Arkiv för ‘Malawi’ kategori

Madonna i Lilongwe

090331
Befinner mig sedan gårdagen i Malawis huvudstad, Lilongwe. För att vara en huvudstad är den tämligen anspråkslös. Det lär bo ungefär 800 000 invånare här, men känns betydligt mindre, i alla fall av shoppingutbudet att döma. Trots allt fanns det ändå en supermarket, värd namnet för en gångs skull. Där gick att finna både fruktkonserver, baby tvättlappar och andra bristvaror vi ständigt är på jakt efter. Utanför Shoprite fanns även ett riktigt matställe, Nandos (någon form av kedja som server kycklingrätter), där jag avnjöt min bästa måltid under hela Afrikavistelsen. Kyckling-wraps med pommes frites. Förstaklassigt!

Efteråt gick vi på jakt efter milkshake. Fem ställen senare hittade vi vad vi sökte. Listan över tänkbara smaker var lång, även om jag troget höll mig till jordgubbe. Det enda som grumlade upplevelsen något, var när jag insåg att pappersmuggen som milkshaken skulle serveras i var tänkt som engångs, men uppenbarligen använd tidigare och bristfälligt urdiskad. Jag fick som kompensation möjligheten att titta igenom högen av muggar och välja en som såg någotsånär oanvänd ut, annars hade jag nog hellre avstått från milkshaken. Malawierna är förvisso kända för att inte låta något gå till spillo, men det där var lite väl på gränsen för min smak. Hädanefter lovar jag att uppskatta de nya, oanvända, engångs pappersmuggarna på snabbmatställena. Något som jag fram tills igår bara tagit för givet.

Nyligen uppdagades det att vi inte var det enda celebra besöket i Lilongwe de här dagarna. Några i gruppen är så innerligt trötta på campinglivet att de tar varje tänkbart tillfälle att checka in på närliggande hotellfaciliteter. Att finna ett hotellrum i huvudstaden borde inte ha varit någon svårighet. Förvåningen var därför stor när de flesta hotellen visade sig vara fullbokade. Orsaken därtill var ingen mindre än världsstjärnan Madonna. Tydligen är hon på besök i staden samtidigt som oss. Det verkar inte vara någon stor konsert på gång, så man kanske kan anta att hon är här antingen p g a sin redan adopterade malawiske son eller för att adoptera ytterligare en?! Med tanke på den icke-existerande familjeplaneringen i landet (eller hela kontinenten för den delen), borde det inte vara några problem att hitta lämpliga kandidater!

Sedan Chitimba Beach har vi cyklat in över det Malawiska höglandet. Trots att tanken var att mer eller mindre följa strandkanten på Lake Malawi. Dessa planer raserades dock när det uppdagades att en av broarna som sammanlänkade den norra delen med den södra, hade spolats bort p g a omfattande regnoväder. Vad annat kunde man förvänta sig? Istället fick vi möjligheten att cykla uppför varenda brant backe på hela den Malawiska ”högplatån”, som den något vilseledande kallas. Fördelen var att denna rutt var något kortare och att vi därmed fick en extra vilodag i Lilongwe. Definitivt välbehövligt!

