Genom Afrika På Cykel
Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv…

090118
Har idag ankommit Aswan, en storre stad i sodra Egypten (mojligen den fjarde storsta efter Kairo, Luxor och Alexandria?). Jamfort med vad vi varit med om den senaste veckan, sedan resan borjade, kandes det riktigt civiliserat har. Staden ligger vid Nilen, precis som Luxor, och har en riktigt trevlig "strandpromenad" utmed floden. Enda nackdelen ar alla egyptier som forsoker salja prylar och batturer man inte onskar, for priser man inte ar villiga att betala. Ovanfor en butik stod det till och med "Honest - No Hassel", for att fa den att verka mer attraktiv. Bemotandet var givetvis det samma som pa alla andra stallen. Jag tror inte ens de forstar inneborden av ordet "arlig" har nere.

Dagens storsta lyx, nast efter en dusch, var ett besok pa McDonalds. Ingen av oss var sarskilt sugna pa en hel maltid dar, men en Milkshake, applepaj och Cappucino satt fint efter olen och kycklingsandwichen vid poolkanten (pa ett hotell som vi givetvis INTE bodde pa). Fordelen med att sitta pa en cykel hela dagarna, ar att man far upp aptiten och utan tvekan kan ata hur mycket som helst och anda ga ner i vikt.

Vi har ocksa strosat omkring pa den lokala marknaden, som for ovrigt var betydligt trevligare an i Luxor, for att finna nagot atbart att ta med pa farjeresan till Sudan. Jag och Cathrine, en australiensisk tjej, har kopt en pase brod att dela pa, men hittills har vi inte hittat nagot tilltalande palagg som sakert tal varme. Lutar at en burk honung eller sylt… Har ocksa bunkrat upp med tva paket kakor och en pase chips. Kanske inte det nyttigaste, utbudet ar dock begransat. Imorse, nar foljelastbilarna hade lamnat oss, var havegrynsgroten utbytt mot Falafel. Falafel i all ara, men vem ar sugen pa det till frukost kl 06?

Min dator har bestamt sig for att inte starta alls nu. Turligt nog finns det en kille i gruppen, fran San Francisco, som arbetar med hardvaror. Han har lovat att kika pa det nar vi kommer fram till Sudan. Vi forsokte resetta och starta om sa gatt det gick igar, men utan framgang. Alternativet ar nu att skruva isar skiten och plocka ut minneskortet. Detta gor forhoppningsvis susen. Alternativet ar annars att sitta pa troga internetcafeer och knappra ihop inlagg pa alderdomliga tangentbord med vanliga bokstaver blandat med arabiska… Lagom tidsineffektivt!
Alla illustrativa bilder for att forgylla inlaggen, ligger dessutom kvar i min kamera. Darfor blir det extra torftigt. A andra sidan far ni en mycket battre kansla for hur forhallandena ar har nere!

Imorgon cyklar vi i konvoj, 17 km, till farjan. Troligen spenderar vi de nastkommande 24 timmarna ombord dar, under tiden vi fardas over Lake Nasser till Sudan. Val i Sudan finns tydligen varken ol eller internet att tillga. Vet inte om bada strider mot den islamistiska tron, men sa lar det vara. Darfor passar alla pa att njuta lite extra av denna vasterlandska lyx ikvall!

Tanken ar att vara lastbilar ska mota oss i Sudan om tva dagar, men tidigare resor har detta inte alltid klaffat sa val. Da far vi hanga kvar ett tag till pa nagot sandfalt tills de dyker upp.
Pga bristande baggageutrymme har alla minimerat sin packning sa mycket som det bara gar. Ska bli intressant att se hur lange ett par underklader star sig… Som tur ar torkar alla plagg relativt snabbt i varmen har nere. Numera betraktas for ovrigt kladerna som nytvattade efter att man tagit en strilande dusch tillsammans med dem. Duschcremen tjanar dessutom som bade tval, schampo och tvattmedel.

Planen ar att vi ska vara i Sudan i 17 dagar, inklusive 2 vilodagar. Inte for att jag vet vad man gor pa vilodagarna dar nere (forutom tvatta klader, cykel och sig sjalv).

