I takt med att diverse praktiska uppgifter avverkades, blev den nya verkligheten allt verkligare. Att tömma ur förvaringsskåpet i lastbilen, som fungerat som mitt hem de senaste 120 dagarna, var precis så ljuvligt som jag föreställt mig. Även om det naturligtvis är nyttigt att emellanåt begränsa sina materialistiska utsvävningar och rent konkret lära sig skilja på nödvändigheter och överflöd, är det tämligen befriande att få breda ut sig och slippa ransonera sina tillhörigheter på en minimal yta. Särskilt när den minimala ytan är belägen i en trång korridor i en dammig och skiten lastbil, där 25 andra otåliga medresenärer ständigt vistas.

Att rensa ur, sortera och strukturera alla prylar var för en genuin pedant sällsamt njutbart. Saker som för längesedan passerat bäst-före-datum kasserades, såsom mitt extra slitstarka Therm-a-Rest liggunderlag, som enligt killarna på Naturkompaniet i princip hade en livslång hållbarhet. Ca fem veckor tog det innan de invändiga isoleringsskikten smälte av värmen från ökensanden och liggunderlaget utvecklade abnorma luftblåsor. Antingen blåste man upp liggunderlaget ändå och sov med benen i högläge, med risk för att utveckla kompartment-syndrom i vaderna, eller så avstod man från att blåsa upp det och lät markkonturen forma tryckskador på diverse atypiska lokalisationer. Trots de vedermödor detta innebar under de återstående tolv campingveckorna, får man väl ändå vara tacksam för att ”livslång hållbarhet” inte betydde att min livslängd var korrelerad till liggunderlagets…

Annars är lärdomen från tiden i Afrika att det mesta går att laga och återanvända. Vår förbrukningskultur har definitivt inte nått ut till den afrikanska bushen. Där tillvaratas allt och då menar jag verkligen allt. Ofta var det slagsmål runt våra sopor och folk trängdes värre än i julruschen för att få första tjing på plastflaskan man drack ur.
På hotellet i Kapstaden hade vi därför ett rum till förfogande där vi avyttrade sådant som vi inte längre behövde och som kunde komma någon annan till nytta; väskor, sovsäckar, kläder, läkemedel, hygienprodukter, m.m. Till våra inhemska medcyklister hade vi särskilda lådor där reservdelar och andra cykelprylar paketerades. I Afrika är det i princip helt omöjligt att köpa den utrustning som träningscykling kräver, varför cyklisterna är beroende av allt vi kan avvara efter resans slut, såsom; däck, slangar, kedjor, kassetter, verktyg, m.m. För egen del skänkte jag förutom överblivna reservdelar även de nya hjulen som jag efter mycket om och men införskaffat, men aldrig använt (!), till de etiopiska cyklisterna. Ett litet tack för den stora hjälp de bistod oss med under den emellanåt tumultartade vistelsen i deras hemland!

De vid det här laget överdebatterade händelserna i Etiopien, har jag egentligen för längesedan tröttnat på att älta. Det infernot pågick under ca 2 veckors tid och resan varade i sammanlagt 17 veckor. Vem som helst borde därmed kunna räkna ut att det finns många, många fler minnesvärda upplevelser och intryck värda att diskutera. Vill ändå klargöra ett par vanliga missuppfattningar, eftersom det på vissa håll har dragits för mig helt absurda slutsatser.

ALLA etiopier vi mötte kastade inte sten på oss. Långt ifrån. Däremot var detta ett beteende som endast påträffades i just Etiopien och då ute på landsbygden eller i bergen. Att cykla genom städer såsom; Addis Abeba, Bahir Dar, Abu Minch eller större byar var alltså inga som helst problem, ur den aspekten. Varför etiopier i mindre urbana miljöer ropar ”you, you, you” och kastar sten är för mig ett mysterium. Under de 1200 mil vi färdades genom Afrika träffade vi på mycket fattigdom och misär, men ingen annanstans tog det sig ett sådant uttryck.

Intressant nog upphörde alltid stenkastandet och övriga övergrepp så fort vi stannade och klev av cyklarna. Att åka med andra färdmedel, promenera eller bara sitta still utlöste alltså aldrig något våld. De fysiska attackerna skedde ALLTID på cykeln och mer frekvent vid avsaknad av sällskap, och då framför allt manligt sällskap. Oftast attackerades vi från sidan eller bakifrån, vilket i sin tur medförde svårigheter att identifiera och konfrontera de skyldiga. Våra motattacker eller snarare tafatta försök att försvara oss mot den sällan sinande massan, blev därför en naturlig konsekvens av den maktlösa och stundtals hotfulla situation vi befann oss i.

Som jag skrev redan i ett av mina inlägg från Etiopien, om de primitiva repressalier vi vidtog; ”Detta agerande är troligen inte helt lätt att förstå, när man sitter där hemma under ordnade förhållanden”. Förmodligen borde jag istället ha skrivit; ”Detta agerande går inte att förstå, när man sitter där hemma under ordnade förhållanden”. För det inser jag nu att det inte gör, när jag återigen sitter här nyduschad, utsövd, med välfyllt kylskåp och omgiven av alla tänkbara bekvämligheter. Med utsikt över grannens blommande balkonglådor i en idyllisk stadsmiljö, inser jag också hur fullständigt befängd den situation vi befann oss i, ter sig för den som aldrig varit i närheten av något liknande.
För att förstå finns inga genvägar. Det räcker inte med att ha vistats i ett närliggande afrikanskt land eller i etiopisk stadsbebyggelse, eller ha fraktats runt inkapslad i ett motordrivet fordon på landsbygden. För att förstå, krävs att man själv utsätter sig för de mentala såväl som fysiska prövningar det innebär att dag ut och dag in cykla på hög höjd med branta, tillsynes oändliga backar, med otillräcklig vila, otillräcklig mat och otillräcklig hygien, samtidigt som tusentals (!) personer dagligen kräver din uppmärksamhet, springer i din väg, vill ha dina pengar, kastar sten efter dig, spottar på dig och hånar dig… dag ut och dag in… som bevakar ditt tält tidigt som sent, tittar på dig när du äter, diskar, tvättar dig, byter kläder, följer efter dig när du vill uträtta dina behov, försöker stjäla dina tillhörigheter, trängs omkring dig när du behöver vara i fred… dag ut och dag in… Först när man tar sig igenom detta utan att tappa humöret, äger man rätten att kritisera.

För mig som har upplevt hela resan genom Afrika och VET vad som utspelade sig längs vägen, är det både intressant och underhållande, och ibland t o m häpnadsväckande, att ta del av folks tolkningar av det som jag har försökt förmedla via bloggen. Tolkningarna baseras naturligtvis på det jag har plitat ner på mina lediga stunder, varför jag också har en del i de missuppfattningar som skett. Ibland undrar man ändå om det är möjligt att vissa individer är så naiva och totalt oförstående inför raljerande och ironiserande formuleringar som de framstår, eller om de gör det till en konstart att misstolka det som skrivs. Intressant nog är det, som tur är, ingen av de personer som jag har träffat i verkliga livet, som haft svårt att förstå andemeningen i det jag försökt uttrycka. Kanske är det så att nätet och den anonymitet det erbjuder, triggar vissa avarter att släppa sina hämningar och haspla ur sig sådant de normalt sett aldrig skulle våga?! Dessa tragiska personer tycker jag bara synd om. Alla ni andra, kvinnor och män, som haft stake nog att kontakta mig utan pseudonym, agonister såväl som antagonister, tackar jag för ert engagemang och era synpunkter. Utan er hade resan definitivt inte blivit den samma!

Till alla testosteronstinna, allvetande datanördar på Happy MTB, som drömmer om att en dag få gränsla cykeln och ge sig ut på ett eget äventyr, men som i sin frustration över att detta troligen aldrig kommer ske istället häcklar de som vågar, vill jag bara säga; Jag vågade och ZIPP-hjulen fungerade HELA resan från Kairo till Kapstaden! Gör om det och gör det bättre! Jag ska med nöje följa er resa hemma från soffan, UTAN pseudonym!

Med dessa ord börjar det bli dags att sätta punkt för afrikacyklingen och afrikabloggen. Det har varit ett svårslaget äventyr, fyllt av utmaningar och upplevelser jag sent kommer att glömma!

Som avslutning vill jag uttrycka ett riktigt stort och hjärtligt tack till alla er som gjorde min hemkomst minst lika oförglömlig som själva resan. Jag misstänkte ingenting och blev uppriktigt överraskad över er uppslutning, men framför allt blev jag oerhört GLAD!
TACK alla orkestervänner, cykelkompisar, triathlonkompisar, studiekamrater, arbetskamrater, kollegor, nära vänner till familjen och alla kompisar utan epitet, för ert stöd och för att ni bryr er. Och TACK inte minst till de stackars föräldrarna, som fått utstå mycket i dåtid, nutid och säkerligen även i framtid…

Hakuna Matata! 

Väl framme vid lunchstoppet och vår uppsamlingsplats mötte mängder med cyklister, anhöriga, journalister och fotografer upp. Vi kände oss nästan som celebriteter när vi en efter en rullade in i rådande kaos på parkeringsplatsen intill stranden. Lunchen som serverades var dagen till ära riktigt anständig. Flera sorters pålägg att välja bland och inte ens mögel på brödkanterna.

I väntan på att poliseskorten skulle anlända, umgicks vi och strosade runt på den vita stranden, med klarblå himmel och Taffelberget i bakgrunden. Vädret kunde vid det laget inte ha varit mer perfekt. Det var en exalterad och förväntansfull stämning i gruppen. Folk badade med kläderna på i det kalla vattnet. Cyklisterna fotograferades av vänner och bekanta på stranden, med och utan cyklar. Massmedia bevakade. Några låg i sanddynorna och kontemplerade över situationen, vad som hade upplevts sedan starten i Kairo och vad som väntade vid målgången i Kapstaden.

