Arkiv för ‘Botswana’ kategori

Resumé från Botswana

090424
Vid det här laget befinner jag mig redan i Namibia. Tiden i Botswana fullkomligen rusade förbi och det var inte lätt att hitta luckor för blogguppdateringar och andra onödiga i-lands åtaganden.
Efter dagarna vid Victoriafallen cyklade vi de 7 milen till floden som utgör gränsen mellan Zambia och Botswana. När vi korsade denna med en bilfärja av det enklare slaget, befann vi oss inom ett par hundra meters avstånd från fyra länder samtidigt; i väster Botswana, i öster Zambia, i norr Namibia och i söder Zimbabwe.

Efter att vi passerat igenom passkontrollen till Botswana, var vi tvungna att ställa oss med skorna i ett desinficeringsbad och därefter rulla cyklarna genom ett motsvarande, större bad. Denna något underliga procedur har sedan upprepats med jämna mellanrum. Tydligen tror man att detta är ett sätt att få ”hand-foot-and-mouth disease” (mul- och klövsjukan) under kontroll, både bland människor, boskap och vilda djur. Förutom obligatorisk tvätt av skor och däck, är det inte heller tillåtet att medföra otillagade köttprodukter över dessa kontrollstationer. En dag förlorade vi därför hela köttransonen för 60 personer. Vrålhungriga cyklister är måttligt roade när de blir ofrivilliga vegetarianer, visade det sig…

Första dagen i Botswana gjorde vi en båttur på Chobe-river (en grenflod till Zambezifloden). Förutom antiloper, diverse exotiska fåglar, badande elefanter och flodhästar, avnjöt vi en helt fantastisk solnedgång. Även om bilder aldrig återger verkligheten på ett autentiskt sätt, hoppas jag kunna dela med mig av upplevelsen genom en ingående bildserie, när jag når bredbandsvärlden igen.

Nästföljande dag återvände vi till cykelallvaret. Evighetslånga, raka vägar, kantade av gult gräs och gröna buskar, utan variation och 15 – 20 mil som skulle avverkas varje dag. Cykelmonotonin var värre än någonsin. Både Botswana och Namibia har en population runt 2 miljoner (respektive) och en landsarea i samma storleksordning som Frankrike. Mer öde vägar får man med andra ord leta efter. Inga byar för uppfriskande drickastopp och inga skrikande ungar. Det förstnämnda har väl i ärlighetens namn saknats betydligt mer än det sistnämnda…
Det enda som förgyllde dagarna var möjligheten att möta vilda djur. De första 25 milen, eller så, fick jag nöja mig med att beskåda elefantavföring, medan de andra stolt rapporterade om alla elefanter, giraffer och antiloper de sett. Men helt plötsligt var de bara där, tre elefanter som korsade vägen, följt av en elefant vid ett vattenhål och en annan i skuggan av ett träd. En mycket mäktig och overklig cykelupplevelse!

Inspirerad av djurlivet och färdig med cykeltristessen, bestämde jag mig för att besöka Okavangodeltat. En av de mest unika och sevärda platserna i Afrika. Okavangodeltat försörjs av regnmassorna i Angola, som sedan rinner in i Botswanas slättland. Hela området är i princip otillgängligt med bil, varför jag och Ann (en amerikansk kvinna) chartrade ett eget Cessnaplan och flög dit. Efter 40 minuters flygtur uppenbarade sig landningsbanan som en sandstrand mitt i en grönskande oändlighet. Väl på marken, mitt i ingenstans, blev vi upphämtade i jeep av Hobbs och Vasco, våra guider för de nästföljande dagarna.

Stället vi bodde på hette Little Kwara och bestod av 4 ”tält”, resturang, bar och relaxavdelning. Med tält menas en typ av hus som är byggt på pålar med trägolv och tygväggar. Det var definitivt de mest luxuöst inredda tältet jag någonsin bott i; riktiga sängar med clorinvita lakan, dubbla handfat, skinande rent badkar, exotisk utomhusdusch, vattentoalett, egen veranda med förstaklassig utsikt, m.m.… Och detta var bara början. Vistelsen på Little Kwara visade sig bli ett minne för livet. Servicen var inte av denna värld. Fyra generösa måltider per dygn, fri dricka i baren, te vid eldstaden, safariturer tidigt och sent, båtturer… Ingenting saknades!