Angaende internettillgangen i Sudan, sa fick vi hora att den ar svar att hitta, orimligt dyr och dessutom hogst opalitlig. Hor ni ingenting ifran mig pa ett tag, vi ni alltsa varfor. Alternativt har jag blivit tillfangatagen som gisslan. Eller bortgift for nagra kameler (for ovrigt ett vanligt forekommande erbjudande aven i Egypten). Eller ja… forklaringarna kan vara manga, men det forst namnda torde vara det mest troliga!

Nu ar det dags for en ol med ganget, med solnedgangen over Nilen som inramning. Det finns njutbara stunder aven pa den har resan.

En glad apelsinförsäljare i Aswan.

090116
Idag har vi haft sovmorgon, ända till kl 07:40. Då var det fullt hallaballoo i lägret och inte ens mina öronproppar kunde blockera ut oväsendet. Å andra sidan hade jag redan varit vaken från och till sedan kl 05, då minaretsnubben började gasta i en megafon över hela stan. Herregud, att de bara orkar!

Efter en något annorlunda frukostbuffé, var det dags att ta i tur med dagens förpliktelser. Vilodag innebär egentligen inte så mycket vila, utan mer bara tid i från cykelsadeln.

Det fanns möjlighet att få sina kläder handtvättade på hotellet. Problemet är bara att risken för försvunna kläder är ganska stor. Jag bestämde mig därför för att handtvätta alla svarta, småplagg själv och lämna in de större, mer unika, plaggen, i hopp om att risken för förväxling/förskingring var mindre. Resultatet kommer senare, när allt har torkat. Just nu lyssnar jag mest till alla andras förtvivlade jakt på saknade sockar, underkläder och cykelbyxor.

Så fort mina kläderna var sköljda (inte nödvändigtvis rentvättade, med tanke på graden av smuts och min erfarenhet av handtvätt) och upphängda var det dags att ta i tur med cykeltvätten. Lagom kul process också, visade det sig, med tanke på att min miljövänliga avfettningsprodukt knappast avfettade i någon större utsträckning. Däremot smetade den ut skiten ganska effektivt och snart var de flesta detaljerna på cykeln svarta. Känns bra att ha gjort nytta för miljön i alla fall, även om syftet med tvätten inte direkt uppfylldes…

Vid middagstid, när jag normalt sett brukar rulla ur bingen, bestämde vi oss för att ägna ett par timmar åt turistattraktioner i Luxor.
Nilen ligger precis runt hörnet. Trots det hade ingen av oss någon större lust för en båttur. Vi nöjde oss istället med ett drickastopp vid flodkanten. Det gäller att vara effektiv, även i sitt turistande på den här resan.

Mest upplevelserikt idag var utan tvekan promenaden runt den lokala marknaden och kvarteren däromkring. Fattigdomen var minst sagt häpnadsväckande. Människor och djur tycktes leva i samma bostad och då menar jag inte små gulliga husdjur som vi är vana vid, utan getter, åsnor och kalvar (jo, jag såg faktiskt en kalv ledas in genom dörren till en av bostäderna).

Barn som knappt kunde gå, hade redan lärt sig hur man tigger. Ett oräkneligt antal barn med tovigt hår, skitiga kläder och utsträckta händer följde oss längs vägen. Inte en vidare angenäm upplevelse, men likväl en upplevelse.

Själva marknaden verkade sälja allt och ingenting. Kläder, prylar, frukter, kött, väskor, grönsaker, mattor, o s v, hängde högt och lågt. Försäljarna satt på marken i flera led, trots de trånga gränderna. Jag gjorde mitt bästa för att dokumentera omgivningen med min kamera, men det var inte lätt att få bra bilder i den stökiga miljö som rådde, särskilt inte med folk som absolut inte ville bli fotograferade.

Igår när jag försökte ladda upp bilder rasade förresten hela internetanslutningen ihop och allt avbröts. Lagom kul när man suttit typ en halvtimme och väntat redan… Tills idag har jag därför komprimerat bilderna och om Gud, Allah och Internet vill kommer det några bilder på bloggen senare.

