Arkiv för januari, 2009

Khartoum

090130
Hör och häpna. Min dator fungerar igen! Sharif, en kille från San Francisco, har på något mirakulöst sätt fått igång burken. Det skedde givetvis inte utan viss åverkan, så nu ser datorn trasig ut, men fungerar, i motsats till tidigare då den såg okej ut, men inte fungerade. Tydligen var det elfel i ”ljuslisten” mellan tangentbordet och bildskärmen. Den är därför uppbruten och bortkopplad. Lagom imponerande syn. Vi får se hur länge det håller…

Det senaste dygnet har vi varit oförskämt bortskämda. Vi bor visserligen under miserabla förhållanden. På ”gräsmattan” (torr jord med torkat, lösflygande gräs) till någon form av förläggning i utkanten av Khartoum. Det enda positiva är att det finns rinnande vatten och att man kan få duscha något sånär ostört, men det är också det enda man får göra ostört där. På förläggningen vistas nämligen ett stort antal inhemska killar, som förmodligen väldigt sällan sett vita personer förut. Vi har därför en större, kontaktsökande publik för i princip alla våra aktiviteter. Intressant nog verkar de inte tycka att det är det minsta genant att stirra på någon, hur närgånget det än må vara. Lite jobbigt att ständigt vara iakttagen tycker jag, som aldrig önskat leva kändisliv, men det är tydligen bara att vänja sig, för så här kommer det vara större delen av den resterande resan.

Anledningen till att vi känner oss bortskämda har således inget med boendet att göra, utan endast att göra med att vi hittat ett västerländskinspirerat shopping center. Folk gick fullkomligen upp i limningen igår, när vi klev innanför dörrarna och hittade en riktig supermarket med hyfsat välbekant sortering och inte minst en avdelning med internationell mat. Det kändes som en välsignelse att få äta ris med kycklinggryta under normala hygienförhållanden. Flera personer åt inte bara en utan två middagar under kvällen. Som sagt, ämnesomsättningen går på högvarv när man sitter 5 – 6 timmar på cykeln varje dag. För egen del tyckte jag kaffe latten med vaniljsmak på Gloria Jean’s coffeplace var enastående! Smakade precis som hemma! Kostade förvisso därefter också, men det var värt var enda sudanesiskt pund. Som vi konstaterade när vi satt i fåtöljerna och sippade på vår kaffe; - ”God, we almost seem like civilized people now!”

På något sätt har de senaste tre veckorna förvandlat oss till resignerade personer som inte längre bryr sig om kläderna är skitiga, om det är sand i tältet eller om håret luktar skunk. I början försökte vi ändå upprätthålla viss standard. Nu har vi nått en nivå där allt är så sandigt och skitigt att det helt enkelt inte går att göra något åt. Alla väskor med innehåll är fulla med sand. T o m dragkedjorna på tälten har gistnat igen p g a all sand. Botmedlet mot detta är tydligen avborstning med tandborste (helst inte sin egen) och vaxning med stearinljus. Blev faktiskt en dramatisk förbättring.

I dessa tider känns det hyfsat högprioriterat att snabbt kunna förflytta sig in och ut ur tältet utan hinder, då mat både kommer i hastig retur och passerar igenom systemet betydligt fortare än önskat. Efter vilodagen i Dongola har många varit utslagna och inte kunnat cykla. Säkerligen beroende på den bristande mathygienen, men troligen även p g a överhettning och undervätskning. De senaste dagarna har varit brutalt heta efter lunchdags och det är med stor möda vi rullat de sista milen in till campen. Att kliva av cykeln är sällan någon större vinst, då fartvinden plötsligt upphör och det blir om möjligt ännu varmare. Eftermiddagarna tillbringas därför i den enda tillgängliga skuggan, under takpresenningen från lastbilen. Helst skulle man vilja lägga sig ner och ta igen sig fram till middagen, men det är i princip omöjligt, då tältet är hetare än en finsk bastu innan mörkrets inbrott. En ”avsvalkande” avskrubbning med 750 ml vatten är i princip det enda njutbara som väntar efter att cykelmomentet är avklarat. En kortvarig njutning, men ändock en njutning. Det värsta är att temperaturen inte nått över 40 grader (i skuggan) ännu, vilket innebär att ännu varmare väder väntar…

Några reflektioner över Sudan. Det känns inte som vi har sett så mycket av landet mer än sand, sand och åter sand. Å andra sidan undrar jag om det egentligen finns så mycket mer att se?! Större delen av landet består av öken. Tidigare färdades vi genom den Nubianska öknen, men efter att vi korsade Nilen vid Dongola, färdas vi nu i utkanten av Saharaöknen. Väster om oss finns därför i princip inte mycket annat än sand. Längs Nilen finns begränsad grönska och vissa odlingar, men det är inte utan att man undrar vad lokalbefolkningen lever av.