Efter några timmar var det äntligen dags för det vi så länge hade väntat på och fantiserat om; Den sista konvojen in till Kapstaden. Denna gång var vi närmare 100 cyklister i konvojen. Förutom vår egen grupp anslöt en rad lokala cyklister, anhöriga och t o m Kapstadens tillförordnade borgmästare. Vi rullade två och två med poliser framför och bakom oss. Dessutom följdes vi av fotografer och kameramän på motorcyklar. Uppståndelsen var betydligt större än vad åtminstone jag hade förväntat mig. I så många månader att vi trampat och trampat i vår ensamhet och nu kom belöningen. Allt på en gång.

Först rullade vi längs de fashionabla strandområdena norr om Kapstaden, där flotta hus och lägenheter trängdes om utrymmet närmast havet. Denna soliga med ändå något kyliga höstdag powerwalkade, joggade, fiskade, surfade, drakflög och cyklade lokalborna längs stranden, precis som vilken annan dag som helst. Denna dag upphörde dock flertalet med sina respektive aktiviteter för att häpet stirra när vi, cyklist efter cyklist, rullade förbi. Alla iklädda likadana cykeltröjor, som signalerade om vilket äventyr vi hade upplevt tillsammans.

Därefter rullade vi ut på motorlederna, som förde oss in mot de centralare delarna av Kapstaden. Hela tiden exemplariskt lotsade genom trafikkorsningar, rondeller och på-/avfarter av de lokala poliserna. Förbipasserande och mötande fordon bemötte oss med leenden, vinkningar och tutningar. Det vi fick vara med om kändes stort!

Kronan på verket var när vi slutligen rullade in i självaste Waterfront och emottogs med pompa och ståt. Längs vägkanten väntade flera led av människor, med plakat, banderoller och party-skallror. När trängseln blev så stor att det inte längre gick att hålla styrfart på cykeln, klev vi av och promenerade de sista metrarna, ackompanjerade av en lokal blåsorkester. Till glada festtoner och folkets jubel korsade vi så äntligen mållinjen. Där och då började det så sakteliga gå upp för oss vad vi hade åstadkommit, genomlidit och upplevt. Den befriande känslan över att äntligen var framme går inte att beskriva med ord. Situationen blev till slut så överväldigande att det inte längre gick att hålla tårarna tillbaka. Fyra månader av enträget cyklande, svidande bakdel, enahanda kost, dålig hygien, påfrestande afrikaner, obekvämt campingliv, irriterande medresenär, med mera var till ända. Men också, fyra månader av obeskrivliga upplevelser, vackra vyer, spännande möten, otroliga erfarenheter, fysiskt välbefinnande, stimulerande utmaningar, unik vänskap och mycket, mycket mera var till ända. Känslorna var många och än idag svåra att sortera och beskriva.

I mål utbröt något av ett allmänt kramkalas. Familj och vänner anslöt till det avspärrade VIP-område där vi vistades och alla gratulerade varandra till den genomförda prestationen och avslutandet av resan. Vi som inte hade någon som mötte upp i målområdet, drog oss så småningom över till en närliggande uteservering, där vi tillsammans firade med var sin riktigt kall öl. Inte bara en sval öl som hade stått i skuggan, vilket för övrigt i stora delar av Afrika benämns som en ”cold beer”, utan en RIKTIGT kall öl med imma på glaset. Det mesta hade säkert smakat ljuvligt i denna stund, men den ölen var något alldeles extra!

Efter en liten stund var det dags för den formella ceremonidelen. Varje deltagare ställde upp sig vid sin nations flagga. Vid den svenska flaggan var det tämligen ensamt, varför jag blev både fanbärare och lagkapten för den svenska truppen. I bokstavsordning tågade vi sedan upp på scenen på Waterfronts amfibieteater. Speakern presenterade, blåsorkestern spelade och publiken jublade. Sällan har jag känt mig mer patriotisk än när jag där gick mitt ärevarv med den svenska flaggan högt i skyn!

Alla cyklister som hade genomfört sträckan Kairo – Kapstaden avtackades av borgmästaren, fotograferades och belönades med en medalj. De cyklister som dessutom hade tävlat fick lite extra uppmärksamhet och vinnarna firades med blommor och champagne. Avslutningsvis donerades 50 st cyklar till mindre bemedlade barn i Kapstaden och arrangören tackade för sig.

I VIP-tältet bjöds det sedan på bubbel och snittar för alla deltagare, anhöriga och särskilt inbjudna, såsom representanter från respektive nationers konsulat. Även om arrangören säkerligen hade tagit i vid beräkning av matåtgången, tog det inte många minuter innan vårt glupska gäng fullkomligen hade rensugit samtliga silverfat på allt ätbart. När dessutom bubbelflaskorna var tömda, vandrade vi vidare till den närliggande baren och fortsatte festligheterna.

Vid 19-tiden på kvällen var det samling på en abonnerad restaurang, där firandet fortsatte i banquet-form. Olika personer tackades och hyllades utifrån diverse vinklingar i sann amerikansk anda, typ ”more is better”. För egen del tycker jag att det bildspelet som visades från vår resa var den största behållningen. Under fyra månader hinner så ofantligt mycket hända, att endast en bråkdel aktivt stannar kvar i minnet. På något sätt blev bildspelet en påminnelse om allt vi varit med om och upplevt från början i norr till slutet i söder. I förlängningen blev det förmodligen också början till rekapituleringen, sorteringen och bearbetningen av alla intryck. En process som pågår än idag och säkerligen lång tid framöver.

Under målgångsbanderollen i Waterfront/Kapstaden.
Overkligt och ofattbart!

Dagen efter mitt inlägg från Namibia, cyklade vi de återstående 10 kilometrarna till den sista gränskontrollen vid Orange River. Efter sedvanlig pappers- och stämpelexercis befann vi oss slutligen i Sydafrika. Det sista av de 10 afrikanska länder vi skulle cykla igenom. Förväntningarna var vid det laget höga på vad vi skulle få se och uppleva under de dagar vi färdades mot vår slutdestination, Kapstaden, genom detta omtalade och på flera sätt beryktade land.

Det dröjde inte länge innan vi kunde konstatera att vi befann oss i ännu ett land som var långt ifrån platt. Långa gradvisa stigningar om flera kilometrar, ofta i påtaglig motvind, inramade vår resa. Omgivningarna var sparsamt befolkade och bestod av lågväxta buskage på mer eller mindre höga kullar. Någon gång per dag passerade vi förbi små städer som befolkades av den sydafrikanska motsvarigheten till de amerikanska ”hillbillies”. Besöken i deras affärer, restauranger och barer påminde om 70-talets Östeuropa, till sortiment och inredning. Populationen utgjordes till stor del av gravt överviktiga, vita, afrikaanstalande, europiska ättlingar med omoderna frisyrer och kläder, som färdades i stora pickups och levde på friterad mat. Kort och gott levde åtminstone inte de nordvästra delarna av Sydafrika ens i närheten upp till våra förväntningar…

Dagarna var oftast soliga och fina medan nätterna var svinkalla. De tropiskt heta nätterna var vid det laget ett minne blott. Istället låg man invirad i sovsäcken med alla tänkbara kläder på sig; underställ, friluftsbyxor, dubbla fleecetröjor, mössa och raggsockar. Några av morgnarna vaknade vi t o m upp med frost på tältduken. Inte riktigt den typiska bilden av Afrika.
På cykeln var det också flerlagerprincipen som tillämpades. D v s, jag tog på mig så mycket långa/varma kläder som jag överhuvudtaget kunde frambringa. Trots det gick det knappt att hålla öron, fingrar och tår varma de första timmarna på cykeln.

Höjdpunkterna i Sydafrika var väl helt klart de återkommande besöken på Wimpys snabbmatsrestauranger. Vid det laget var vi alla gruvligt trötta på torra vita brödskivor med jordnötssmör och sylt samt klibbig gröt till frukost. När tillfälle gavs fullkomligen invaderade vi Wimpy och beställde, likt de värsta patologiska hetsätarna, så mycket olika maträtter och drycker som vi bara förmådde trycka ner. Servitriserna såg stundtals helt uppgivna ut när veckans normala sammanlagda gästantal anlände inom ett par timmar. Varken förr eller senare har de väl sålt så många milkshakes på en och samma gång.

De två sista dagarna nådde vi Afrikas västkust. Inte alls sådär njutbar och exotiskt som man kanske skulle vilja tro. Starka vindar, grå dimma, och lätt duggregn. Kan liknas vid vilken grådaskig höstdag som helst här hemma vid kusten. Några hårdhudade entusiaster i grupper kastade sig av princip i de svala (!) Atlantvågorna. För egen del var jag inte ens lockad, där jag stod och betraktade spektaklet väl påpälsad på strandkanten.

Sista kvällen hade vi grillparty på en sval campingplats ca 10 mil norr om Kapstaden. Där dök det även upp tidigare afrikacyklister och anhöriga. Förvåningen var stor på flera håll när föräldrar och respektive överraskade med att möta upp tidigare än förväntat. Vid genomgången inför den avslutande dagen, kändes det helt overkligt att denna tillsynes oändligt långa resa skulle vara slut 24 timmar senare. Spänningen och förväntningarna gjorde sig påminda när man kröp in i tältet och stängde dragkedjorna med 10-talet klädnypor (dragkedjorna hade för längesedan gett upp) för sista gången…

 
Sista kvällen med gänget och genomgång
av morgondagens avslutning.