På min första egna promenad runt området såg jag en sjö fylld med flodhästar och krokodiler, ett 30-tal babianer, giraffer, antiloper, vårtsvin och en elefant. Mycket imponerad över det sprudlande djurlivet, berättade jag entusiastiskt om min strapats, varpå personalen mer eller mindre fick en panikattack. Tydligen fick vi inte överhuvudtaget lämna området utan en erfaren guide. Något de visserligen hade nämnt när vi anlände, men som jag hade tolkat lite fritt. Nästa promenad jag gjorde bad jag därför att få med mig en guide, som laddade det 1,5 meter långa geväret med 20 patroner och tågade iväg med bestämda steg. Enligt guiden, hade turister blivit jagade av både elefanter, flodhästar och lejon. Låter otroligt, men man får väl anta att den överdrivna försiktigheten inte var helt obefogad?!

Fördelen med safari i bushen jämfört med nationalparkerna är att reglerna inte är lika strikta. T ex är det tillåtet att köra utanför de spårade vägarna. Detta innebär att man kan komma närmare och följa efter djuren. Det är också tillåtet med safari nattetid, vilket verkligen är att rekommendera. Att köra runt i den bäcksvarta natten, men endast stjärnhimlen och en strålkastare som ljuskälla, och plötsligt tvingas tvärnita pga att en hord elefanter blockerar vägen, är en upplevelse utöver det vanliga!  
Nackdelen är möjligen att djuren inte står serverade på samma sätt och rör sig över ett mycket större område. Å andra sidan är det ju en än mer speciell upplevelse när man väl ser något udda djur.
Efter dagarna i Okavangodeltat framstår utflykten till Ngorongorokratern och Serengeti som ett besök i Borås djurpark, typ.

På våra safariturer såg vi allt tänkbart djurliv, men det som mest etsat sig fast, förutom de betande zebrahorderna, flyende antiloperna, stiliga girafferna, badande flodhästarna, trumpetande elefanthonorna, lustiga hopphararna, kringströvande hyenorna, hungriga geparderna och den skygga leoparden, var en aggressiv svart mamba. Medan vi körde runt i den öppna jeepen, utan väggar eller tak, fick vi plötsligt syn på en 2 meter lång svart orm som låg på en sandstig precis bredvid oss. Samtidigt som jag ber chauffören backa bilen och ställer mig upp för att se bättre, reser den sig plötsligt upp till hela (nästan!) sin längd och gör en snabb attack mot bilen, innan den kastar sig ner åt andra hållet och ringlar iväg. Alla i bilen blev lätt chockade över ormens utspel. Jag antar att de precis som jag är mer vana vid slöa huggormar, som helst tar igen sig i solen och i det längsta ignorerar förbipasserande. T o m guiderna som inte tidigare hade visat några tecken till rädsla, var påtagligt medtagna. Svart mamba är tydligen Afrikas giftigaste och snabbaste orm, som vid minsta hotbild jagar och biter det som kommer i dess väg, oftast med dödlig utgång. Svart mamba producerar ett neurotoxin som paralyser både extremiteter och andningsmuskulatur. Medvetslöshet kan inträffa så snart som efter 5 min och döden inom några timmar, om ingen antidot ges. Att stirra en svart mamba djupt in i ögonen tillhör inte vanligheterna. Även om det bara varade för ett kort ögonblick, var det en mäktig och oförglömlig upplevelse!

Jämfört med klientelet på vår cykeltur, var det något av en kulturchock att stifta bekantskap med de andra gästerna på Little Kwara. Mest utmärkte sig en 30-årig tjej från Texas, som hävdade att det visst var camping att bo i ovan beskrivna ”tält”. Åtminstone var detta det mesta spartanska boendet hon hade provat på.
Under en av jeepturerna var hon tvungen att ”lätta på trycket”. Inget konstigt med det. Inte förrän hon senare den dagen stolt tillkännagav att det var första gången i sitt liv som hon kissat i det fria!
Något av en kontrast till den tillvaro vi levt i de senaste månaderna. När vi delade med oss av några historier från cykelturen vid middagsbordet, satt de andra gästerna med förfärade miner och såg ut som om vi mer eller mindre hade förstört aptiten för dem.