Intressant nog verkar de inte särskilt intresserad av ett tjäna pengar heller. I jämförelse med egyptierna som var riktiga lurendrejare och som på alla sätt försökte sko sig på vår närvaro, orkar sudaneserna knappt pallra sig upp från mattan de sitter på för att sälja en av de sista fem tillgängliga läskflaskorna de har i ett kylskåp utan kyla. Medan egyptierna gjorde allt för att fånga vårt intresse och få in oss i deras butiker, verkar sudaneserna närmast besvärade över att vi kommer till deras ”affär” och potentiellt orsakar dem arbete. Många sudaneser på gatan är dock betydligt mycket mer gästfria och vänliga än egyptierna, troligen p g a att landet är långt ifrån lika exploaterat av turismen. Här vinkar barnen glatt åt oss längs vägen, istället för att i en oändlig kör ropa ”money, money, money…”

De få städer vi sett, har varit ytterst spartanska. Asfalt verkar inte riktigt ha slått igenom ännu, vilket medför att allt är dammigt och skitigt. Husen är enplans, byggda av någon slags sandliknande tegelsten, och har i bästa fall ett bristfälligt plåttak ovanpå. Fattigdomen är kort sagt obeskrivlig och som sagt, man undrar hur de överlever. Khartoum lär ha någonstans mellan 4-6 miljoner invånare, varav flera miljoner är flyktingar från det krigshärjade Darfur-området. Igår när vi cyklade igenom staden hade vi poliseskort genom tätbebyggelse i 3 mil och det var inte många av husen vi passerade som såg beboliga ut. Trots detta kryllade det av människor, små som stora, svarta som beslöjade, åsnor, getter och en och annan kamel. Helt obeskrivligt!

Apropå kameler. Häromkvällen kom de en snubbe inridande i vårt lägerområde (mitt i ingenstans) på kamel. Jag var givetvis först plats med kameran och blev erbjuden en ridtur. Kastade mig utan tvekan upp på puckeln, men jag måste medge att det var betydligt mer shaky att komma upp och ner än vad jag var inställd på. Kändes som jag var på väg att ramla av, fast vad vet jag om sånt, som inte ens har förstått bruksanvisningen till gammal hederlig häst.

De senaste fyra dagarna har vi cyklat närmare 60 mil och inte sett mycket mer än asfalterad väg, guldbrun sand och sporadiska, uttorkade buskar. Helt plötsligt, när man har färdats utan att se något levande i timtal, dyker det upp en get från ingenstans och strax därefter sitter det en gubbe på en sten med vit turban och vinkar. Var kommer folk ifrån och var lever de? Detta förblir ett mysterium. Var tionde mil eller så dyker de också upp en klase sandfärgade hyddor, där en handfull sysslolösa karlar hänger och röker vattenpipa, och i bästa fall serverar fesljumna läskdrycker (om vi ber snällt och tålmodigt väntar). Vad deras egentliga uppgift är, har vi inte lyckats lista ut ännu, men verkningsgraden är inte särskilt imponerande.

Vad det gäller min cykel, håller ZIPP-hjulen än. Fyra dagar med asfalt återstår, innan vi korsar gränsen till Etiopien och det riktiga helvetet börjar. Där väntar inte bara tvättbrädsliknande grusvägar, enorma bergspass, stekande hetta utan också stenkastande ungar. Lagom kul! Det enda jag har att se fram emot där är vilodagen i Addis Abeba, dit mina nya hjul skickas från Johannesburg med DHL Express. Sydafrikanerna i gruppen brast ut i ett genuint gapskratt när de hörde att jag planerade att skicka nya hjul från Sverige med ordinarie post. Tydligen kan man inte använda något annat än DHL i Afrika om man vill att paketet ska komma fram. Förutom nya hjul och slangar, har jag också beställt ett nytt vevlager. Irriterande nog verkar detta ha fått sand i sig och varje gång jag trampar tickar och klickar det i hela ramen. Som tur är påverkas inte funktionen (ännu), men det håller på att driva mig till vansinne. Eller snarare, höll på att driva mig till vansinne, ända tills min ända blev så öm att den inte längre gick att sitta på. Då övertog den av förklarliga skäl allt mitt intresse. Har fått några ordentliga sår, där man inte vill ha sår, från den gnagande sadelkontakten. Kunde inte ens sitta ner en minut i sträck under gårdagens 10 mil. Stod alltså upp och trampade större delen av vägen, vilket resulterade i att jag fick ont i knäna till slut. Inte alls kul! Vilodagen var därför i allra högsta grad välkommen. Förhoppningsvis gör diverse krämer, som jag på vinst och förlust smetar dit, nytta tills imorgon. Har bl a fått en kräm från en sjuksköterska från Australien som de använder för att behandla liggsår. Tryckskada som tryckskada, tänker jag. Kändes åtminstone något mer vetenskapligt beprövat än krämen som en av de kanadensiska gubbarna erbjöd mig, som i vanliga fall används för att behandla sönderskavda kospenar med. Imorgon på cykeln blir det andra cykelbyxor, sedvanligt vaselin med tillägg av bedövningskräm. 14 platta och heta mil att se fram emot!