Sedan senast har jag dels rest runt i Namibia med buss, bil och tåg, dels cyklat genom ett hänförande vackert ökenlandskap. Namibia är precis som Botswana väldigt glest befolkat, varför vi inte träffar på så mycket människor ute på landsbygden. På sin höjd vinkar vi åt en och annan förbipasserande vit namibian/sydafrikan, genom vindrutan på deras fyrhjulsdrivna jeepar. Antalet vita är betydligt högre än vad jag hade förväntat mig. I de kustsamhällen jag besökte, Swakopmund och Walvis Bay, fullkomligen vimlade det av tyska och holländska descendenter. Förutom en tyskinspirerad arkitektur finns en välfungerande infrastruktur, i motsats till de övriga afrikanska länder vi hittills besökt. Den afrikanska upplevelsen kanske inte infinner sig i samma utsträckning, å andra sidan finns det vatten i duscharna, kalla drycker och andra bekvämligheter vi inte precis varit bordskämda med. Höjdpunkten var när vi passerade Wimpys hamburger-restaurang och kunde beställa riktig milkshake. Små glädjeämnen som förgyller tillvaron…

Vid kusten hyrde vi bil och körde in i öknen till Namibias berömda och spektakulära sanddynor, Sossusvlei och Dead Vlei. Inga ord kan med rättvisa beskriva dessa enorma (upp till 300 meter höga), röda sanddynor som sträcker sig millångs runt omkring. Det enda begränsar är den egna kraften att promenera upp och ner för dessa oändliga sandmängder. Få saker i livet går upp emot att sitta på toppen av en av sanddynorna i gryningen och bevittna hur solen stiger allt högre och känna hur den förvandlar den iskalla ökennatten till stekande hetta… Måste upplevas!
Bilder kommer.

Ute i öknen fann jag ett fantastiskt hotell, Sossusvlei Lodge. Fastän det egentligen var dags att trampa vidare söder över kunde jag inte motstå frestelsen att checka in i denna oas. Att byta det sandiga tältet utan dragkedjor mot en egen ”bungalow” med säng och dusch, den enahanda mathållningen mot kompletta bufféer och den monotona cyklingen i ökenhetta mot en avkopplande dag vid swimmingpoolen, var inget svårt beslut. En hel dag utan något annat program än måltider, kändes både välbehövligt och välförtjänt.

Resan tillbaka för att returnera bilen var betydligt mer äventyrlig. Delar av mitt resesällskap tillhörde den manliga äldre generationen och var således helt insiktslös om den egna förmågan att framföra ett motordrivet fordon, med manuell växellåda, i vänstertrafik, på dålig grusväg. Förutom upprepade kärringstopp (som för övrigt snarare borde benämnas gubbstopp), skrikande växellåda, omkörningar på fel sida och allt annat som den värsta bilskoleelev kan tänkas utsätta sin körlärare för, fick jag även utstå en punktering som inte var av denna värld. Fullkomligt demolerat däck och helt sönderkörd fälg, mitt ute i öknen, med 25 mil grusväg till närmsta civilisation och endast ett litet reservhjul att tillgå. Givetvis hade föraren ingenting med saken att göra, istället var det en ”jävla skitbil” och ”jävla skitvägar”. När jag försiktigt försökte påpeka att sådana omständigheter ofta brukar föranleda en sänkning av hastigheten, tittade han bara frågande på mig… Efter en rejäl hastighetssänkning och åtskilliga timmar i bilen, nådde vi slutligen vår destination med hjälp av reservhjulet. Min lärdom var att hädanefter aldrig oprövat överlåta bilkörningen till en man som påstår sig vara en duktig bilförare, eftersom han sannolikt inte är kapabel att göra en sådan bedömning själv. För har en man någonsin påstått att han INTE är en duktig bilförare?!

Att återansluta till gruppen var inte det enklaste visade det sig, med tanke på att de färdades på avlägsna grusvägar långt ute i ödemarken. Bussen vi hade planerat att ta var fullbokad och istället tvingades vi ta ett ultra-långsamt nattåg, med högst tveksam standard, följt av en taxi, med än mer tveksam standard. Slutligen återsåg vi dock gruppen, med blandade känslor, vid ett anrikt hotell mitt i ingenstans och semestertrippen var som bortblåst. Dagen därpå började vi åter trampa vidare, de resterande 100 milen mot Kapstaden.

De flesta är tillbaka från sina respektive avstickare, förutom John, en amerikansk kille som inte heller är den bäste på att inordna sig i ledet. Förutom ett otal sidotripper längs resan, har han inte synts till på över 10 dagar och ingen vet var han befinner sig eller när han planerar att återvända, idag i Namibia, imorgon i Sydafrika, om en vecka i Kapstaden, eller inte alls? Gruppresor är inte för alla helt enkelt…

Annars är det inte mycket nytt att rapportera från Tour d’Afrique-livet. Vi avnjuter för tillfället vår sista gemensamma vilodag på en avlägsen campingplats vid Orange River, som utgör gränsen mellan Namibia och Sydafrika. Förvisso en vacker omgivning, men här finns i princip ingenting att göra, förutom kanotturer på floden och ölhävning i baren. Ingetdera tilltalar mig nämnvärt i skrivande stund. Längtar mest bara efter en nespresso i stillhet på den egna balkongen med ett grönskande Slottsskogen att vila ögonen på. Bara 10 dagar kvar till hemresa…

Soluppgången vid Dune 45.

Efter att vi passerat igenom passkontrollen till Botswana, var vi tvungna att ställa oss med skorna i ett desinficeringsbad och därefter rulla cyklarna genom ett motsvarande, större bad. Denna något underliga procedur har sedan upprepats med jämna mellanrum. Tydligen tror man att detta är ett sätt att få ”hand-foot-and-mouth disease” (mul- och klövsjukan) under kontroll, både bland människor, boskap och vilda djur. Förutom obligatorisk tvätt av skor och däck, är det inte heller tillåtet att medföra otillagade köttprodukter över dessa kontrollstationer. En dag förlorade vi därför hela köttransonen för 60 personer. Vrålhungriga cyklister är måttligt roade när de blir ofrivilliga vegetarianer, visade det sig…

Första dagen i Botswana gjorde vi en båttur på Chobe-river (en grenflod till Zambezifloden). Förutom antiloper, diverse exotiska fåglar, badande elefanter och flodhästar, avnjöt vi en helt fantastisk solnedgång. Även om bilder aldrig återger verkligheten på ett autentiskt sätt, hoppas jag kunna dela med mig av upplevelsen genom en ingående bildserie, när jag når bredbandsvärlden igen.

Nästföljande dag återvände vi till cykelallvaret. Evighetslånga, raka vägar, kantade av gult gräs och gröna buskar, utan variation och 15 – 20 mil som skulle avverkas varje dag. Cykelmonotonin var värre än någonsin. Både Botswana och Namibia har en population runt 2 miljoner (respektive) och en landsarea i samma storleksordning som Frankrike. Mer öde vägar får man med andra ord leta efter. Inga byar för uppfriskande drickastopp och inga skrikande ungar. Det förstnämnda har väl i ärlighetens namn saknats betydligt mer än det sistnämnda…
Det enda som förgyllde dagarna var möjligheten att möta vilda djur. De första 25 milen, eller så, fick jag nöja mig med att beskåda elefantavföring, medan de andra stolt rapporterade om alla elefanter, giraffer och antiloper de sett. Men helt plötsligt var de bara där, tre elefanter som korsade vägen, följt av en elefant vid ett vattenhål och en annan i skuggan av ett träd. En mycket mäktig och overklig cykelupplevelse!

Inspirerad av djurlivet och färdig med cykeltristessen, bestämde jag mig för att besöka Okavangodeltat. En av de mest unika och sevärda platserna i Afrika. Okavangodeltat försörjs av regnmassorna i Angola, som sedan rinner in i Botswanas slättland. Hela området är i princip otillgängligt med bil, varför jag och Ann (en amerikansk kvinna) chartrade ett eget Cessnaplan och flög dit. Efter 40 minuters flygtur uppenbarade sig landningsbanan som en sandstrand mitt i en grönskande oändlighet. Väl på marken, mitt i ingenstans, blev vi upphämtade i jeep av Hobbs och Vasco, våra guider för de nästföljande dagarna.

Stället vi bodde på hette Little Kwara och bestod av 4 ”tält”, resturang, bar och relaxavdelning. Med tält menas en typ av hus som är byggt på pålar med trägolv och tygväggar. Det var definitivt de mest luxuöst inredda tältet jag någonsin bott i; riktiga sängar med clorinvita lakan, dubbla handfat, skinande rent badkar, exotisk utomhusdusch, vattentoalett, egen veranda med förstaklassig utsikt, m.m.… Och detta var bara början. Vistelsen på Little Kwara visade sig bli ett minne för livet. Servicen var inte av denna värld. Fyra generösa måltider per dygn, fri dricka i baren, te vid eldstaden, safariturer tidigt och sent, båtturer… Ingenting saknades!

På min första egna promenad runt området såg jag en sjö fylld med flodhästar och krokodiler, ett 30-tal babianer, giraffer, antiloper, vårtsvin och en elefant. Mycket imponerad över det sprudlande djurlivet, berättade jag entusiastiskt om min strapats, varpå personalen mer eller mindre fick en panikattack. Tydligen fick vi inte överhuvudtaget lämna området utan en erfaren guide. Något de visserligen hade nämnt när vi anlände, men som jag hade tolkat lite fritt. Nästa promenad jag gjorde bad jag därför att få med mig en guide, som laddade det 1,5 meter långa geväret med 20 patroner och tågade iväg med bestämda steg. Enligt guiden, hade turister blivit jagade av både elefanter, flodhästar och lejon. Låter otroligt, men man får väl anta att den överdrivna försiktigheten inte var helt obefogad?!

