnet, toaletten gick knappt att spola i och rummet såg allmän bedrövligt ut. Likväl var det obeskrivligt skönt med en egen ”kuppe” efter att ha levt tätt inpå ett 50-tal människor i över fyra veckor. Idag känns till och med kroppen något mer utvilad och vilopulsen har gått ner under 100 (!) igen. Hade troligen blivit överansträngd och övertränad, under den påfrestande cyklingen i Sudans hårda vindar och i Etiopiens bergsmassiv.

Nu väntar fem dagars cykling till nästa vilodag i Addis Ababa. Lär vara en av de backigaste etapperna på hela resan och redan imorgon går vi ut hårt med 16 kuperade mil. Det är bara att be en stilla bön om att jag får fortsätta att ha hälsan i behåll och att de stenkastande ungjävlarna inte är särskilt träffsäkra! På återhörande!

Några av åskådarna vid en av våra rastplatser.