Nästa vilodag är om sex dagar i en byhåla i Etiopien. Ska försöka skicka ett livstecken därifrån. Annars hörs vi i Addis!

 

IMG_0637

Törstiga cyklister utanför lagom inbjudande kiosk i öknen.

fredag, januari 30th, 2009

Ökencykling

090125
Befinner mig i en byhala i Sudan, vid namn Dongola, efter fyra enormt tuffa dagar pa cykel genom den Nubianska oknen. Har aldrig upplevt nagot liknande och knappast aldrig genomlidit hardare cykling. Sand i drivor, motvind och en fruktansvard hetta. Gar inte att beskriva med ord (forhoppningsvis kommer bilder nagon gang i framtiden, orkade dock inte fota i nagon storre utstrackning, trots fantastiska vyer…). Holl periodvis en genomsnittlig hastighet pa 10-12 km/h, ej inkluderat alla sektioner som jag tvingades leda cykeln genom, pga att sanden var for djup for att cykla i. Trodde aldrig att dagen skulle ta slut, an mindre att jag skulle orka fram till lagerplatsen i tid.  10 mil i den hettan kandes da som en overmansklig uppgift att bemastra. Jag ar darfor stolt att meddela att jag lyckades transportera mig hela vagen for egen kraft, antingen till fots eller pa cykel, utan att tvingas ge upp och kliva in i lastbilen, som sa manga andra. Min dag kommer sakert ocksa, eftersom annu hardare cykling vantar framover, men jag forsoker halla ut pa vagarna sa lange som det bara gar.

An sa lange har jag ocksa lyckats halla mig frisk, bortsett fran den forsta veckans forkylning. Nu borjar sjukdomarna sa sakta sprida sig i gruppen. Manga cyklar langt over sin formaga och forkylningar, magbesvar, m.m. kommer som ett brev pa posten. Vilodagen idag har forhoppningsvis gjort nytta…

Mathygienen har nere ar verkligen under all kritik. Det ar med stora moda som jag pillar i mig av det som det lokala koket har att erbjuda. Ar lika overraskad efter varje maltid att jag faktiskt INTE blivit dalig (annu!). Killen som gjorde min falafel igar hanterade de superskitiga pengarna med ena handen och cigaretten med den andra. Vill inte ens tanka pa vad han gjorde med handerna nar jag inte sag. Ar dock helt overtygad om att min extremt forlangda Cirpoxin-profylaxkur gor viss nytta… At skogen med medicinsk vetenskap, har galler det att overleva!

Angaende hygienen (kanske borjar bli ett uttjatat amne for er, men ack sa angelaget for mig), har nog aldrig varit sa skitig som de senaste dagarna. Forestall er ingen dusch pa drygt 4 dygn, 40 graders varme pa dagarna, sand och vagdamm som yr i ansiktet hela dagen, 8 timmars cykling per dag, inget rinnande vatten utan max 750 ml vatten att tillga per dygn att tvatta de mest vitala delarna i… Ja, ni forstar nog…
Som en av de bleka engelska killarna konstaterade igar, nar vi delade en tradgardsslang med rinnande vatten att spola av oss i; - "Wow, I’m actually not that suntanned, seems like it was all dirt! Interesting!" Det sager allt, pa nagot satt.

Graden av skitighet fick mig for ovrigt att bryta ett lofte jag avgav innan avresan, namligen att inte bada i afrikanska sotvatten, med anledning av den overhagande risken att fa Bilharzia.  Hoppade trots vetskapen om detta gladeligen i Nilen haromdagen. Givetvis efter noggrant overvagande om att det definitivt var vart en 3 manaders antibiotikakur efter hemkomsten, for att behandla eventuella maskar under huden, i utbyte mot ett avsvalkande dopp och nagot som paminnde om en hartvatt, om an i grumligt och gyttjetillblandat vatten. Krockodilrisken som de andra diskuterade, avfardade jag dock utan narmare eftertanke. Vad ar oddsen, liksom? Hur manga krockodilattacker har man hort talas om i modern tid?