Fördelen med safari i bushen jämfört med nationalparkerna är att reglerna inte är lika strikta. T ex är det tillåtet att köra utanför de spårade vägarna. Detta innebär att man kan komma närmare och följa efter djuren. Det är också tillåtet med safari nattetid, vilket verkligen är att rekommendera. Att köra runt i den bäcksvarta natten, men endast stjärnhimlen och en strålkastare som ljuskälla, och plötsligt tvingas tvärnita pga att en hord elefanter blockerar vägen, är en upplevelse utöver det vanliga!  
Nackdelen är möjligen att djuren inte står serverade på samma sätt och rör sig över ett mycket större område. Å andra sidan är det ju en än mer speciell upplevelse när man väl ser något udda djur.
Efter dagarna i Okavangodeltat framstår utflykten till Ngorongorokratern och Serengeti som ett besök i Borås djurpark, typ.

På våra safariturer såg vi allt tänkbart djurliv, men det som mest etsat sig fast, förutom de betande zebrahorderna, flyende antiloperna, stiliga girafferna, badande flodhästarna, trumpetande elefanthonorna, lustiga hopphararna, kringströvande hyenorna, hungriga geparderna och den skygga leoparden, var en aggressiv svart mamba. Medan vi körde runt i den öppna jeepen, utan väggar eller tak, fick vi plötsligt syn på en 2 meter lång svart orm som låg på en sandstig precis bredvid oss. Samtidigt som jag ber chauffören backa bilen och ställer mig upp för att se bättre, reser den sig plötsligt upp till hela (nästan!) sin längd och gör en snabb attack mot bilen, innan den kastar sig ner åt andra hållet och ringlar iväg. Alla i bilen blev lätt chockade över ormens utspel. Jag antar att de precis som jag är mer vana vid slöa huggormar, som helst tar igen sig i solen och i det längsta ignorerar förbipasserande. T o m guiderna som inte tidigare hade visat några tecken till rädsla, var påtagligt medtagna. Svart mamba är tydligen Afrikas giftigaste och snabbaste orm, som vid minsta hotbild jagar och biter det som kommer i dess väg, oftast med dödlig utgång. Svart mamba producerar ett neurotoxin som paralyser både extremiteter och andningsmuskulatur. Medvetslöshet kan inträffa så snart som efter 5 min och döden inom några timmar, om ingen antidot ges. Att stirra en svart mamba djupt in i ögonen tillhör inte vanligheterna. Även om det bara varade för ett kort ögonblick, var det en mäktig och oförglömlig upplevelse!

Jämfört med klientelet på vår cykeltur, var det något av en kulturchock att stifta bekantskap med de andra gästerna på Little Kwara. Mest utmärkte sig en 30-årig tjej från Texas, som hävdade att det visst var camping att bo i ovan beskrivna ”tält”. Åtminstone var detta det mesta spartanska boendet hon hade provat på.
Under en av jeepturerna var hon tvungen att ”lätta på trycket”. Inget konstigt med det. Inte förrän hon senare den dagen stolt tillkännagav att det var första gången i sitt liv som hon kissat i det fria!
Något av en kontrast till den tillvaro vi levt i de senaste månaderna. När vi delade med oss av några historier från cykelturen vid middagsbordet, satt de andra gästerna med förfärade miner och såg ut som om vi mer eller mindre hade förstört aptiten för dem.

Mest underhållande var en pensionerad kärlkirurg från England som inte kunde förstå hur de kunde driva ett sådant här ställe ute i bushen utan air condition. Då ska man veta att den knappa elektriciteten drevs med hjälp av en generator, några timmar per dag, och att det enda kommunikationsmedlet var en kortvågsradio.
På sin förnäma oxfordengelska satt han och hänfört berömde Kapstaden; -”It’s an extraooordinary city, absolutely extraooordinary!”. När jag efter detta återkommande uttalande försökte bringa klarhet i varför just Kapstaden var en så extraordinär stad, fick jag den något oväntade förklaringen; -”Because, there are less africans there, than in bloody London!”. Inte det svaret jag hade väntat mig precis, men antar att jag har något att se fram emot!

Dagarna i deltat gick tyvärr alltför fort och innan vi var ens i närheten av nöjda, var det dags att flyga tillbaka till civilisationen. För första gången sedan vi påbörjade cykelturen i Kairo, har jag faktiskt upplevt något som var värt att komma tillbaka för! Den avslutande flygturen på hundra meters höjd, över det imponerande Okavangodeltat, med kringströvande elefanter och giraffer, gjorde ju inte upplevelsen sämre…

Tillbaka i cykelgruppen hann den verklighet vi för närvarande lever i ikapp oss lika fort som vi ställde ner resväskan. Inget mer; -“How do you like you tea, m’am? Regular, herbal or robois? Milk or sugar? Brown or white sugar? One or two spoons? Wait by the fire and I will bring it”. Istället var det; -“Good, you’re back. You’re on dish duty tonight!”…

Även om det inte hade hänt mycket nytt på cykelfronten - samma ödsliga, evighetslånga, raka vägar, kantade av gult gräs och gröna buskar - hade det i alla fall inte varit helt händelselöst i gruppen. Bl a hade några intressanta sjukdomsfall inträffat.
Tre personer hade noterat kliande, underliga hudförändringar på fötter, ben, händer och rygg, som sakta ökade i omfattning. Vid läkarbesöket visade det sig att de hade drabbats av ringformiga hudmaskar. Nice! Behandling pågår.
Mer dramatiskt var insjuknandet av en av de sydafrikanska tjejerna. Hon kräktes, hade diarré, huvudvärk, hög feber och svettades något kopiöst. Sydafrikanerna på resan är ju mycket tuffare än alla oss andra mesiga västerlänningar. Detta innebär bl a att de inte tar någon malariaprofylax. ”If you get Malaria you treat it with a few pills”. Är deras något förenklade motivering. Sharita (den sydafrikanska tjejen) följde efter flera dagars sjukdom med till sjukhuset, om än något motvilligt. Väl där och efter ytterligare försämring, lär hon ha yttrat de insiktsfulla orden; ”So much for being a tough south african. I wish I would have taken the prophylactics…” Malaria kan inte vara kul att drabbas av. Inte ens om man är uppvuxen i den sydafrikanska bushen och hård som diamant…

Annars går allt i samma gamla lunk som tidigare. Slutdestinationen börjar närma sig, men känns fortfarande ogreppbart avlägsen. Lustigt hur tre veckor kan kännas som en evighet, när vi redan färdats i över tre månader. Under vilodagen i Windhoek (Namibias huvudstad), bestämde jag mig därför för ännu en liten avstickare, för att vidga vyerna och inte minst för att se de berömda sanddynorna. Jag har helt enkelt kommit till konklusionen att jag inte är tillräckligt “aspergoid” i min läggning för att stå ut med samma inrutade tillvaro dag efter dag, oavsett om det är vardagen hemma eller vardagen i Afrika. Min inställning är därför att det är bättre att bejaka rastlösheten och förgylla tillvaron med oförglömliga upplevelser, än att förlora glädjen i rutinmässig tristess. Som en av mina medresenärer konstaterade; “Cycling I can do at home, the Namibian desert I can only see here!”

Återkommer med en lägesrapport!

Cykling i Afrika när den är som bäst!

På oförglömlig safari i Okavangodeltat…

Att återvända till cyklingen, flocken, campinglivet och den ensidiga kosthållningen imorgon känns föga lockande. Som tur är, är det “bara” 4 veckor kvar…

Victoriafallen som sevärdhet har varit en helt spektakulär upplevelse! Jag har tidigare besökt Foz de Iguaçu i Brasilien och Niagarafallen i Kanada, som också varit imponerande naturfenomen. Jag undrar ändå om inte Victoriafallen varit de mest storslagna av dem alla. Tackvare regnmassorna tidigare i år är vattenståndet i Zambezifloden högre än på 40 år, vilket naturligtvis påverkar vattenmassorna i fallen. Enorma mängder vatten forsar nerför bergskanten, växtligheten i omgivningarna grönskar som aldrig förr och luftfuktigheten är överväldigande. Det går inte att ta miste på att man befinner sig i tropikerna!

Victoriafallen är belägna på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Den enda vägförbindelse mellan dessa länder är en gammal järnvägsbro som fortfarande är i bruk för tåg-, bil-, gångtrafik och inte minst bungy jump.

Första dagen besökte vi fallen från Zambiasidan. Jag hade inte riktigt insett hur hög luftfuktigheten kring fallen skulle vara och promenerade därför dit i vanliga kläder, ryggsäck och systemkamera i högsta hugg. Det första som mötte mig var två av mina medresenärer, som redan varit nere vid fallen och nu återkommit dyngsura. Det är bokstavligen som att vistas i en biltvätt. Ingenting är torrt när man kommer ut. Simon, från Kanada, demonstrerade precis hur blöt han var genom att ta av sig tröjan och vrida ur litervis med vatten.

Som tur var, fanns det regnponchos att hyra för en billig penning. Inte för att man förblev torr på något vis, men graden av väta blev åtminstone något lägre. Packade ner kameran i en vattentät påse och traskade ner mot fallen. Ju närmare man kom desto högre blev dånet från vattenmassorna. När jag närmade mig en gångbro som ledde över till andra sidan ravinen, ackompanjerades dånet av ettrigt smattrande regndroppar. Längs gångbron forsade vatten. Att promenera över till andra sidan var som att vada igenom en 100 meter lång dusch med dåligt fungerande avloppssystem. Detta regninferno var något av en upplevelse i sig. Däremot såg man inte särskilt mycket av vattenfallen p g a det tjocka regnmoln som byggdes upp däromkring. Å andra sidan var det storslagna vyer i alla andra riktningar. Att vandra runt på stigarna i regnskogen och fotografera allt från små blommor och blad till stora forsar och raviner var en ren fröjd. I eftermiddagsljuset framträdde senare den mer färgstarka regnbågen än den andra. Intrycken visste inga begränsningar…

Flera av mina bilder är uppladdade på Facebook, men det plugin (Fotobook) som importerar fotoalbumen till min blogg, har av någon oförklarlig anledning slutat att fungera. Internal server error är det enda felmeddelande jag får. Ominstallation, de- och reaktivering, uppgradering, ingenting tycks hjälpa. Har mailat supporten och förhoppningsvis löser sig problemet inom kort, annars får jag installera ett annat plugin när jag kommer hem. Tillsvidare får ni därför hålla tillgodo med Facebook-versionen…

Nästföljande dag promenerade vi över till Zimbabwesidan. Den första kilometern eller så på andra sidan bron, befinner man sig i ingenmansland. Därefter kommer passkontrollen, där vi var tvungna att köpa var sitt visum för 30 US$. Av någon ologisk, afrikansk anledning kostade det däremot hela 75 US$ för kanadensarna. Även om ingen förstod varför, var det bara att hosta upp pengarna. Stämpelkillen var omedgörlig. På något sätt hade han lyckats intalat sig själv att han faktiskt hade en viktig uppgift i livet?!

