Arkiv för ‘Diverse’ kategori

Efterdyningar

090812
Efter målgången i Kapstaden började resan tillbaka till den så kallade vardagen och den mer normaliserade livsstilen. Första sovmorgonen i renbäddad, mjuk säng efterföljd av vattenrik, temperaturreglerad dusch och luxuöst tilltagen frukostbuffé kändes som en ”prova-på-upplevelse” i paradiset. Man fick nästan nypa sig armen för att förvissa sig om att det var sant och inte ännu en hallucinatorisk dröm i det kvava tältet.

I takt med att diverse praktiska uppgifter avverkades, blev den nya verkligheten allt verkligare. Att tömma ur förvaringsskåpet i lastbilen, som fungerat som mitt hem de senaste 120 dagarna, var precis så ljuvligt som jag föreställt mig. Även om det naturligtvis är nyttigt att emellanåt begränsa sina materialistiska utsvävningar och rent konkret lära sig skilja på nödvändigheter och överflöd, är det tämligen befriande att få breda ut sig och slippa ransonera sina tillhörigheter på en minimal yta. Särskilt när den minimala ytan är belägen i en trång korridor i en dammig och skiten lastbil, där 25 andra otåliga medresenärer ständigt vistas.

Att rensa ur, sortera och strukturera alla prylar var för en genuin pedant sällsamt njutbart. Saker som för längesedan passerat bäst-före-datum kasserades, såsom mitt extra slitstarka Therm-a-Rest liggunderlag, som enligt killarna på Naturkompaniet i princip hade en livslång hållbarhet. Ca fem veckor tog det innan de invändiga isoleringsskikten smälte av värmen från ökensanden och liggunderlaget utvecklade abnorma luftblåsor. Antingen blåste man upp liggunderlaget ändå och sov med benen i högläge, med risk för att utveckla kompartment-syndrom i vaderna, eller så avstod man från att blåsa upp det och lät markkonturen forma tryckskador på diverse atypiska lokalisationer. Trots de vedermödor detta innebar under de återstående tolv campingveckorna, får man väl ändå vara tacksam för att ”livslång hållbarhet” inte betydde att min livslängd var korrelerad till liggunderlagets…

Annars är lärdomen från tiden i Afrika att det mesta går att laga och återanvända. Vår förbrukningskultur har definitivt inte nått ut till den afrikanska bushen. Där tillvaratas allt och då menar jag verkligen allt. Ofta var det slagsmål runt våra sopor och folk trängdes värre än i julruschen för att få första tjing på plastflaskan man drack ur.
På hotellet i Kapstaden hade vi därför ett rum till förfogande där vi avyttrade sådant som vi inte längre behövde och som kunde komma någon annan till nytta; väskor, sovsäckar, kläder, läkemedel, hygienprodukter, m.m. Till våra inhemska medcyklister hade vi särskilda lådor där reservdelar och andra cykelprylar paketerades. I Afrika är det i princip helt omöjligt att köpa den utrustning som träningscykling kräver, varför cyklisterna är beroende av allt vi kan avvara efter resans slut, såsom; däck, slangar, kedjor, kassetter, verktyg, m.m. För egen del skänkte jag förutom överblivna reservdelar även de nya hjulen som jag efter mycket om och men införskaffat, men aldrig använt (!), till de etiopiska cyklisterna. Ett litet tack för den stora hjälp de bistod oss med under den emellanåt tumultartade vistelsen i deras hemland!

De vid det här laget överdebatterade händelserna i Etiopien, har jag egentligen för längesedan tröttnat på att älta. Det infernot pågick under ca 2 veckors tid och resan varade i sammanlagt 17 veckor. Vem som helst borde därmed kunna räkna ut att det finns många, många fler minnesvärda upplevelser och intryck värda att diskutera. Vill ändå klargöra ett par vanliga missuppfattningar, eftersom det på vissa håll har dragits för mig helt absurda slutsatser.

ALLA etiopier vi mötte kastade inte sten på oss. Långt ifrån. Däremot var detta ett beteende som endast påträffades i just Etiopien och då ute på landsbygden eller i bergen. Att cykla genom städer såsom; Addis Abeba, Bahir Dar, Abu Minch eller större byar var alltså inga som helst problem, ur den aspekten. Varför etiopier i mindre urbana miljöer ropar ”you, you, you” och kastar sten är för mig ett mysterium. Under de 1200 mil vi färdades genom Afrika träffade vi på mycket fattigdom och misär, men ingen annanstans tog det sig ett sådant uttryck.

Intressant nog upphörde alltid stenkastandet och övriga övergrepp så fort vi stannade och klev av cyklarna. Att åka med andra färdmedel, promenera eller bara sitta still utlöste alltså aldrig något våld. De fysiska attackerna skedde ALLTID på cykeln och mer frekvent vid avsaknad av sällskap, och då framför allt manligt sällskap. Oftast attackerades vi från sidan eller bakifrån, vilket i sin tur medförde svårigheter att identifiera och konfrontera de skyldiga. Våra motattacker eller snarare tafatta försök att försvara oss mot den sällan sinande massan, blev därför en naturlig konsekvens av den maktlösa och stundtals hotfulla situation vi befann oss i.