Det kanns redan langsedan nu, men jag forstar att ni alla undrar over hur det gick med batresan och lossen. Batresan var minst sagt en upplevelse. Har aldrig sett sa mycket manniskor och underliga foremal pa en bat av den storleken forut. Folk kankade bokstavligt talat ombord kylskap, TV-apparater (av tjockmodell), sanggavlar och vad helst man kan tanka sig. Vi 50 cyklister var ombord med alla vara prylar och cyklar kl 11:30. Baten var sedan fardiglastad for avgang kl 18! Den forsta timmen var det mojligen relativt underhallande att betrakta spektaklet, men det foljande 5 kunde jag latt varit utan.

Intressant nog kostade batresan med hytt 120 dollar for vasterlanningar och man val konstatera att de hytterna knappast var varda en tiodel med vasterlandska matt matt. De har helt klart lart sig att tjana pengar pa turister har nere. Tour d’Afrique hade bokat och forbetalt alla hytter, men nar vi kom fram tillfarjelaget, visade det sig att ungefar halften av alla hytter var dubbelbokade och att ett flertal skulle tvingas sova ute pa dack bland lokalborna. Jag tillhorde dock de "lyckliga" som fick en hytt och vi gjorde vad vi kunde for att rymma sa manga som mojligt inne, eftersom det var bade morkt, kallt och inte minst trangt ute pa dack. Att sova pa therma-rest pa golvet tedde sig helt plotsligt ganska attraktivt. Huruvida vi fick nagra loss eller ej, aterstar att se, men jag anvanda for sakerhetsskull inte sovsacken och det kliade inte namnvart pa kroppen dagenefter (bara lite)…

Den handelse ombord som genererat mest diskussion efterat daremot, var nar mannens toalett svammade over. Det var overhuvudtaget oerhort fa toaletter ombord, med tanke pa antalet resenarer. Kvinnorna var forpassade till tva hal i golvet och mannen hade inte manga fler. Som jag nog tidigare namnt ar inte halsystemet anpassat for vasterlanningar med toalettpapper. Det tog darfor inte sarskilt lang tid innan det blev stopp och avforing och annat odefinierbrat innehall borjade flyta omkring over hela badrumsgolvet. En av de stackars besattningsgubbarna fick da vackert hala upp sin vita (inte klorinvita utan lagom skitigt vita) langskjorta, ta ett djupt andetag och traska in i elandet med sina flip-flopsandaler och med nagon slags pinne forsoka rensa upp i halet… Graden av acklighet var ratt hog vid det laget. Sedan dess har den aterkommande fragan bland oss i gruppen varit "Which is the worst job you ever had?" och hittills har ingen ens kommit i narheten av den stackarn.

Lite tristare nyheter for egen del, ar att mitt bakhjul ZIPP 303 har fatt nagra ordentliga sprickor i faljen. Rekommendation innan resan var att dessa skulle var de basta off road-hjulen pa marknaden. Kanske med europeiska matt matt?! I Afrika holl de typ bara 3 dagar off road. Off road-cyklingen har ar visserligen nagot i hastvag, men anda?! Maste saga att jag ar mer an besviken. Forutom de sandiga partier som jag beskrivit ovan, bestar vagarna av en slags tvattbradeliknande struktur som man mer eller mindre studsar over, kilometer efter kilometer, mil efter mil. Man letar givtvis sa gott det gar efter plattare omraden, men dessa ar dessvarre oftast aven belagda med allt for djup sand. Har fortfarande inte kommit fram till vilket som ar varst, men det gar trots allt nagot snabbare over tvattbradepartierna. Daremot har jag med all sakerhet konstaterat for mig sjalv att jag inte ar en mountainbikecyklist utan en landsvagscyklist, i sjal, hjarta och inte minst kropp. Som en av amerikanarna uttryckte det; - "My body feels like it’s been in a washing machine all day, without water, of course."
Naja, tillbaka till hjulen. Forhoppningsvis far jag hjalp att kopa ett nytt bakhjul som skickas till Addis Abeba, dit jag kommer om drygt tva veckor. Tills dess ar det bara att hoppas pa det basta och att underlaget inte ar lika elandigt som hittills. Ryktet sager asfalt de narmsta dagarna och ett rent helvete sa snart vi passerar gransen till Etiopien. Da vantar tidigare beskrivna vagar med tillagg av enorma bergspass. Det som inte dodar, hardar… antar jag?! Man kan val lugnt saga att jag mer an an gang per dag undrar varfor jag overhuvudtaget anmalde mig till den har resan…

Inget nytt om den strejkande datorn. Har arligt talat inte hunnit agna den sa mycket tid. Har typ varit fullt upptagen med att cykla, gora rent cykeln och aterhamta mig. Forhoppningsvis hinner vi kika lite pa den ikvall, innan vi packar ihop alla prylar och knoppar in runt kl 20. Fyra cykeldagar och ca 60 mil vantar innan vi nar Khartoum pa torsdag. Ska forsoka hora av mig under vilodagen dar, pa fredag!