Några hundra meter in i Zimbabwe fanns entrén till vattenfallen. Trots att vyn på Zambiasidan hade varit fullkomligt bedårande, lyckades Zimbabwesidan överträffa detta. Här kom vi ännu närmare vattenfallen och även om det regnade intensivt på sina ställen, var naturupplevelserna än mer imponerande. När kläderna i princip var genomblöta, var det dags att återvända till solskenet och nästa programpunkt. Ett besök på det anrika Victoria Falls Hotel.

Sedan Mugabe kom till makten och de vita fördrevs från sina hem, håller landet fullkomligen på att köras i sank. Ingenting fungerar och fattigdomen är värre än någonsin. I tillägg har i princip all turism dött ut. Trots sevärdheterna kring Victoriafallen, var turisterna lätträknade på Zimbabwesidan och personalen på hotellet uttryckte stort missnöje över utvecklingen och det decimerade antalet besökare.

För att komma till hotellet tog vi en genväg genom bushen. Så fort vi lämnade asfalten bakom oss dök det upp en s k turistpolis som eskorterade oss hela vägen till hotellet. Längs stigen uppenbarade sig den ena påstridiga försäljaren efter den andra. Tydligen hade de här återkommande problem med trakasserier, rån och överfall. Av denna anledning var det inte lämpligt att promenera den förhållandevis korta vägen själv.

Väl framme vid hotellet var det som att komma till en annan värld, ja, till och med till ett annat århundrade. Som någon uttryckte det; ”Det är som att få uppleva essensen av kolonialismen för en dag”. Att vandra runt på de klanderfritt ansade gräsmattorn, att få njuta av den storartade utsikten bort mot järnvägsbron och Zambeziravinen, att få insupa atmosfären av hotellets välbevarade sekelskiftesmiljö och inte minst, att få avnjuta ett ståndsmässigt afternoon tea med caketower och elegant, inhemsk kypare. Det är kolonialismens anor, när de är som bäst!

Efter ett par timmars avkoppling på hotellverandan, flanerade vi runt i hotellträdgården och betraktade näckrosdammar, fontäner, statyer, konstverk, planteringar och det annorlunda djurlivet. Helt oväntat passerade flockar av babianer, vårtsvin och mungos, närmare bestämt sebramanguster (!), förbi. Allt för snart var det dock dags att bege sig tillbaka till Zambiasidan och den inte fullt lika glamourösa vardagen…

Under påskhelgen har staden Livingstone (uppkallad efter den brittiske missionären Dr. Livingstone, som bl a var den förste europén att besöka Victoriafallen) fullkomligen invaderats av turister. Att finna boende har inte varit det allra enklaste och under fem nätter har vi därför flyttat mellan tre olika hotell. Favoritstället är det nuvarande hotellet, som ägs av en kvinnlig, skotsk advokat och är inrett i någon form av new age-inspirerad stil. Bäst av allt är mat- och dryckutbudet, eller vad sägs om kaffe med hasselnötssmaksatta kaffebönor, guavabaserad smoothie och hemmagjord milkshake med valfri smak. Det är annat än beskt pulverkaffe, söndermosade, bruna bananer och torkat jordnötssmör på sönderfallet vitt, gammalt bröd!

En mindre angenäm erfarenhet från staden stod Ivo, en helylle kille från Holland, för. Många av aktiviteterna här samt visum vid gränsen betalas med amerikanska dollar, som inte alltid är så lätt att få tag på. Ivo insåg på skärtorsdagen att alla hans dollar var slut. Innan vi åkte till vattenfallen passerade vi därför centrum, så att han kunde ta ut Kalle Anka pengar från en av bankomaterna. Det normala är sedan att man tar dessa till ett närliggande forexkontor och växlar till sig en mer kapitalstark valuta. Denna dag bar det sig inte bättre än att alla växlingskontor var stängda. På gatan hängde däremot ett flertal svarta (i dubbel bemärkelse) pengaväxlare. Ivo förhörde sig noggrant om kursen och fick ett riktigt bra erbjudande. Fanns inte mycket att tveka om. Med 200 US$ i fickan kom Ivo tillbaka och berättade lite halvnöjt om affären. Och tillade med ett skratt, hoppas bara inte de gav mig förfalskade sedlar. Vid noggrannare inspektion visade det sig att förhågan inte var helt obefogad. Den ena 100 dollarsedeln såg ganska annorlunda ut i färgen. Ivo försökte förtvivlat förklara detta med olika produktionsår… Efter ytterligare jämförelser stod det klart att denna sedel utan tvekan var förfalskad. Igen vattenstämpel fanns att finna och kvaliteten var uppenbart annorlunda.

Med bestämda steg tågade hela gruppen tillbaka för att konfrontera mannen som hade växlat pengarna. Jag hade kameran i högsta hugg och fotograferade alla med pengar i näven, som bildbevis. Självklart stod han inte kvar på samma plats, men vem av alla svarta pengaväxlare var den skyldige, i just detta fall? Ivo blev mer och mer osäker; -“Jag tror att det var han… Eller han… Eller han… Nej, jag kan inte säga säkert. De ser ju alla likadana ut…” Helt plötsligt stod det klart för oss varför gärningsmannen oftast beskrivs som medellång med mörkt hår och sällan ställs till svars för sitt brott…

Efter de inledande två intensiva dagarna kring vattenfallen, då vi promenerade så mycket att jag t o m fick träningvärk i vaderna. Något jag inte haft på flera månader! Har jag valt att bara ta det lugnt och njuta av inaktiviteten. Något jag heller inte haft möjlighet till på flera månader. Att sitta i skuggan med fötterna i högläge och antingen surfa trådlöst, skriva blogginlägg eller läsa kontemplerande romaner av Paulo Coelho, har känts som fullt tillräcklig sysselsättning. Någonstans blir man mätt på alla intryck och trött på att ständigt vara på väg…

Någon som varit mer företagsam än jag själv, är Ernest. Den 68-årige, pensionerade, matematikprofessorn från Universitetet i Calgary. Redan första dagen han beskådade Zambeziravinen från järnvägsbron, bestämde han sig för att utföra det 110 meter höga bungy hoppet. Utan tvekan och en antydan till oro tog han på sig selen, ställde sig på plattformen och tog det avgörande steget mot avgrunden. Som han tidigare konstaterat; -”If this weekend was good enough for Jesus to die on, it will be good enough for me!”.

Nu gick allt lyckligtvis väl och Ernest rycktes upp i gummibandet, innan han slogs i bitar mot vattenytan. Medan han dinglande från järnvägsbron, upp och nerpåvänd, hade han till och med sinnesnärvaro nog att ta fram en burk med sin nyligen avlidna frus aska och sprida denna som ett moln över Zambezifloden i hennes minne. Ett ganska mäktigt ögonblick för alla närvarande!

För egen del räckte det däremot med att stirra ner i avgrunden och betrakta personalen, i vars händer jag behövde lägga mitt liv, för att fatta ett välgrundat beslut om att INTE hoppa. Åtminstone inte här! Än är jag inte redo att följa Jesus…

Imorgon är det istället dags att gränsla titanhingsten igen och beta av de återstående 300-400 milen (?) till Kapstaden. Först väntar långa, flacka cykeletapper i Botswana, därefter utmanande off road cykling i Namibia och slutligen kylslagna cykeldagar längs Atlantkusten i Sydafrika, innan vi når vår slutdestination.

Återkommer med fler lägesrapporter, när tillfälle ges!

Afternoon tea på Victoria Falls Hotel.

Sammanlagt är vi 8 personer som åker i förväg till Victoriafallen. Det lär ju vara en av Afrikas största turistattraktioner och något man vill hinna uppleva ordentligt, när man väl är i närheten. Tydligen ska det finnas en rad adrenalinstinna aktiviteter att roa sig med där. Den enda som med säkerhet uttalat att han ska utmana skräcken att kasta sig utför bron, ner mot vattenfallen, med ett gummiband runt fötterna som enda säkerhetslina, är Ernest, en 68-årig, pensionerad, matematikprofessor från Universitetet i Calgary. Vi är nog många som mer eller mindre kommer känna oss tvingade till ett bungee jump, om han hoppar. Dessvärre är oddsen ganska höga. När jag hade högläsning om vilka nervkittlande aktiviteter det fanns att välja bland, satt Ernest och kommenterade; -”Oh, I’ve done that in Mexico”, ”Oh, I’ve done that in New Zealand”, ”Oh, I’ve done that in India”, ”Oh, I’ve done that in Bali”, osv. Gubben verkar ha varit över allt och gjort det mesta… förutom hoppat bungee jump över Viktoria fallen. Än…

Sedan Lilongwe har vi cyklat in i Zambia och tillbringat en vilodag i Lusaka, landets huvudstad. Zambia har inte utmärkt sig åt något särskilt håll. Som någon trött Afrikaresenär konstaterade; ”Same shit, different place”. Landskapet är ungefär lika grönskande som i övriga regionen. Backar och motvind har inte saknats. Hyddorna är mestadels runda, gjorda av lera och med halmtak. Majs och pumpa utgör den huvudsakliga födan. Ungarna lever på vägarna, precis som i övriga Afrika. Hälsningsfrasen när vi susar förbi är antingen ”Mozungo!” eller ”How are you?”. Väldigt sällan ”Give me money”, faktiskt. Det vanligaste transportmedlet är cykel, som man tydligen kan lasta det mesta på; tanten och ungarna, polarna, kolsäckar, vedpinnar, bananstockar, sockerrör, en eller två andra cyklar, vattendunkar, drickabackar, tomflaskor, m.m. Bara fantasin sätter begränsningen och DÄR ligger vi långt efter!