Ett annat lagom lustigt problem är min medhavda laptop, som allt som oftast bestämmer sig för att inte starta. När den väl kommer igång är allt frid och fröjd, men det verkar inte vara någon självklarhet, tyvärr. Detta kan troligen få konsekvenser för mitt bloggande framöver, vilket givetvis är högst irriterande, särskilt med tanke på att jag köpte datorn enbart för denna resa. Å andra sidan ser jag hellre att datorn rasar ihop än cykeln…

Ikväll väntar en rejäl omstrukturering av all packning. Imorgon kommer nämligen de två lastbilarna att lämna oss för ett par dagar. Tydligen kan de inte ta samma färja över Lake Nasser till Sudan, som vi andra kommer att göra på måndag. Därför måste vi klara oss med en väska fylld med alla campinggrejer och ombyten fram tills dess. Ingen lätt uppgift!

Färjan över till Sudan kan tydligen ta allt i från 12-24 timmar och själva lastningsprocessen brukar ta åtskilliga timmar i anspråk. Väl ombord kommer vi tilldelas en övernattningskabin, vilket först lät ganska tilltalande. Jag associerade givetvis till Stena Germanica-standard. Ända tills rekommendationen kom, att inte sova i sin sovsäck på båten, p g a att kabinerna är fulla med säng- och vägglöss. Hur många timmar kommer jag att sova den natten tro?
Mathållningen på färjan är tydligen också åt det sparsammare hållet. I färjebiljetten ingår en måltid bestående av ris och bönor. Vill man har mer får man köpa till extra… ris och bönor, vilket är utbudet.  Har därför bunkrat upp med egyptiska kakor och medhavda energikakor för att i någon mån överleva resan.

Väl i Sudan kommer vi att färdas över ganska isolerade områden. Som längst lär vi vara utan duschfaciliteter i någon som helst form under en hel veckas tid. Min gissning är därför att internetcaféer inte kommer finnas i någon större utsträckning heller. Med detta sagt ber jag er därför att ha rimliga förväntningar på uppdatering av bloggen de närmsta veckorna. Vi kommer dock ha två vilodagar i Sudan och så fort jag, kläderna och cykeln är något sånär rena igen, lovar jag att finkamma området på internetanslutningar. Tills dess INSHALLAH!

Marknaden i Luxor.

090115
Har idag ankommit Luxor, där vi kommer tillbringa vår första vilodag. Intrycket av staden så här långt, är att den är ungefär lika kaotisk som Kairo, fast i mindre skala. Här verkar också vara något av ett turistghetto, så fort vi lämnar campingområdet fullkomligt överfalls vi av lokalbor som på ett eller annat sätt vill tjäna en hacka på vårt besök.

De sex cykeldagar som förflutit sedan resan startade har på det stora hela varit relativt lättcyklade, för de flesta av oss. Sammanställde min träningsdagbok tidigare idag och för den faktaintresserade, kan jag meddela att vi hittills har cyklat 78 mil, snittat knappt 30 km/h och personligen har jag bränt 15600 kcal. Inte så illa!
Även om min uppfattning är att detta är den tuffaste semester jag någonsin varit på, sägs det att resan genom Egypten är att betrakta som en smekmånad jämfört med det som komma skall.

Cyklingen har förvisso varit en njutning så här långt, undantaget första dagsetappen och rumpbesvären. Vägarna har varit asfalterade (om än inte helt invändningsfria med europeiska mått mätt), terrängen har varit övervägande flack och vindarna har varit fördelaktiga. I bästa fall kan vi hoppas på ytterligare två dagar med dessa förutsättningar. Då har vi nått Egyptens ände och kliver ombord på en färja som ska ta oss över Lake Nasser till Sudan. Först där lär afrikaäventyret starta på allvar!

Sakta men säkert börjar alla nu komma in i de dagliga rutinerna. De flesta brukar vakna före kl 06, då den högljudande lastbilstutan utan pardon dånar över området. Då är det fortfarande mörkt och kallt ute. Att kliva ur tältet känns med andra ord föga tilltalande. Det gäller dock att inte fundera för mycket, utan agera, för att inte hamna efter i morgonrutinerna och –stressen. Efter påklädning, ihoprullning av liggunderlag, sovsäck och tält, packas väskorna i ljuset av en pannlampa. Frukosten serveras därefter och intas mer eller mindre på stående fot. Tänderna borstas och flaskorna fylls. Eventuella toalettbesök äger rum bakom en sanddyna i bästa fall. Den mest pulshöjande aktiviteten varje dag (cyklingen inkluderat) är när alla prylar skall tryckas in i det skåp varje deltagare fått tilldelat sig i någon av lastbilarna. Inte nog med att skåpet är trångt, utrymmet i lastbilen är ungefär lika snävt tilltaget. Allmän kaos utbryter oundvikligen när alla ska packa ihop sina sista saker, trycka in dem i skåpet och inte minst passera förbi i gången. När den övningen väl är avklarad, känns det som en lättnad att sätta sig på cykeln och trampa iväg…