 

IMG_0524

Lagom stimulerande att promenera genom Afrika med cykel.
Här en tidig morgon innan hettan på allvar börjat.

söndag, januari 25th, 2009

I Aswan

090118
Har idag ankommit Aswan, en storre stad i sodra Egypten (mojligen den fjarde storsta efter Kairo, Luxor och Alexandria?). Jamfort med vad vi varit med om den senaste veckan, sedan resan borjade, kandes det riktigt civiliserat har. Staden ligger vid Nilen, precis som Luxor, och har en riktigt trevlig "strandpromenad" utmed floden. Enda nackdelen ar alla egyptier som forsoker salja prylar och batturer man inte onskar, for priser man inte ar villiga att betala. Ovanfor en butik stod det till och med "Honest - No Hassel", for att fa den att verka mer attraktiv. Bemotandet var givetvis det samma som pa alla andra stallen. Jag tror inte ens de forstar inneborden av ordet "arlig" har nere.

Dagens storsta lyx, nast efter en dusch, var ett besok pa McDonalds. Ingen av oss var sarskilt sugna pa en hel maltid dar, men en Milkshake, applepaj och Cappucino satt fint efter olen och kycklingsandwichen vid poolkanten (pa ett hotell som vi givetvis INTE bodde pa). Fordelen med att sitta pa en cykel hela dagarna, ar att man far upp aptiten och utan tvekan kan ata hur mycket som helst och anda ga ner i vikt.

Vi har ocksa strosat omkring pa den lokala marknaden, som for ovrigt var betydligt trevligare an i Luxor, for att finna nagot atbart att ta med pa farjeresan till Sudan. Jag och Cathrine, en australiensisk tjej, har kopt en pase brod att dela pa, men hittills har vi inte hittat nagot tilltalande palagg som sakert tal varme. Lutar at en burk honung eller sylt… Har ocksa bunkrat upp med tva paket kakor och en pase chips. Kanske inte det nyttigaste, utbudet ar dock begransat. Imorse, nar foljelastbilarna hade lamnat oss, var havegrynsgroten utbytt mot Falafel. Falafel i all ara, men vem ar sugen pa det till frukost kl 06?

Min dator har bestamt sig for att inte starta alls nu. Turligt nog finns det en kille i gruppen, fran San Francisco, som arbetar med hardvaror. Han har lovat att kika pa det nar vi kommer fram till Sudan. Vi forsokte resetta och starta om sa gatt det gick igar, men utan framgang. Alternativet ar nu att skruva isar skiten och plocka ut minneskortet. Detta gor forhoppningsvis susen. Alternativet ar annars att sitta pa troga internetcafeer och knappra ihop inlagg pa alderdomliga tangentbord med vanliga bokstaver blandat med arabiska… Lagom tidsineffektivt!
Alla illustrativa bilder for att forgylla inlaggen, ligger dessutom kvar i min kamera. Darfor blir det extra torftigt. A andra sidan far ni en mycket battre kansla for hur forhallandena ar har nere! :-)

Imorgon cyklar vi i konvoj, 17 km, till farjan. Troligen spenderar vi de nastkommande 24 timmarna ombord dar, under tiden vi fardas over Lake Nasser till Sudan. Val i Sudan finns tydligen varken ol eller internet att tillga. Vet inte om bada strider mot den islamistiska tron, men sa lar det vara. Darfor passar alla pa att njuta lite extra av denna vasterlandska lyx ikvall!

Tanken ar att vara lastbilar ska mota oss i Sudan om tva dagar, men tidigare resor har detta inte alltid klaffat sa val. Da far vi hanga kvar ett tag till pa nagot sandfalt tills de dyker upp.
Pga bristande baggageutrymme har alla minimerat sin packning sa mycket som det bara gar. Ska bli intressant att se hur lange ett par underklader star sig… Som tur ar torkar alla plagg relativt snabbt i varmen har nere. Numera betraktas for ovrigt kladerna som nytvattade efter att man tagit en strilande dusch tillsammans med dem. Duschcremen tjanar dessutom som bade tval, schampo och tvattmedel.

Planen ar att vi ska vara i Sudan i 17 dagar, inklusive 2 vilodagar. Inte for att jag vet vad man gor pa vilodagarna dar nere (forutom tvatta klader, cykel och sig sjalv).

Angaende internettillgangen i Sudan, sa fick vi hora att den ar svar att hitta, orimligt dyr och dessutom hogst opalitlig. Hor ni ingenting ifran mig pa ett tag, vi ni alltsa varfor. Alternativt har jag blivit tillfangatagen som gisslan. Eller bortgift for nagra kameler (for ovrigt ett vanligt forekommande erbjudande aven i Egypten). Eller ja… forklaringarna kan vara manga, men det forst namnda torde vara det mest troliga!