Mest underhållande var en pensionerad kärlkirurg från England som inte kunde förstå hur de kunde driva ett sådant här ställe ute i bushen utan air condition. Då ska man veta att den knappa elektriciteten drevs med hjälp av en generator, några timmar per dag, och att det enda kommunikationsmedlet var en kortvågsradio.
På sin förnäma oxfordengelska satt han och hänfört berömde Kapstaden; -”It’s an extraooordinary city, absolutely extraooordinary!”. När jag efter detta återkommande uttalande försökte bringa klarhet i varför just Kapstaden var en så extraordinär stad, fick jag den något oväntade förklaringen; -”Because, there are less africans there, than in bloody London!”. Inte det svaret jag hade väntat mig precis, men antar att jag har något att se fram emot! :-D

Dagarna i deltat gick tyvärr alltför fort och innan vi var ens i närheten av nöjda, var det dags att flyga tillbaka till civilisationen. För första gången sedan vi påbörjade cykelturen i Kairo, har jag faktiskt upplevt något som var värt att komma tillbaka för! Den avslutande flygturen på hundra meters höjd, över det imponerande Okavangodeltat, med kringströvande elefanter och giraffer, gjorde ju inte upplevelsen sämre…

Tillbaka i cykelgruppen hann den verklighet vi för närvarande lever i ikapp oss lika fort som vi ställde ner resväskan. Inget mer; -“How do you like you tea, m’am? Regular, herbal or robois? Milk or sugar? Brown or white sugar? One or two spoons? Wait by the fire and I will bring it”. Istället var det; -“Good, you’re back. You’re on dish duty tonight!”… :-(

Även om det inte hade hänt mycket nytt på cykelfronten - samma ödsliga, evighetslånga, raka vägar, kantade av gult gräs och gröna buskar - hade det i alla fall inte varit helt händelselöst i gruppen. Bl a hade några intressanta sjukdomsfall inträffat.
Tre personer hade noterat kliande, underliga hudförändringar på fötter, ben, händer och rygg, som sakta ökade i omfattning. Vid läkarbesöket visade det sig att de hade drabbats av ringformiga hudmaskar. Nice! Behandling pågår.
Mer dramatiskt var insjuknandet av en av de sydafrikanska tjejerna. Hon kräktes, hade diarré, huvudvärk, hög feber och svettades något kopiöst. Sydafrikanerna på resan är ju mycket tuffare än alla oss andra mesiga västerlänningar. Detta innebär bl a att de inte tar någon malariaprofylax. ”If you get Malaria you treat it with a few pills”. Är deras något förenklade motivering. Sharita (den sydafrikanska tjejen) följde efter flera dagars sjukdom med till sjukhuset, om än något motvilligt. Väl där och efter ytterligare försämring, lär hon ha yttrat de insiktsfulla orden; ”So much for being a tough south african. I wish I would have taken the prophylactics…” Malaria kan inte vara kul att drabbas av. Inte ens om man är uppvuxen i den sydafrikanska bushen och hård som diamant…

Annars går allt i samma gamla lunk som tidigare. Slutdestinationen börjar närma sig, men känns fortfarande ogreppbart avlägsen. Lustigt hur tre veckor kan kännas som en evighet, när vi redan färdats i över tre månader. Under vilodagen i Windhoek (Namibias huvudstad), bestämde jag mig därför för ännu en liten avstickare, för att vidga vyerna och inte minst för att se de berömda sanddynorna. Jag har helt enkelt kommit till konklusionen att jag inte är tillräckligt “aspergoid” i min läggning för att stå ut med samma inrutade tillvaro dag efter dag, oavsett om det är vardagen hemma eller vardagen i Afrika. Min inställning är därför att det är bättre att bejaka rastlösheten och förgylla tillvaron med oförglömliga upplevelser, än att förlora glädjen i rutinmässig tristess. Som en av mina medresenärer konstaterade; “Cycling I can do at home, the Namibian desert I can only see here!”

Återkommer med en lägesrapport! :-)

 

Cykling i Afrika när den är som bäst!

lördag, april 25th, 2009

Ingen uppdatering

090420
Är åter i Maun/Botswana efter några fantastiska dagar i bushen. Åkte iväg på en oplanerad safari i helgen och har inte hunnit skriva något nytt blogginlägg. Åker buss till Namibia imorgon för att återansluta till gruppen. Därefter återstår 2 cykeldagar innan nästa vilodag i Windhoek (Namibias huvudstad). Kan kanske verka lite slött att ta ledigt igen, men det har verkligen varit välinvesterad tid och en upplevelse utöver det vanliga. Helt enastående! Återkommer med en mer detaljerad beskrivning om några dagar! :-D

 

IMG_3080

På oförglömlig safari i Okavangodeltat

måndag, april 20th, 2009