Någonstans runt kl 07 brukar cyklingen börja. Vissa dagar är så kallade racedagar, när gemensam start för de tävlande sker och tidtagningen registreras. Jag har dock valt att inte delta i tävlingen, utan cykla i det tempo som känns bra för dagen. För oss slappare cyklister finns inga egentliga regler, mer än vanliga trafikregler samt att för egen kraft förflytta oss mellan punkt A och B.

Efter halva distansen serveras en enklare lunch och det finns där också möjlighet att fylla på vattenflaskorna igen.

Åtskilliga timmar senare anländer folk i spridda skurar till lägerområdet, där jakten på den perfekta tältplatsen börjar. Tältmodellerna och monteringsvanan varierar. Själv tillhör jag de snabbaste på den punkten, tackvare mitt självstagande Hilleberg-Unna tält. Att sitta med stenar och försöka hamra ner 20 tältpinnar i cementhård mark efter 6 timmars cykling, verkar vara måttligt roande.

Hygienförhållandena på de respektive lägerområdena är högst varierande. I bästa fall finns tillgång till rinnande vatten, i någon form, men det tillhör definitivt undantagen. Sällan har jag dock njutit så mycket av så pass motbjudande duschfaciliteter som på denna resa. När tältet väl är uppe kryper de flesta in och tvättar av sig med ett par medhavda bebistvättlappar. Man känner sig faktiskt förvånansvärt ren efter en sådan svabbning, fast det är klart, förväntningarna på renlighet är ju inte särskilt högt ställda…

När de civila kläderna kommit på och tältet är inrett återstår inte mycket att göra i väntan på middagen, förutom möjligen allmän översyn av cykel och kropp. Växelkrångel och rumpåkommor verkar vara de vanligast förekommande besvären. Som tur är har vi både cykelmekaniker och sjuksköterskor med i besättningen, som står till förfogande denna tid.

Vid mörkrets inbrott, någon gång runt kl 17:30 har vi ett så kallat “rider meeting”, d v s en genomgång av nästa dags cykeletapp och övriga praktikaliteter. Omedelbart därefter serveras middagen och allmän huggsexa utbryter. Första vändan serveras och portioneras maten, så att det räcker till alla. När samtliga fått en omgång mat annonseras “open kitchen” med hög stämma och efter det är det fritt fram att länsa karotterna. Påminner definitivt om en utfodringsanstalt. Var och en ansvarar för diskningen av sin egen tallrik och bestick, enligt principen tre diskbaljor med mycket diskmedel, lite diskmedel och sköljvatten. Inte bara gäller det att vara snabb på att förse sig med mat i det här hungriga gänget, det gäller även att äta snabbt för att vara tidigt framme vid diskbaljorna, innan matresterna utgör större delen av diskvattnet. Med jämna mellanrum har man också så kallad “dishduty”, vilket innebär att man dessutom ska diska alla kastruller och köksredskap. Inte bara nöjestripp med andra ord.

Vid 19-tiden börjar folk så sakta dra sig tillbaka. En del hänger kvar efter middagen och snackar en stund, men över lag är det en tidig sänggång som gäller. Varje kväll hittills har jag krupit ner i sovsäcken runt kl 20 och då har jag vissa dagar också hunnit med en eftermiddagsslummer. Eftersom det är fullt program mer eller mindre hela tiden, gäller det att ta de chanser till vila som bjuds. Att rusa upp i ottan och sitta på cykeln under såpass många mil varje dag, går definitivt inte helt obemärkt förbi.

Efter att ha färdats genom ett avfolkat och kargt ökenlandskap större delen av tiden, var det idag extra roligt att närma sig Nilen, grönska och bebyggelse. Lokalbefolkningen blev helt galna av att se så många västerlänningar på cyklar. Det slog mig då hur blasé vi nordbor är, när stor som små tjöt av glädje, ropade och vinkade långt ut på åkrarna, hurrade och applåderade längs vägkanten. Vad får oss att uttrycka sådan entusiasm och glädje???