Nu ar det dags for en ol med ganget, med solnedgangen over Nilen som inramning. Det finns njutbara stunder aven pa den har resan. :-D

 

IMG_0390

En glad apelsinförsäljare i Aswan.

söndag, januari 18th, 2009

Vilodag i Luxor

090116
Idag har vi haft sovmorgon, ända till kl 07:40. Då var det fullt hallaballoo i lägret och inte ens mina öronproppar kunde blockera ut oväsendet. Å andra sidan hade jag redan varit vaken från och till sedan kl 05, då minaretsnubben började gasta i en megafon över hela stan. Herregud, att de bara orkar!

Efter en något annorlunda frukostbuffé, var det dags att ta i tur med dagens förpliktelser. Vilodag innebär egentligen inte så mycket vila, utan mer bara tid i från cykelsadeln.

Det fanns möjlighet att få sina kläder handtvättade på hotellet. Problemet är bara att risken för försvunna kläder är ganska stor. Jag bestämde mig därför för att handtvätta alla svarta, småplagg själv och lämna in de större, mer unika, plaggen, i hopp om att risken för förväxling/förskingring var mindre. Resultatet kommer senare, när allt har torkat. Just nu lyssnar jag mest till alla andras förtvivlade jakt på saknade sockar, underkläder och cykelbyxor.

Så fort mina kläderna var sköljda (inte nödvändigtvis rentvättade, med tanke på graden av smuts och min erfarenhet av handtvätt) och upphängda var det dags att ta i tur med cykeltvätten. Lagom kul process också, visade det sig, med tanke på att min miljövänliga avfettningsprodukt knappast avfettade i någon större utsträckning. Däremot smetade den ut skiten ganska effektivt och snart var de flesta detaljerna på cykeln svarta. Känns bra att ha gjort nytta för miljön i alla fall, även om syftet med tvätten inte direkt uppfylldes…

Vid middagstid, när jag normalt sett brukar rulla ur bingen, bestämde vi oss för att ägna ett par timmar åt turistattraktioner i Luxor.
Nilen ligger precis runt hörnet. Trots det hade ingen av oss någon större lust för en båttur. Vi nöjde oss istället med ett drickastopp vid flodkanten. Det gäller att vara effektiv, även i sitt turistande på den här resan.

Mest upplevelserikt idag var utan tvekan promenaden runt den lokala marknaden och kvarteren däromkring. Fattigdomen var minst sagt häpnadsväckande. Människor och djur tycktes leva i samma bostad och då menar jag inte små gulliga husdjur som vi är vana vid, utan getter, åsnor och kalvar (jo, jag såg faktiskt en kalv ledas in genom dörren till en av bostäderna).

Barn som knappt kunde gå, hade redan lärt sig hur man tigger. Ett oräkneligt antal barn med tovigt hår, skitiga kläder och utsträckta händer följde oss längs vägen. Inte en vidare angenäm upplevelse, men likväl en upplevelse.

Själva marknaden verkade sälja allt och ingenting. Kläder, prylar, frukter, kött, väskor, grönsaker, mattor, o s v, hängde högt och lågt. Försäljarna satt på marken i flera led, trots de trånga gränderna. Jag gjorde mitt bästa för att dokumentera omgivningen med min kamera, men det var inte lätt att få bra bilder i den stökiga miljö som rådde, särskilt inte med folk som absolut inte ville bli fotograferade.

Igår när jag försökte ladda upp bilder rasade förresten hela internetanslutningen ihop och allt avbröts. Lagom kul när man suttit typ en halvtimme och väntat redan… Tills idag har jag därför komprimerat bilderna och om Gud, Allah och Internet vill kommer det några bilder på bloggen senare.

Ett annat lagom lustigt problem är min medhavda laptop, som allt som oftast bestämmer sig för att inte starta. När den väl kommer igång är allt frid och fröjd, men det verkar inte vara någon självklarhet, tyvärr. Detta kan troligen få konsekvenser för mitt bloggande framöver, vilket givetvis är högst irriterande, särskilt med tanke på att jag köpte datorn enbart för denna resa. Å andra sidan ser jag hellre att datorn rasar ihop än cykeln…

Ikväll väntar en rejäl omstrukturering av all packning. Imorgon kommer nämligen de två lastbilarna att lämna oss för ett par dagar. Tydligen kan de inte ta samma färja över Lake Nasser till Sudan, som vi andra kommer att göra på måndag. Därför måste vi klara oss med en väska fylld med alla campinggrejer och ombyten fram tills dess. Ingen lätt uppgift!

