Arkiv för januari 13th, 2009

På väg

090113
Cykelturen har nu börjat på allvar och fyra dagar är tillryggalagda. Förkylningen börjar bättra sig, men det har definitivt varit en hård start för min del.
Första dagen åt vi frukost före soluppgången, lastade lastbilarna och rullade upp till pyramiderna i konvoj, ca 10 km från hotellet. Där hölls en mindre öppningsceremoni och fotosession. Några officiella representanter från Kairo serverade enklare snacks med varmt te. Jag lyckades dessutom bli intervjuad av egyptisk TV. Kul upplevelse, synd bara att man aldrig lär få ta del av det inslaget. Därefter njöt vi av utsikten över pyramiderna och insöp förväntningarna och känslan av det förestående äventyret. Ganska mäktig upplevelse måste jag ändå säga. Någon timme senare startade resan mot Kapstaden, för mig och ca 45 medcyklister samt en besättning om närmare 10 personer.

Att cykla genom Kairo var något av en unik upplevelse. Galopperande kameler, zick-zackande mopeder, tedrickande karlar, åsnor med överlastade vagnar, tutande bilar, hejande ungar, avgasstinkande lastbilar, ilskna hundar, slöjbeklädda kvinnor, inget man kunde föreställa sig fattades stadsbilden den morgonen. Kairo lär ha runt 20 miljoner invånare och miljön tycks, milt uttryckt, inte vara ett högprioriterat område. Luften var förfärlig och det kändes som en befrielse att komma ut på motorledan i riktning mot Röda havet.

Ända tills vindarna tilltog. Det visade sig att den första dagsetappen skulle bli något av en utmaning för många, inklusive mig själv. 13 mil skulle avverkas innan mörkrets inbrott och vi kom iväg relativt sent från pyramiderna, med tanke på terrängen och vindförhållandena som väntade. Vägen var långt ifrån platt och periodvis kunde vi knappt hålla hastigheten över 15 km/h på relativt flacka partier, trots att vi bildade smågrupper som delade på dragjobbet. Med förkylning i kroppen, gick alla mina krafter åt för att hänga med gruppen och när vi äntligen nådde vår övernattningsplats för dagen, var jag bokstavligt talat helt slut. Att då börja montera upp tältet ute i en sandöken, för att sedan tvätta av all svett, snor och smog med två bebistvättlappar, var långt ifrån ett drömscenario.

Jag erkänner att jag hade mina tvivel första dagen, kvällen och natten över vad jag gett mig in i. Ska jag leva på det här viset i fyra månader??? Sand över allt, svettig och äcklig från cyklingen, ingen dusch eller toalett, alla tillhörigheter i en enda röra inne i ett skåp i en lastbil och dessutom en vid det laget helt outhärdlig förkylning. Roligare blev det inte när mörkret och kylan la sig över lägret…

Lyckligtvis har saker och ting bara blivit bättre sedan dess. Cyklingen har faktiskt varit riktigt rolig, på asfalterade, breda vägar med lite trafik och en ordentlig medvind. Snitthastigheter runt 35 km/h har mer varit regel än undantag. Omgivningen består mestadels av sand, sopor och exotiskt ökenlandskap på höger sida och på vänster sida sand, sopor och Röda havet. Hittills har vi avverkat närmare 55 mil och alla mil, förutom de första 13, har varit oförskämt lättcyklade, trots min dåliga form. Smärre krämpor har självklart börjat infinna sig, såsom hälsenebesvär, domnande händer och fingrar samt en periodvis mer än oangenäm smärta i baken. Inget att detta är dock särskilt överraskande, med tanke på att min uppladdning har bestått av 100 mil de senast 6 månaderna… Antar att jag mår som jag förtjänar?!

Trots detta tillhör jag ändå den snabbare halvan av gruppen. Mycket tackvare att jag har en cykelcross med smala racerdäck på för tillfället. Många kämpar på med sina mountainbike:ar och kraftiga traktordäck på de fantastiskt fina, asfalterade vägarna genom Egypten. Kanske hade varit en bra idé för vissa att byta till slicks åtminstone?! Flera personer har redan lyckats bryta det magiska EFI-målet (= Every Fabulous eller Fucking Inch) och tvingats kliva in i lastbilen p g a för långsam hastighet för att hinna hela dagsetappen, värkande knän eller allmän slutkördhet. Majoriteten av medresenärerna kommer från Kanada och deras klimat har inte heller varit det bästa de senaste månaderna för cykelträning.

Annars är vi en ganska brokig grupp, bestående av män och kvinnor från ca 20 till 70 år, från Kanda, USA, Sydafrika, Storbritannien, Holland, Australien, Nya Zeeland, Tyskland, Danmark och jag från Sverige. På det stora hela ett mycket öppet, lättsamt och bra gäng. Å andra sidan har väl inte de riktiga prövningarna börjat ännu…

De senaste dagarna har jag försökt hänga på ett skojfriskt, gäng gubbar från Toronto; Frank, Sven och John, alla f d lärare som har känt varandra i åratal. De har tränat mycket tillsammans och håller ett stadigt tempo, utan att rusa allt för mycket i uppförsbackarna. Under dagen växlar dock sammansättningen och vissa sträckor kan vi vara upp mot 15 stycken som delar på dragjobbet.

Idag campar vi precis vid stranden i en tätort vid namn Safaga, som ligger några mil söder om Hurghada. Tvärs över grusvägen ligger ett mindre inbjudande hotell, som några har checkat in på. Vi övriga nöjde oss dock med att låna ett par duschar som hade ställts till förfogande. Aldrig har jag njutit så av en såpass vidrig duschfacilitet. Allt rinnande vatten anses numera vara en lyxförekomst. Toalettstandarden i Egypten har också en del övrigt att önska. Hittills har vi däremot mestadels varit förpassade till att gräva vår egen privata latrin i närmsta sandhög. Arrangören bistår med spadar och det är ständig skytteltrafik (eller kanske snarare skyffeltrafik?) ut i terrängen med dessa. Eftersom vi förbrukar ett antal tusen kilokalorier per dag, fullkomligen vräker alla i sig allt ätbart som kommer i vår väg och det som åker in, måste ju som ni vet också ut…

Maten har faktiskt varit fantastisk så här långt. Det kan ju bero på att det mesta smakar gott när man befinner sig på svältgränsen, men även under normala omständigheter hade jag nog tyckt att den kanadensiske kocken gjorde ett riktigt bra jobb. Det är ju dessutom inte en lätt uppgift att laga mat åt 55 personer på gasolkök och utan rinnande vatten.

Till frukost serveras gröt med farinsocker, pitabröd och banan. Ungefär efter halva cyklingen bjuds det på en enklare lunch bestående av pitabröd, jordnötssmör, sylt, majonnäs och någon form av fyllning, såsom; äggröra, tonfiskröra eller liknande. När vi kommer fram till lägerplatsen finns alltid en varm, kryddstark soppa att tillgå och på kvällen serveras en rejäl måltid baserad på pasta, ris eller couscous och någon form av kött- eller kycklinggryta samt ett vegetariskt alternativ och sallad. I takt med att tillgången på ingredienser försämras kommer säkerligen kvaliteten sjunka, men förutsättningarna för ett bra resultat finns i alla fall.

Om två dagar ankommer vi Luxor. Hoppas kunna avlägga en lägesrapport där, efter denna första summering. Sammanfattningsvis är allt bra och cyklingen har hittills gått över förväntan, men det är fortfarande långt kvar till Kapstaden och allt kan hända…

 

IMG_0195

Cruisar genom den Egyptiska öknen.

tisdag, januari 13th, 2009