Mitt i detta inferno bistods vi även med poliseskort och trafikpoliserna gjorde ett fantastiskt jobb med att dirigera alla galna och tillsynes självlärda medtrafikanter. Jag låg i tätgruppen de sista 5 milen före Luxor, vilket innebar att vi hade sällskap av en MC-polis och en pick-up fullastad med poliser med maskingevär (det måste man tydligen ha på de mest ödsliga ställen här nere). De visade sig snabbt att poliserna var lika förtjusta i sina sirener som lastbilschaufförerna i sina tutor. Ljudet från sirenerna ringer fortfarande i öronen många timmar senare. Försökte ta lite kort medan detta spektakel pågick, men insåg snart att inga bilder i världen kan skildra det som pågick, det måste helt enkelt upplevas…

Väl framme i Luxor hade jag planerat att checka in på det närliggande hotellet för att organisera min packning och ladda de elektroniska prylarna. När jag såg rummen, bestämde jag mig däremot omedelbart för att tältet faktiskt var ett bättre alternativ. En plan, som ironiskt benämndes som gräsplan (de fanns säkert en handfull grässtrån där för den som orkade leta), på hotellets baksida utgör dagens campingplats och ett mer tälttätt område har jag nog aldrig skådat. Här gäller det verkligen att värna om grannsämjan, d v s inte snarka och sova med öronproppar!

Avkoppling på campingplatsen i Luxor.
Nästan lite festivalkänsla över tältområdet.

090113
Cykelturen har nu börjat på allvar och fyra dagar är tillryggalagda. Förkylningen börjar bättra sig, men det har definitivt varit en hård start för min del.
Första dagen åt vi frukost före soluppgången, lastade lastbilarna och rullade upp till pyramiderna i konvoj, ca 10 km från hotellet. Där hölls en mindre öppningsceremoni och fotosession. Några officiella representanter från Kairo serverade enklare snacks med varmt te. Jag lyckades dessutom bli intervjuad av egyptisk TV. Kul upplevelse, synd bara att man aldrig lär få ta del av det inslaget. Därefter njöt vi av utsikten över pyramiderna och insöp förväntningarna och känslan av det förestående äventyret. Ganska mäktig upplevelse måste jag ändå säga. Någon timme senare startade resan mot Kapstaden, för mig och ca 45 medcyklister samt en besättning om närmare 10 personer.

Att cykla genom Kairo var något av en unik upplevelse. Galopperande kameler, zick-zackande mopeder, tedrickande karlar, åsnor med överlastade vagnar, tutande bilar, hejande ungar, avgasstinkande lastbilar, ilskna hundar, slöjbeklädda kvinnor, inget man kunde föreställa sig fattades stadsbilden den morgonen. Kairo lär ha runt 20 miljoner invånare och miljön tycks, milt uttryckt, inte vara ett högprioriterat område. Luften var förfärlig och det kändes som en befrielse att komma ut på motorledan i riktning mot Röda havet.

Ända tills vindarna tilltog. Det visade sig att den första dagsetappen skulle bli något av en utmaning för många, inklusive mig själv. 13 mil skulle avverkas innan mörkrets inbrott och vi kom iväg relativt sent från pyramiderna, med tanke på terrängen och vindförhållandena som väntade. Vägen var långt ifrån platt och periodvis kunde vi knappt hålla hastigheten över 15 km/h på relativt flacka partier, trots att vi bildade smågrupper som delade på dragjobbet. Med förkylning i kroppen, gick alla mina krafter åt för att hänga med gruppen och när vi äntligen nådde vår övernattningsplats för dagen, var jag bokstavligt talat helt slut. Att då börja montera upp tältet ute i en sandöken, för att sedan tvätta av all svett, snor och smog med två bebistvättlappar, var långt ifrån ett drömscenario.