En dag ute i obygden tog jag ledigt från cyklingen och åkte med lastbilen till lägerplatsen, huvudsakligen för att skona skrevet, men även för att passa på att uppleva något annat än den normala cykelutsikten (gröna buskar, skrikande ungar och sönderfallna asfaltsvägar). Det visade sig bli en av de intressantaste dagarna hittills.

Under färden stannade vi i diverse byar för att proviantera. Bl a behövde vi fylla på vattentanken i lastbilen, vilket normalt sett görs med slang från en lokal vattenkran. Här fanns dock bara en vattenpump att tillgå, bygd av någon västerländsk hjälporganisation. Bara att pumpa för hand och langa hinkar till lastbilen med andra ord.
Dagens goda gärning var när en av killarna från Tour d’Afrique visade lokalborna hur man lätt kunde tillverka en tratt av en plastflaska, för att på så sätt optimera vattenflödet in i plastdunken. När vi anlände stod de och pumpade lika mycket vatten bredvid dunken som i den. Lätt chockerande, med tanke på att man fått intrycket av att hela kontinenten lider av vattenbrist.

Väl framme vid ännu en intetsägande lägerplats utan några som helst bekvämlighetsresurser, bestämde jag mig för att ta en promenad till en närliggande liten by. Där verkade de försörja sig på att sälja varma läskdrycker och kakor till förbipasserande. Lagom intressant. Följde därför en upptrampad stig som ledde bort från vägen och ut i bushen. Förutom en vandring bland majsfält och andra grödor, passerade stigen genom en rad mindre gårdar/boplatser. Några var folktomma och jag hade möjlighet att ostört titta runt bland hyddorna, medan andra var befolkade av mer eller mindre verksamma män och kvinnor. På några av gårdarna satte jag mig ner och försökte kommunicera med folket där. Språkförståelsen sviktade dessvärre rätt rejält, men jag lyckades ändå få en hyfsad bild av hur de levde.

På varje gård finns en central, öppen hydda, som är det gemensamma köket. Runt omkring denna finns ett antal mer privata hyddor, med dörr och små gluggar till fönster. I dessa bor respektive familj med alla barn. En normalstor familj har mellan 5-7 barn. Vad jag förstod är de flesta äktenskap arrangerade och det vanliga är att man bara har en fru. Även om några var på besök hos en s k ”traditional doctor” häromdagen, som sammanlagt hade närmare 60 barn med ett flertal fruar (tackochlov, antar jag?!).

På gårdarna bor flera generationer och syskon med respektive. Förutom gemensamt kök har de gemensamt uthus, med ett hål i lergolvet och förmodligen en ganska djup uppsamlingsplats därinunder, eftersom det inte går att komma åt detta utrymme för tömning.
Inget rinnande vatten finns att tillgå. Folk vandrar bokstavligen kilometervis med sina plastdunkar, som finns i olika storlekar beroende på styrkan hos bäraren. T o m riktigt små barn hjälper till att bära, om än bara någon liter eller två.
Tvagning sker bakom en någorlunda privat skärmvägg tillverkad av ett halmliknande material. Där finns en medelstor tvättbalja att tillgå. Med vilken frekvens denna nyttjas har jag däremot ingen aning om. Av odören att döma, är det troligtvis inte med samma frekvens som vi är vana vid.

De flesta gårdar har också ett antal mindre hus intill boningshusen. I dessa bor höns respektive grisar, som för övrigt verkar gå och komma lite som de behagar. Fördelen är väl att de till viss del kan lösa sitt eget födointag genom att vandra runt fritt?!
Flera av de mindre gårdarna hade däremot inga djur alls, av ekonomiska skäl helt enkelt.

Till största delen lever de av en vegetarisk kost, typ majs och pumpor, ockra, tomat och en och annan mango. Minst sagt enformigt lät det som. Vid festligare tillfällen åker de till en större by och köper en hel ko eller get, som sedan delas med grannarna.

Fattigdomen är såklart påtaglig, trots att Zambia faktiskt framstår som något mer välbärgat än flera av de andra länder vi passerat igenom. Antalet privata ägodelar är dock lätträknade. Ungarna går ofta klädda i skitiga och trasig västerländska kläder, som troligen skickats hit för åtskilliga år sedan efter klädinsamling. Blöjor existerar överhuvudtaget inte. Många småbarn går med naken underkropp, antagligen av praktiska skäl. Intressant nog är männen ofta ungefär lika skitiga och trasiga som ungarna, medan kvinnorna för det mesta framstår som välvårdade och rena i sina färggranna traditionella skynken.

Det verkar för övrigt vara kvinnorna som ansvarar för hushållet, familjeförsörjningen och barnuppfostran. Vad männen de facto bidrar med är för omgivningen inte särskilt uppenbart. Detta är inte något som bara jag, som stolt feminist, uppmärksammat. Även de manliga medresenärerna har återkommande förfärat sig över alla overksamma karlar som står och hänger längs vägarna eller sitter vid dikeskanten och lojt betraktar förbipasserande. Givetvis finns det karlar som är arbetsamma, även på den här kontinenten (vill ju inte bli beskylld för att generalisera helt onyanserat! ). Det är dock en påtaglig diskrepans mellan könen vad gäller ansvarstagande och flitighet.

På en av gårdarna jag besökte satt ett drygt 10-tal karlar och hängde, medan kvinnorna for runt mellan köket, tvätten och ungarna (What else is new?!). När jag lite försiktigt frågade en av de drygt 20-åriga killarna och familjefäderna, vad männen gjorde på dagarna, fick jag till svar; -”Drink beer!”. ”Don’t you work?”, kontrade jag förfärat med. ”No, no work here”. För att ha råd att dricka öl varje dag, jäser de istället någon form av egen brygd, som för den oinvigde smakar ungefär som kattpiss, eller något i den branschen. Okej, att det är svårt att hitta jobb, men då kan de väl åtminstone hjälpa till med hus och hem???
Karlsluskar!

En av kanadensarna i gruppen var tydligen här för närmare 40 år sedan. Enligt honom har i princip ingenting förändrats sedan dess. Det är inte svårt att tro… Tillvaron ute på landsbygden är minst sagt föråldrad. Att cykla in till Lusaka häromdagen, var därför lätt överväldigande. Inte för att staden i sig är särskilt spektakulär, med västerländska mått mätt, utan för att den utgör en sådan enorm kontrast till den övriga miljön här. Inne i staden fanns det mesta att tillgå, för den med ett hyfsat kapital; banker och bankomater, snabbmatskedjor, välsorterade supermarkets, shoppingcentra, caféer, ja, till och med biografer. Efter en 6-tums sandwich på Subways, en riktig milkshake (denna gång i oanvänd engångsmugg!) och proviantering på Super Spar, bänkade vi oss framför bioduken. För en stund var Afrika och campinglivet som bortblåsta och vi kände oss riktigt civiliserade. Nyduschade och allt!

Bussresan börjar förhoppningsvis närma sig slutet. Just nu befinner vi oss på ännu en ”detour” p g a vägarbete. Att skumpa omkring på grusvägar i buss är visserligen bättre än på cykel, även om de bristfälliga vägarna här för länge sedan har förlorat sin charm.
Innan åksjukan dominerar hela reseupplevelsen, sätter jag punkt för idag.
På återhörande vid Victoriafallen!

På besök i en av Zambias byar.

Efteråt gick vi på jakt efter milkshake. Fem ställen senare hittade vi vad vi sökte. Listan över tänkbara smaker var lång, även om jag troget höll mig till jordgubbe. Det enda som grumlade upplevelsen något, var när jag insåg att pappersmuggen som milkshaken skulle serveras i var tänkt som engångs, men uppenbarligen använd tidigare och bristfälligt urdiskad. Jag fick som kompensation möjligheten att titta igenom högen av muggar och välja en som såg någotsånär oanvänd ut, annars hade jag nog hellre avstått från milkshaken. Malawierna är förvisso kända för att inte låta något gå till spillo, men det där var lite väl på gränsen för min smak. Hädanefter lovar jag att uppskatta de nya, oanvända, engångs pappersmuggarna på snabbmatställena. Något som jag fram tills igår bara tagit för givet.

Nyligen uppdagades det att vi inte var det enda celebra besöket i Lilongwe de här dagarna. Några i gruppen är så innerligt trötta på campinglivet att de tar varje tänkbart tillfälle att checka in på närliggande hotellfaciliteter. Att finna ett hotellrum i huvudstaden borde inte ha varit någon svårighet. Förvåningen var därför stor när de flesta hotellen visade sig vara fullbokade. Orsaken därtill var ingen mindre än världsstjärnan Madonna. Tydligen är hon på besök i staden samtidigt som oss. Det verkar inte vara någon stor konsert på gång, så man kanske kan anta att hon är här antingen p g a sin redan adopterade malawiske son eller för att adoptera ytterligare en?! Med tanke på den icke-existerande familjeplaneringen i landet (eller hela kontinenten för den delen), borde det inte vara några problem att hitta lämpliga kandidater!