Färjan över till Sudan kan tydligen ta allt i från 12-24 timmar och själva lastningsprocessen brukar ta åtskilliga timmar i anspråk. Väl ombord kommer vi tilldelas en övernattningskabin, vilket först lät ganska tilltalande. Jag associerade givetvis till Stena Germanica-standard. Ända tills rekommendationen kom, att inte sova i sin sovsäck på båten, p g a att kabinerna är fulla med säng- och vägglöss. Hur många timmar kommer jag att sova den natten tro?
Mathållningen på färjan är tydligen också åt det sparsammare hållet. I färjebiljetten ingår en måltid bestående av ris och bönor. Vill man har mer får man köpa till extra… ris och bönor, vilket är utbudet.  Har därför bunkrat upp med egyptiska kakor och medhavda energikakor för att i någon mån överleva resan.

Väl i Sudan kommer vi att färdas över ganska isolerade områden. Som längst lär vi vara utan duschfaciliteter i någon som helst form under en hel veckas tid. Min gissning är därför att internetcaféer inte kommer finnas i någon större utsträckning heller. Med detta sagt ber jag er därför att ha rimliga förväntningar på uppdatering av bloggen de närmsta veckorna. Vi kommer dock ha två vilodagar i Sudan och så fort jag, kläderna och cykeln är något sånär rena igen, lovar jag att finkamma området på internetanslutningar. Tills dess INSHALLAH! :-)

 

Marknaden i Luxor.

fredag, januari 16th, 2009

Första cykeldagarna avklarade

090115
Har idag ankommit Luxor, där vi kommer tillbringa vår första vilodag. Intrycket av staden så här långt, är att den är ungefär lika kaotisk som Kairo, fast i mindre skala. Här verkar också vara något av ett turistghetto, så fort vi lämnar campingområdet fullkomligt överfalls vi av lokalbor som på ett eller annat sätt vill tjäna en hacka på vårt besök.

De sex cykeldagar som förflutit sedan resan startade har på det stora hela varit relativt lättcyklade, för de flesta av oss. Sammanställde min träningsdagbok tidigare idag och för den faktaintresserade, kan jag meddela att vi hittills har cyklat 78 mil, snittat knappt 30 km/h och personligen har jag bränt 15600 kcal. Inte så illa!
Även om min uppfattning är att detta är den tuffaste semester jag någonsin varit på, sägs det att resan genom Egypten är att betrakta som en smekmånad jämfört med det som komma skall.

Cyklingen har förvisso varit en njutning så här långt, undantaget första dagsetappen och rumpbesvären. Vägarna har varit asfalterade (om än inte helt invändningsfria med europeiska mått mätt), terrängen har varit övervägande flack och vindarna har varit fördelaktiga. I bästa fall kan vi hoppas på ytterligare två dagar med dessa förutsättningar. Då har vi nått Egyptens ände och kliver ombord på en färja som ska ta oss över Lake Nasser till Sudan. Först där lär afrikaäventyret starta på allvar!

Sakta men säkert börjar alla nu komma in i de dagliga rutinerna. De flesta brukar vakna före kl 06, då den högljudande lastbilstutan utan pardon dånar över området. Då är det fortfarande mörkt och kallt ute. Att kliva ur tältet känns med andra ord föga tilltalande. Det gäller dock att inte fundera för mycket, utan agera, för att inte hamna efter i morgonrutinerna och –stressen. Efter påklädning, ihoprullning av liggunderlag, sovsäck och tält, packas väskorna i ljuset av en pannlampa. Frukosten serveras därefter och intas mer eller mindre på stående fot. Tänderna borstas och flaskorna fylls. Eventuella toalettbesök äger rum bakom en sanddyna i bästa fall. Den mest pulshöjande aktiviteten varje dag (cyklingen inkluderat) är när alla prylar skall tryckas in i det skåp varje deltagare fått tilldelat sig i någon av lastbilarna. Inte nog med att skåpet är trångt, utrymmet i lastbilen är ungefär lika snävt tilltaget. Allmän kaos utbryter oundvikligen när alla ska packa ihop sina sista saker, trycka in dem i skåpet och inte minst passera förbi i gången. När den övningen väl är avklarad, känns det som en lättnad att sätta sig på cykeln och trampa iväg…

Någonstans runt kl 07 brukar cyklingen börja. Vissa dagar är så kallade racedagar, när gemensam start för de tävlande sker och tidtagningen registreras. Jag har dock valt att inte delta i tävlingen, utan cykla i det tempo som känns bra för dagen. För oss slappare cyklister finns inga egentliga regler, mer än vanliga trafikregler samt att för egen kraft förflytta oss mellan punkt A och B.

Efter halva distansen serveras en enklare lunch och det finns där också möjlighet att fylla på vattenflaskorna igen.