Jag erkänner att jag hade mina tvivel första dagen, kvällen och natten över vad jag gett mig in i. Ska jag leva på det här viset i fyra månader??? Sand över allt, svettig och äcklig från cyklingen, ingen dusch eller toalett, alla tillhörigheter i en enda röra inne i ett skåp i en lastbil och dessutom en vid det laget helt outhärdlig förkylning. Roligare blev det inte när mörkret och kylan la sig över lägret…

Lyckligtvis har saker och ting bara blivit bättre sedan dess. Cyklingen har faktiskt varit riktigt rolig, på asfalterade, breda vägar med lite trafik och en ordentlig medvind. Snitthastigheter runt 35 km/h har mer varit regel än undantag. Omgivningen består mestadels av sand, sopor och exotiskt ökenlandskap på höger sida och på vänster sida sand, sopor och Röda havet. Hittills har vi avverkat närmare 55 mil och alla mil, förutom de första 13, har varit oförskämt lättcyklade, trots min dåliga form. Smärre krämpor har självklart börjat infinna sig, såsom hälsenebesvär, domnande händer och fingrar samt en periodvis mer än oangenäm smärta i baken. Inget att detta är dock särskilt överraskande, med tanke på att min uppladdning har bestått av 100 mil de senast 6 månaderna… Antar att jag mår som jag förtjänar?!

Trots detta tillhör jag ändå den snabbare halvan av gruppen. Mycket tackvare att jag har en cykelcross med smala racerdäck på för tillfället. Många kämpar på med sina mountainbike:ar och kraftiga traktordäck på de fantastiskt fina, asfalterade vägarna genom Egypten. Kanske hade varit en bra idé för vissa att byta till slicks åtminstone?! Flera personer har redan lyckats bryta det magiska EFI-målet (= Every Fabulous eller Fucking Inch) och tvingats kliva in i lastbilen p g a för långsam hastighet för att hinna hela dagsetappen, värkande knän eller allmän slutkördhet. Majoriteten av medresenärerna kommer från Kanada och deras klimat har inte heller varit det bästa de senaste månaderna för cykelträning.

Annars är vi en ganska brokig grupp, bestående av män och kvinnor från ca 20 till 70 år, från Kanda, USA, Sydafrika, Storbritannien, Holland, Australien, Nya Zeeland, Tyskland, Danmark och jag från Sverige. På det stora hela ett mycket öppet, lättsamt och bra gäng. Å andra sidan har väl inte de riktiga prövningarna börjat ännu…

De senaste dagarna har jag försökt hänga på ett skojfriskt, gäng gubbar från Toronto; Frank, Sven och John, alla f d lärare som har känt varandra i åratal. De har tränat mycket tillsammans och håller ett stadigt tempo, utan att rusa allt för mycket i uppförsbackarna. Under dagen växlar dock sammansättningen och vissa sträckor kan vi vara upp mot 15 stycken som delar på dragjobbet.

Idag campar vi precis vid stranden i en tätort vid namn Safaga, som ligger några mil söder om Hurghada. Tvärs över grusvägen ligger ett mindre inbjudande hotell, som några har checkat in på. Vi övriga nöjde oss dock med att låna ett par duschar som hade ställts till förfogande. Aldrig har jag njutit så av en såpass vidrig duschfacilitet. Allt rinnande vatten anses numera vara en lyxförekomst. Toalettstandarden i Egypten har också en del övrigt att önska. Hittills har vi däremot mestadels varit förpassade till att gräva vår egen privata latrin i närmsta sandhög. Arrangören bistår med spadar och det är ständig skytteltrafik (eller kanske snarare skyffeltrafik?) ut i terrängen med dessa. Eftersom vi förbrukar ett antal tusen kilokalorier per dag, fullkomligen vräker alla i sig allt ätbart som kommer i vår väg och det som åker in, måste ju som ni vet också ut…

Maten har faktiskt varit fantastisk så här långt. Det kan ju bero på att det mesta smakar gott när man befinner sig på svältgränsen, men även under normala omständigheter hade jag nog tyckt att den kanadensiske kocken gjorde ett riktigt bra jobb. Det är ju dessutom inte en lätt uppgift att laga mat åt 55 personer på gasolkök och utan rinnande vatten.

Till frukost serveras gröt med farinsocker, pitabröd och banan. Ungefär efter halva cyklingen bjuds det på en enklare lunch bestående av pitabröd, jordnötssmör, sylt, majonnäs och någon form av fyllning, såsom; äggröra, tonfiskröra eller liknande. När vi kommer fram till lägerplatsen finns alltid en varm, kryddstark soppa att tillgå och på kvällen serveras en rejäl måltid baserad på pasta, ris eller couscous och någon form av kött- eller kycklinggryta samt ett vegetariskt alternativ och sallad. I takt med att tillgången på ingredienser försämras kommer säkerligen kvaliteten sjunka, men förutsättningarna för ett bra resultat finns i alla fall.