Sedan Chitimba Beach har vi cyklat in över det Malawiska höglandet. Trots att tanken var att mer eller mindre följa strandkanten på Lake Malawi. Dessa planer raserades dock när det uppdagades att en av broarna som sammanlänkade den norra delen med den södra, hade spolats bort p g a omfattande regnoväder. Vad annat kunde man förvänta sig? Istället fick vi möjligheten att cykla uppför varenda brant backe på hela den Malawiska ”högplatån”, som den något vilseledande kallas. Fördelen var att denna rutt var något kortare och att vi därmed fick en extra vilodag i Lilongwe. Definitivt välbehövligt!

Denna s k cykelsemester, börjar nu kännas något inrutad och föga avkopplande, milt uttryckt. I och med att vi reser i en stor grupp, finns väldigt lite tid för personlig frihet och egna önskemål. Vi har nu rest tillsammans i mer än tio veckor och det känns. Ibland vandrar tankarna till amerikanska fängelseinterner och att våra situationer förmodligen inte är helt olika. Med den viktiga skillnad att vi faktiskt är här av egen fri vilja och när som helst kan välja att avbryta. Så länge vi väljer att fortsätta däremot är förmodligen likheterna fler än olikheterna. De dagliga rutinerna är de samma dag efter dag, efter dag. Det enda som förändras är omgivningarna, vilket självklart inte är fallet för internerna. Däremot har vi samma inrutade tidsschema, väldigt lite egen tid och ytterst små möjligheter till individuellt hänsynstagande och valfrihet.
Kl 05 är det väckning. I mörkret monteras tält och övrig campingutrustning ner. Kl 05:45 börjar det ljusna och frukosten serveras. I princip alterneras mellan vattning mannagrynsgröt och klibbig havregrynsgröt med vitt, skivat, smaklöst bröd och sylt/jordnötssmör. Behöver jag påpeka att jag är innerligt trött på frukostutbudet? Är man inte vid frukostserveringen inom 30 minuter, får man helt enkelt klara sig utan frukost den dagen. Kl 06:30 lämnar den första lastbilen för att sätta upp lunch, halvvägs till nästa anhalt. Kl 07 lämnar den andra lastbilen. Då gäller det att ha pressat in alla sina tillhörigheter i det lilla skåp som tilldelats var och en därinne. De första morgonpigga cyklisterna brukar bege sig redan kl 06. Jag tillhör, kanske inte helt förvånande, de mer morgontrötta cyklisterna och brukar vara bland de sista ut på vägen. Bara detta inflexibla tidsschema kan driva mig till vansinne, dag efter dag.
Mellan 50 till 75 km senare står lunchlastbilen parkerad. Där serveras samma vita, skivade, smaklösa bröd med sylt/jordnötssmör alternativt någon form av röra. I 9 fall av 10 är denna röra baserad på tonfisk, som jag för övrigt avskyr och inte har ätit sedan jag lärde mig att protestera (i väldigt unga år med andra ord! :-D). Där finns också möjligheten att fylla på med mer energidryck (körsbärs-, apelsin-, eller citronsmak, omväxlande) eller kemikaliebehandlat vatten.
När lunchmackorna pliktskyldigast har tryckts ner, påbörjas de resterande kilometrarna. Oftast något färre än vad som avverkades före lunch. I bästa fall cyklar vi igenom någon form av civilisation, så att ett eller två extra drickastopp kan erbjuda ett avbrott i trampandet och inte minst från den varma energidrycken. Dagsetapperna brukar variera från 10 till 15 mil, beroende på terräng och vägunderlag. De kommande veckorna har vi däremot dagsetapper upp mot 20 mil inplanerade. Förhoppningsvis utan motvind, vilket annars har varit de rådande vindförhållandena under större delen av resan.
Väl framme vid den nya lägerplatsen väntar den andra lastbilen med varm soppa, oftast tillverkad på föregående middagsrester, massa kryddor och salt. Om vi campar ute i bushen innebär detta att resterande delen av dagen, fram tills mörkrets inbrott, spenderas i sällskap av ett100-tal barn och övriga nyfikna lokalbor, som intresserat följer varje rörelse vi företar oss. Enda sättet att uppbringa någon form av privat tillvaro är att krypa in i tältet OCH stänga alla dragkedjor, vilket oftast innebär att svettningar i paritet med ett finskt ångbastubad utbryter. Om vi däremot campar på ett hotellområde eller liknande, finns det oftast goda möjligheter till både dusch och viss egen tid, d v s att man åtminstone kan få klippa tånaglarna i lugn och ro utan ett 10-tal närgångna åskådare.
Kl 17 är det ”rider meeting” där nästkommande dags cykelrutt gås igenom, i likhet med; -”Right out of camp, one road all day, lunch at 65 km and camp at 130 km on your right hand side”. Därefter serveras middagen, typ potatis eller ris, med antingen ett köttstycke med ben och hela kittet eller ett vegetariskt alternativ där linser, bönor och kikärtor dominerar starkt. Som tur är har åtminstone mängden kryddor mattats av något, eftersom maten i början var så kryddstark att jag flera gånger tvingades slänga den och överleva på energibarer istället. Det mest positiva med den pobra mathållningen är att jag har gått ner ett antal kilon i vikt. Ett av de ursprungliga målen med den här resan. Nackdelen är att jag inte alltid får i mig tillräckligt med energi för att orka cykla och återhämta mig ordentligt.
Efter middagen brukar de flesta numera ganska snart dra sig tillbaka till sina respektive celler för en stunds avskildhet, innan nästa dag drar igång på precis samma sätt som den nyss beskrivna.

Jag antar att det finns en gräns för hur länge det är spännande att resa genom en kontinent, på cykel, i grupp, med tidsschema. Någonstans längs vägen övergår oundvikligen nyhetsbehaget i daglig rutin. Sedan en tid har till och med den inrutade vardagen hemma i ekorrhjulet börjat te sig som mer varierad och fri än vistelsen i Afrika. DET trodde jag aldrig! Även om jag fortfarande är fast övertygad om att det bästa resesättet är med cykel, blir nästa cykelresa definitivt inte en gruppresa i denna storleksordning eller omfattning och det blir garanterat till ett civiliserat område, med allt vad det innebär, såsom basala hygienförhållanden och rimligt matutbud. Det ska helt enkelt vá gôtt o leva!

En som hade ledsnat på vår inrutade tillvaro var 22-åriga Andrew, från Kanada. Han var nog aldrig någon inbiten cyklist till att börja med. Varför han valde att resa genom Afrika på cykel lär vi aldrig få klarhet i. Efter många dagar på lastbilen och diverse sidoutflykter, packade han sin väska, sålde sina överflödiga tillhörigheter, gränslade cykeln och begav sig tillbaka till Chitimba Beach, där han planerade att spendera sin närliggande framtid. Tydligen hade han ordnat gratis boende och ett jobb på något som kallas Mushroom Farm, vilket lär vara en hang out för backpackers och overlanders (huvudsakligen folk som reser med buss genom Afrika). På frågan hur länge han planerade att stanna, blev svaret; -”I don’t know, a year, maybe two?!”. Han lär ha en flygbiljett till London från Johannesburg om några månader. Man får väl hoppas att han inte låter den bränna inne, annars kan han nog kunna bli kvar här ännu längre än ett par år…

Har lyckats snika in mig på det trådlösa nätverket i Mabuya camp, där vi bor dessa dagar i Lilongwe. Är typ vi, backpackers och overlanders här, som för övrigt inte alls förstår att respektera våra dygnsrutiner med tidigt sänggående. Party långt efter midnatt igår och vi som hade varit uppe sedan kl 05 och cyklat 13 mil. Tur att EAR öronproppar blockerar ut det mesta när man är tillräckligt trött. I alla fall, om jag har tur går det kanske att få upp ett och annat foto här! Värt att göra ett försök!
På återhörande i Zambia!

Vår tältby med några åskådare.

Vi cyklade in i Malawi i förrgår, efter en fantastisk avslutning i Tanzania. Över ett grönskande bergsmassiv med banan- och kaffeodlingar på varenda bergssluttning. Vyerna var storslagna, men dessvärre svåra att återge på bild. Sista dagen i Tanzania var utan tvekan en av de absolut bästa på hela resan. Efter att vi hade nått den högsta punkten, ca 2200 meter, med total dimma och regn, väntande en enorm nerförsbacke till ca 500 meter, nivån för Lake Malawi, med solsken, fukt och värme.

Igår cyklade vi längs Lake Malawi på västsidan, som var i det närmaste platt och kantat av vidsträckta risodlingar. Till skillnad från östsidan, där Tanzanias bergsmassiv sträcker sig hela vägen ner till Moçambique. Sjön är inte bredare utan att vi kan se de grönskande bergen i fjärran.

Malawi lär vara ett av jordens tio fattigaste länder och om inte annat kan man ana detta på befolkningstätheten. Hela vägen kantas av små byar och folk som vandrar däremellan. Inte minst ses drivor med barn, som tycks leva sina liv på vägen. Som på alla ställen hittills pockar de på vår uppmärksamhet; -”Hallo, hallo”, ”Mozungo”, ”Give money”, ”I want money”, ”Mozungo”, ”Give Pen”,”Money”,”Hallo, hallo”…! Kombinationsmöjligheterna är oändliga, även om temat alltid är det samma. Intensiteten är nästintill densamma som i Etiopien, men tackochlov ännu så länge utan våldsinslaget.