Åtskilliga timmar senare anländer folk i spridda skurar till lägerområdet, där jakten på den perfekta tältplatsen börjar. Tältmodellerna och monteringsvanan varierar. Själv tillhör jag de snabbaste på den punkten, tackvare mitt självstagande Hilleberg-Unna tält. Att sitta med stenar och försöka hamra ner 20 tältpinnar i cementhård mark efter 6 timmars cykling, verkar vara måttligt roande.

Hygienförhållandena på de respektive lägerområdena är högst varierande. I bästa fall finns tillgång till rinnande vatten, i någon form, men det tillhör definitivt undantagen. Sällan har jag dock njutit så mycket av så pass motbjudande duschfaciliteter som på denna resa. När tältet väl är uppe kryper de flesta in och tvättar av sig med ett par medhavda bebistvättlappar. Man känner sig faktiskt förvånansvärt ren efter en sådan svabbning, fast det är klart, förväntningarna på renlighet är ju inte särskilt högt ställda…

När de civila kläderna kommit på och tältet är inrett återstår inte mycket att göra i väntan på middagen, förutom möjligen allmän översyn av cykel och kropp. Växelkrångel och rumpåkommor verkar vara de vanligast förekommande besvären. Som tur är har vi både cykelmekaniker och sjuksköterskor med i besättningen, som står till förfogande denna tid.

Vid mörkrets inbrott, någon gång runt kl 17:30 har vi ett så kallat “rider meeting”, d v s en genomgång av nästa dags cykeletapp och övriga praktikaliteter. Omedelbart därefter serveras middagen och allmän huggsexa utbryter. Första vändan serveras och portioneras maten, så att det räcker till alla. När samtliga fått en omgång mat annonseras “open kitchen” med hög stämma och efter det är det fritt fram att länsa karotterna. Påminner definitivt om en utfodringsanstalt. Var och en ansvarar för diskningen av sin egen tallrik och bestick, enligt principen tre diskbaljor med mycket diskmedel, lite diskmedel och sköljvatten. Inte bara gäller det att vara snabb på att förse sig med mat i det här hungriga gänget, det gäller även att äta snabbt för att vara tidigt framme vid diskbaljorna, innan matresterna utgör större delen av diskvattnet. Med jämna mellanrum har man också så kallad “dishduty”, vilket innebär att man dessutom ska diska alla kastruller och köksredskap. Inte bara nöjestripp med andra ord.

Vid 19-tiden börjar folk så sakta dra sig tillbaka. En del hänger kvar efter middagen och snackar en stund, men över lag är det en tidig sänggång som gäller. Varje kväll hittills har jag krupit ner i sovsäcken runt kl 20 och då har jag vissa dagar också hunnit med en eftermiddagsslummer. Eftersom det är fullt program mer eller mindre hela tiden, gäller det att ta de chanser till vila som bjuds. Att rusa upp i ottan och sitta på cykeln under såpass många mil varje dag, går definitivt inte helt obemärkt förbi.

Efter att ha färdats genom ett avfolkat och kargt ökenlandskap större delen av tiden, var det idag extra roligt att närma sig Nilen, grönska och bebyggelse. Lokalbefolkningen blev helt galna av att se så många västerlänningar på cyklar. Det slog mig då hur blasé vi nordbor är, när stor som små tjöt av glädje, ropade och vinkade långt ut på åkrarna, hurrade och applåderade längs vägkanten. Vad får oss att uttrycka sådan entusiasm och glädje???

Mitt i detta inferno bistods vi även med poliseskort och trafikpoliserna gjorde ett fantastiskt jobb med att dirigera alla galna och tillsynes självlärda medtrafikanter. Jag låg i tätgruppen de sista 5 milen före Luxor, vilket innebar att vi hade sällskap av en MC-polis och en pick-up fullastad med poliser med maskingevär (det måste man tydligen ha på de mest ödsliga ställen här nere). De visade sig snabbt att poliserna var lika förtjusta i sina sirener som lastbilschaufförerna i sina tutor. Ljudet från sirenerna ringer fortfarande i öronen många timmar senare. Försökte ta lite kort medan detta spektakel pågick, men insåg snart att inga bilder i världen kan skildra det som pågick, det måste helt enkelt upplevas…

Väl framme i Luxor hade jag planerat att checka in på det närliggande hotellet för att organisera min packning och ladda de elektroniska prylarna. När jag såg rummen, bestämde jag mig däremot omedelbart för att tältet faktiskt var ett bättre alternativ. En plan, som ironiskt benämndes som gräsplan (de fanns säkert en handfull grässtrån där för den som orkade leta), på hotellets baksida utgör dagens campingplats och ett mer tälttätt område har jag nog aldrig skådat. Här gäller det verkligen att värna om grannsämjan, d v s inte snarka och sova med öronproppar!

 

IMG_0292

Avkoppling på campingplatsen i Luxor.
Nästan lite festivalkänsla över tältområdet.

fredag, januari 16th, 2009