Om två dagar ankommer vi Luxor. Hoppas kunna avlägga en lägesrapport där, efter denna första summering. Sammanfattningsvis är allt bra och cyklingen har hittills gått över förväntan, men det är fortfarande långt kvar till Kapstaden och allt kan hända…

Cruisar genom den Egyptiska öknen.

090108
Uppladdningen inför det stora äventyret fortsätter. För min del innebär det huvudsakligen att ta det så lugnt som möjligt, för att ge förkylningen en chans att läka ut. Som det känns just nu har jag allt annat än lust att sätta mig på en cykel. Snyter snor, hostar slem och känner mig allmänt eländig. Känns så där lagom kul, med tanke på vad som väntar. Som tur är har jag ytterligare en dag på mig att tillfriskna innan cyklarna börjar rulla tidigt på lördagsmorgon. Den första dagsetappen lär vara 14 mil lång, asfalterad, mestadels platt och i bästa fall gynnsamma vindförhållanden, som kompensation för helt bedrövliga trafikförhållanden.

Dagarna i Kairo har varit väldigt relaxade. Mer ett tillfälle för folk att lära känna varandra och få ordning på cyklar och utrustning, än något annat.
Efter den gemensamma frukosten begav därför jag och två tjejer från Kanada oss till Pyramiderna och Sfinxen, ca 20 min taxiresa. Där väntade inte helt överraskande värsta kaoset. Vi hann inte ens kliva ur taxin förrän påflugna egyptier försökte sälja både souvenirer, vykort, kamelturer och andra tjänster vi inte efterfrågat. Efter att ha löst entré promenerade vi först till Sfinxen och därefter uppför backen till Pyramiderna. Vårt gemensamma intryck var att de faktiskt inte var så stora som vi hade förväntat oss. Visst, det var en himla massa sten som någon hade kånkat runt på, men för att vara ett av världens underverk var de lagom imponerande. Det var dock inte helt lätt att fokusera på sevärdheterna, eftersom det kryllade av turister, försäljare, kameler, hästar, bussar, m.m., inne i pyramidområdet. Att bli lämnad i fred tycktes vara en omöjlighet och egyptierna försatt inte ett tillfälle att försöka tjäna pengar, ibland på de mest besynnerliga sätt. Efter 1,5 timme var vi alla ganska mätta på pyramider och försäljare och desto hungrigare på mat. Strax utanför lyckades vi hitta ett riktigt hyfsat lunchställe, där vi alla beställde en ris- och kycklingrätt (inga symptom på campylobacter-infektion ännu).

Under eftermiddagen har vi haft det första officiella mötet med arrangörerna från Tour d’Afrique. Sammanlagt verkar det vara runt tio funktionärer och över 40 cyklister, som ska färdas hela vägen till Sydafrika. Förutom presentation och genomgång av diverse praktikaliteter, tvingades vi underteckna ett par dokument där vi förband oss till en rad förpliktelser och där vi försäkrade att vi inte skulle hålla arrangören ansvarig för några som helst missöden som kunde tänkas uppstå.

Ikväll skulle vi egentligen ha gjorde en båtutflykt på Nilen, men eftersom turistagenturen här nere har förväxlat dagarna kommer den inte bli av. De hade tydligen planerat för utflykten imorgon, men då ska vi väga in vårt baggage, packa bussen och göra oss redo för en tidig avfärd påföljande dag. Middag, drinkar och festligheter fram på småtimmarna rimmar dåligt med den förestående cyklingen, varför hela Nilenupplevelsen blir inställd.

Det blir nog en extremt lugn tillställning för mig ikväll, med tanke på att jag känner mig långt ifrån tipp topp. Den enda planen är att försöka få tag på ett egyptiskt simkort, dels för att kunna sms:a hem, dels för att kunna komma i kontakt med arrangörernas nödnummer utifall att jag cyklar vilse. Varje kväll kommer vi ges en ungefärlig vägbeskrivning av nästa dags cykeletapp, men några detaljkartor finns tydligen inte att få tag på. Antar att man får utveckla förmågan att navigera efter solen…

Stereotypisk turistbild framför Sfinxen och Pyramiderna.