Även de vuxna har för vana att titulera oss Mozungo, följt av ett ljudligt skratt. Något jag har funderat en del över. Afrikanerna tycks vara stolta över sitt utseende och snarare av uppfattningen att vi ser rätt löjliga och konstiga ut, av det efterföljande skrattet att döma. Att tilltala någon utefter det mest uppenbara, som hudfärgen, tycks för dem inte alls vara något konstigt. Jag blir tvärtom kallad viting (=Mozungo) ungefär 100 gånger i timmen (om det räcker), när vi färdas på vägar med mycket folk. I detta perspektiv ter det sig rätt underhållande att vi inte ens kan benämna ett av våra mest klassiska bakverk för något som börjar på neger, bara för att vi tycker så synd om de stackars svarta (=Neger) Afrikanerna. Tills Mona Sahlin och resten av det präktiga antidiskrimineringsgänget som representerar den svenska moralen, åker ner till Afrika och förklarar för de stackars negrerna att det inte är lämpligt att kalla någon utifrån deras hudfärg, tänker åtminstone jag fortsätta att kalla mina negerbollar, för just negerbollar.

Den första övernattningen i Malawi hade vi hundratals åskådare, precis som i Etiopien. Här spändes dock inget rep upp runt lägerplatsen och barnen sprang fritt runt bland tälten, även om vissa gjorde vad de kunde för att jaga iväg dem. Vi hade visserligen blivit varnade för kriminaliteten, men det är svårt att skydda sig fullt ut mot stöld när man lever på det viset som vi gör.

Nästföljande morgon var det därför en dyster start på dagen när antalet förlorade prylar räknades samman. Lyckligtvis var inga cyklar försvunna, däremot andra för oss nödvändiga saker, såsom cykelskor och cykelflaskor. Det mest absurda var stölden av engelska Malcolms joggingskor. Malcolm är 2 meter lång och har storlek 52 i skor. Jag har aldrig någonsin sett så stora skor förut och jag har definitivt inte sett någon här nere som ens kommer i närheten av den storleken. Man kan ju verkligen undra vad de skulle med just de skorna till?! Malcolm får nu fortsätta cykelturen i sandaler, eftersom han inte ens i hemlandet lyckats få tag på ett par cykelskor som passar…

Sedan senast har vi tyvärr förlorat ytterligare en cyklist i gruppen, nämligen Werner med kameran, från Tyskland. Hela förra veckan var ovanligt olycksdrabbad. Det började med Paul, från USA, som bröt armen. I Iringa, under vilodagen, hade vi sedan inte fler än tre sjukhusbesök; Nick, från Sydafrika, som hade fått en lång tagg in i vadmuskeln och behövde få den utopererad. Dennis, från fransktalande delen av Kanada, som olyckligtvis fick ett allvarligt njurstensanfall och behövde spendera natten på sjukhuset. Och Mike, från engelsktalande delen av Kanada, som efter ett par öl för mycket ramlade i en trappa och slog upp halva pannan, och behövde sys. Dennis berättelser från det sjukhuset gör ju inte att man önskar bli patient där i första taget, om man har någon valmöjlighet. Tydligen hade de inga doktorer i tjänst nattetid. Sjuksköterskorna såg han knappt skymten av. Ingen som bytte dropp. Inget morfin mot smärtorna. 15 patienter med anhöriga i samma rum. Undermålig hygien. Dessutom hade sänggrannen problem med slemmiga upphostningar, som han upprepat spottade ut på väggen intill, så att det långsamt rann ner mot golvet. Ingen trevlig upplevelse alls, vad man förstår…

Åter till Werner. Som jag tidigare har rapporterat om finns det en del övrigt att önska av de afrikanska bilförarna, såsom någon form av trafikvett och hänsyn. Man häpnar ständigt över vilka kompletta idioter de är. De verkar köra efter principerna störst går först och har jag tutat kan jag svära mig fri från allt ansvar. Antalet gånger jag i ren panik har kastat mig av vägarna är vid det här laget oräkneligt. Det är förmodligen tur att de inte har fler asfaltsvägar här nere, eftersom förmågan att framföra ett motordrivet fordon är gravt underutvecklad. När man ser hur de kör är det därför föga förvånande att finna ett otal bil- och lastbilsvrak längs vägarna. Tyvärr hade inte Werner samma tur som oss andra härommorgonen, när han lämnade en av våra övernattningsplatser ute i bushen. Bara ett par kilometer därifrån blev han utan anledning påkörd av en lastbil, trots att vägförhållandena tillät en omkörning med god marginal. Istället valde den föraren att ignorera Werners närvaro och fortsatte utan att väja. Med påföljden att Werner träffades på höger sida och kastades av vägen. Föraren körde obekymrat vidare och lämnade Werner med svåra smärtor vid vägkanten. Hjälp från vår egen organisation var som tur var snabbt på plats. Inom kort lastades Werner in i vår jeep och kördes till ovan beskrivna sjukhus i Iringa. Lagom betryggade. Där konstaterades så småningom efter många timmar att Werner, förutom en rejäl mörbultning, hade ådragit sig en fult krossad armbåge som krävde kirurgisk åtgärd. Något som vilken lekman som helst kunnat konstatera vid vägkanten. Nästa dag satt i alla fall Werner på flyget hem till Tyskland för operation och rehabilitering. Helt i onödan. Om den lastbilsföraren bara hade orkat vrida på ratten några grader, hade Werner fortfarande varit med oss på vår färd mot Kapstaden.
Visst, det finns idioter till bilförare hemma också. Visst, en liknande olyckshändelse kunde ha skett var som helst. Den stora skillnaden är dock att liknande situationer uppstår här hela tiden, med mycket högre frekvens än vad jag någonsin träffat på i något land jag cyklat i tidigare. Den stora överraskningen är således inte att någon blev skadad, utan vem som står näst på tur!

En helt annan sak, av mer kuriosa värde, är att vi just nu gästas av en mångmiljadär i gruppen, nämligen Tony Wheeler, grundaren av Lonely Planet. Han och hans fru grundade företaget och skrev den första Lonely Planet boken 1972. Under de nästkommande 30 åren växte sedan rörelsen till något av ett imperium. Vem har inte köpt en guidebok av Lonely Planet? Tydligen har de numera kontor i Melbourne, London och San Francisco. För två år sedan sålde Tony och samma fruga (!) 75 % av företaget till BBC World för, i storleksordningen, 250 miljoner US dollar. Med lite mindre ansvar och mer fritid tyckte därför Tony att det kunde vara kul att resa på cykel som omväxling. Hittills har han varit i hela 150 länder, däremot inte i Malawi, förrän nu. Inte nog med att han valde att deltaga själv under ett par veckor. Han tyckte dessutom det kunde vara kul för Lonely Planet att ha sitt eget cyklande stafettlag genom Afrika. Sagt och gjort. Han skickade en inbjudan till alla anställda inom företagskoncernen där de intresserade fick ansöka om en plats. Sedan starten i Kairo har vi därför haft två Lonely Planet-anställda med oss under varje etapp. Dealen är att de själva får stå för semestertiden, medan Tony ur egen ficka betalar deltagaravgiften till Tour d’Afrique och flygbiljetten. Ganska schysst! Något för nuvarande Sahlgrenska direktören att ta till sig kanske?!

Här i Chitimba Beach vistas vi i något av ett oupptäckt paradis, med viss förbättringspotential. Själva stranden är bara några hundra meter lång och ligger inklämd mellan magnifika, grönskande bergssluttningar. Där vi campar finns en handfull bungalows och en öppen bar med halmtak och havsutsikt. Om det inte vore för de urgröpta stockarna till fiskebåtar och de kringvandrande korna på stranden, kunde man nästan tro att vi befann oss i ett etablerat turistghetto.

Morgonen började som vanligt i tropikerna, med några timmars regn. Fördelen var att jag då i lugn och ro kunde ligga kvar i tältet, vila och spåna över aktuellt blogginlägg. Vid 11-snåret började himlen öppna upp sig och nu syns endast ett fåtal vita moln.
Högst prioriterad uppgift när solen uppenbarar sig är att tvätta alla smutsiga kläder. Den senaste tiden har vi haft återkommande regnväder med dåliga torkmöjligheter, vilket innebär att det mesta nu stinker av svett och flera dagars fukt. I Iringa föll jag för frestelsen att lämna in kläderna för tvätt, d v s handtvätt av någon lokal förmåga. På kvällen fick jag tillbaka en hög med kläder, som visserligen såg godtyckligt rena ut, men som fullkomligen stank av inpyrd brandrök. Tydligen hade de valt att inte soltorka kläderna utan istället torka dem över en eld, med varierande resultat. Idag körde jag därför uppsköljning i kallt vatten med en överdos tvättmedel och vaskning ad modum Adielsson. Förhoppningsvis hinner de torka innan eftermiddagsregnet kommer. Resultatet blir i alla fall garanterat bättre än för dem som lämnade bort sin tvätt. Under min promenad längs stranden förut fann jag nämligen ”tvätteriet”, d v s tre inhemska kvinnor som vaskade runt kläderna i Lake Malawi med tvål och sedan lade ut dem i sanden alternativt hängde upp dem över ovan beskrivna fiskebåtar, för torkning.

Idag fyller min pappa år. För säkerhetsskull hade jag lagt in en påminnelse i mobilen, så att jag säkert inte skulle glömma av att uppmärksamma denna högtidsdag i den strukturlösa tillvaro jag befinner mig. Till min frustration finns det däremot inget mobilnät att tillgå här i Chitimba. Att skicka en födelsedagshälsning är därför något av en utmaning. Förhoppningsvis fungerar det ultralångsamma nätverket i baren, om än bara sporadiskt. Annars får jag väl hänvisa till alla de andra födelsedagshälsningarna jag fått iväg tidigare år. Innehållet är ju ändå på något sätt det samma. Bara siffran som ändras. Om inte annat, Grattis Pappa, på födelsedagen!!!

Alldeles nyss sket en ödla på mig. Lagom fräscht!!! Mycket ska man vara med om på den här resan. Dags att sätta punkt för den här gången. På återhörande i Lilongwe, Malawis huvudstad, hoppas jag!

Tvätteriet vid Lake Malawi.