Som jag skrev redan i ett av mina inlägg från Etiopien, om de primitiva repressalier vi vidtog; ”Detta agerande är troligen inte helt lätt att förstå, när man sitter där hemma under ordnade förhållanden”. Förmodligen borde jag istället ha skrivit; ”Detta agerande går inte att förstå, när man sitter där hemma under ordnade förhållanden”. För det inser jag nu att det inte gör, när jag återigen sitter här nyduschad, utsövd, med välfyllt kylskåp och omgiven av alla tänkbara bekvämligheter. Med utsikt över grannens blommande balkonglådor i en idyllisk stadsmiljö, inser jag också hur fullständigt befängd den situation vi befann oss i, ter sig för den som aldrig varit i närheten av något liknande.
För att förstå finns inga genvägar. Det räcker inte med att ha vistats i ett närliggande afrikanskt land eller i etiopisk stadsbebyggelse, eller ha fraktats runt inkapslad i ett motordrivet fordon på landsbygden. För att förstå, krävs att man själv utsätter sig för de mentala såväl som fysiska prövningar det innebär att dag ut och dag in cykla på hög höjd med branta, tillsynes oändliga backar, med otillräcklig vila, otillräcklig mat och otillräcklig hygien, samtidigt som tusentals (!) personer dagligen kräver din uppmärksamhet, springer i din väg, vill ha dina pengar, kastar sten efter dig, spottar på dig och hånar dig… dag ut och dag in… som bevakar ditt tält tidigt som sent, tittar på dig när du äter, diskar, tvättar dig, byter kläder, följer efter dig när du vill uträtta dina behov, försöker stjäla dina tillhörigheter, trängs omkring dig när du behöver vara i fred… dag ut och dag in… Först när man tar sig igenom detta utan att tappa humöret, äger man rätten att kritisera.

För mig som har upplevt hela resan genom Afrika och VET vad som utspelade sig längs vägen, är det både intressant och underhållande, och ibland t o m häpnadsväckande, att ta del av folks tolkningar av det som jag har försökt förmedla via bloggen. Tolkningarna baseras naturligtvis på det jag har plitat ner på mina lediga stunder, varför jag också har en del i de missuppfattningar som skett. Ibland undrar man ändå om det är möjligt att vissa individer är så naiva och totalt oförstående inför raljerande och ironiserande formuleringar som de framstår, eller om de gör det till en konstart att misstolka det som skrivs. Intressant nog är det, som tur är, ingen av de personer som jag har träffat i verkliga livet, som haft svårt att förstå andemeningen i det jag försökt uttrycka. Kanske är det så att nätet och den anonymitet det erbjuder, triggar vissa avarter att släppa sina hämningar och haspla ur sig sådant de normalt sett aldrig skulle våga?! Dessa tragiska personer tycker jag bara synd om. Alla ni andra, kvinnor och män, som haft stake nog att kontakta mig utan pseudonym, agonister såväl som antagonister, tackar jag för ert engagemang och era synpunkter. Utan er hade resan definitivt inte blivit den samma!

Till alla testosteronstinna, allvetande datanördar på Happy MTB, som drömmer om att en dag få gränsla cykeln och ge sig ut på ett eget äventyr, men som i sin frustration över att detta troligen aldrig kommer ske istället häcklar de som vågar, vill jag bara säga; Jag vågade och ZIPP-hjulen fungerade HELA resan från Kairo till Kapstaden! Gör om det och gör det bättre! Jag ska med nöje följa er resa hemma från soffan, UTAN pseudonym!

Med dessa ord börjar det bli dags att sätta punkt för afrikacyklingen och afrikabloggen. Det har varit ett svårslaget äventyr, fyllt av utmaningar och upplevelser jag sent kommer att glömma!

Som avslutning vill jag uttrycka ett riktigt stort och hjärtligt tack till alla er som gjorde min hemkomst minst lika oförglömlig som själva resan. Jag misstänkte ingenting och blev uppriktigt överraskad över er uppslutning, men framför allt blev jag oerhört GLAD!
TACK alla orkestervänner, cykelkompisar, triathlonkompisar, studiekamrater, arbetskamrater, kollegor, nära vänner till familjen och alla kompisar utan epitet, för ert stöd och för att ni bryr er. Och TACK inte minst till de stackars föräldrarna, som fått utstå mycket i dåtid, nutid och säkerligen även i framtid…

 

IMG_1621

Hakuna Matata!  :-D

torsdag, augusti 13th, 2009

Gott Nytt År, 2009!

Med önskan om ett uppleveserikt och spännande år!

mousecup

onsdag, december 31st, 2008

Julstämning

Det är inte bara mitt avresedatum som närmar sig med stormsteg, utan även julafton. Inte för att jag själv lägger så stor vikt vid just den tillställningen, men vill ändå, tillsammans med Rudolf, ta tillfället i akt och sprida en portion rofylld julstämning via bloggen samt önska alla läsare en riktigt GOD JUL!

 

 Julstjärna

OBS! Videon borttagen pga tekniskt fel.
Vg se länk.

fredag, december 19th, 2008