Denna s k cykelsemester, börjar nu kännas något inrutad och föga avkopplande, milt uttryckt. I och med att vi reser i en stor grupp, finns väldigt lite tid för personlig frihet och egna önskemål. Vi har nu rest tillsammans i mer än tio veckor och det känns. Ibland vandrar tankarna till amerikanska fängelseinterner och att våra situationer förmodligen inte är helt olika. Med den viktiga skillnad att vi faktiskt är här av egen fri vilja och när som helst kan välja att avbryta. Så länge vi väljer att fortsätta däremot är förmodligen likheterna fler än olikheterna. De dagliga rutinerna är de samma dag efter dag, efter dag. Det enda som förändras är omgivningarna, vilket självklart inte är fallet för internerna. Däremot har vi samma inrutade tidsschema, väldigt lite egen tid och ytterst små möjligheter till individuellt hänsynstagande och valfrihet.
Kl 05 är det väckning. I mörkret monteras tält och övrig campingutrustning ner. Kl 05:45 börjar det ljusna och frukosten serveras. I princip alterneras mellan vattning mannagrynsgröt och klibbig havregrynsgröt med vitt, skivat, smaklöst bröd och sylt/jordnötssmör. Behöver jag påpeka att jag är innerligt trött på frukostutbudet? Är man inte vid frukostserveringen inom 30 minuter, får man helt enkelt klara sig utan frukost den dagen. Kl 06:30 lämnar den första lastbilen för att sätta upp lunch, halvvägs till nästa anhalt. Kl 07 lämnar den andra lastbilen. Då gäller det att ha pressat in alla sina tillhörigheter i det lilla skåp som tilldelats var och en därinne. De första morgonpigga cyklisterna brukar bege sig redan kl 06. Jag tillhör, kanske inte helt förvånande, de mer morgontrötta cyklisterna och brukar vara bland de sista ut på vägen. Bara detta inflexibla tidsschema kan driva mig till vansinne, dag efter dag.
Mellan 50 till 75 km senare står lunchlastbilen parkerad. Där serveras samma vita, skivade, smaklösa bröd med sylt/jordnötssmör alternativt någon form av röra. I 9 fall av 10 är denna röra baserad på tonfisk, som jag för övrigt avskyr och inte har ätit sedan jag lärde mig att protestera (i väldigt unga år med andra ord! :-D). Där finns också möjligheten att fylla på med mer energidryck (körsbärs-, apelsin-, eller citronsmak, omväxlande) eller kemikaliebehandlat vatten.
När lunchmackorna pliktskyldigast har tryckts ner, påbörjas de resterande kilometrarna. Oftast något färre än vad som avverkades före lunch. I bästa fall cyklar vi igenom någon form av civilisation, så att ett eller två extra drickastopp kan erbjuda ett avbrott i trampandet och inte minst från den varma energidrycken. Dagsetapperna brukar variera från 10 till 15 mil, beroende på terräng och vägunderlag. De kommande veckorna har vi däremot dagsetapper upp mot 20 mil inplanerade. Förhoppningsvis utan motvind, vilket annars har varit de rådande vindförhållandena under större delen av resan.
Väl framme vid den nya lägerplatsen väntar den andra lastbilen med varm soppa, oftast tillverkad på föregående middagsrester, massa kryddor och salt. Om vi campar ute i bushen innebär detta att resterande delen av dagen, fram tills mörkrets inbrott, spenderas i sällskap av ett100-tal barn och övriga nyfikna lokalbor, som intresserat följer varje rörelse vi företar oss. Enda sättet att uppbringa någon form av privat tillvaro är att krypa in i tältet OCH stänga alla dragkedjor, vilket oftast innebär att svettningar i paritet med ett finskt ångbastubad utbryter. Om vi däremot campar på ett hotellområde eller liknande, finns det oftast goda möjligheter till både dusch och viss egen tid, d v s att man åtminstone kan få klippa tånaglarna i lugn och ro utan ett 10-tal närgångna åskådare.
Kl 17 är det ”rider meeting” där nästkommande dags cykelrutt gås igenom, i likhet med; -”Right out of camp, one road all day, lunch at 65 km and camp at 130 km on your right hand side”. Därefter serveras middagen, typ potatis eller ris, med antingen ett köttstycke med ben och hela kittet eller ett vegetariskt alternativ där linser, bönor och kikärtor dominerar starkt. Som tur är har åtminstone mängden kryddor mattats av något, eftersom maten i början var så kryddstark att jag flera gånger tvingades slänga den och överleva på energibarer istället. Det mest positiva med den pobra mathållningen är att jag har gått ner ett antal kilon i vikt. Ett av de ursprungliga målen med den här resan. Nackdelen är att jag inte alltid får i mig tillräckligt med energi för att orka cykla och återhämta mig ordentligt.
Efter middagen brukar de flesta numera ganska snart dra sig tillbaka till sina respektive celler för en stunds avskildhet, innan nästa dag drar igång på precis samma sätt som den nyss beskrivna.

Jag antar att det finns en gräns för hur länge det är spännande att resa genom en kontinent, på cykel, i grupp, med tidsschema. Någonstans längs vägen övergår oundvikligen nyhetsbehaget i daglig rutin. Sedan en tid har till och med den inrutade vardagen hemma i ekorrhjulet börjat te sig som mer varierad och fri än vistelsen i Afrika. DET trodde jag aldrig! :-D Även om jag fortfarande är fast övertygad om att det bästa resesättet är med cykel, blir nästa cykelresa definitivt inte en gruppresa i denna storleksordning eller omfattning och det blir garanterat till ett civiliserat område, med allt vad det innebär, såsom basala hygienförhållanden och rimligt matutbud. Det ska helt enkelt vá gôtt o leva! ;-)

En som hade ledsnat på vår inrutade tillvaro var 22-åriga Andrew, från Kanada. Han var nog aldrig någon inbiten cyklist till att börja med. Varför han valde att resa genom Afrika på cykel lär vi aldrig få klarhet i. Efter många dagar på lastbilen och diverse sidoutflykter, packade han sin väska, sålde sina överflödiga tillhörigheter, gränslade cykeln och begav sig tillbaka till Chitimba Beach, där han planerade att spendera sin närliggande framtid. Tydligen hade han ordnat gratis boende och ett jobb på något som kallas Mushroom Farm, vilket lär vara en hang out för backpackers och overlanders (huvudsakligen folk som reser med buss genom Afrika). På frågan hur länge han planerade att stanna, blev svaret; -”I don’t know, a year, maybe two?!”. Han lär ha en flygbiljett till London från Johannesburg om några månader. Man får väl hoppas att han inte låter den bränna inne, annars kan han nog kunna bli kvar här ännu längre än ett par år…

Har lyckats snika in mig på det trådlösa nätverket i Mabuya camp, där vi bor dessa dagar i Lilongwe. Är typ vi, backpackers och overlanders här, som för övrigt inte alls förstår att respektera våra dygnsrutiner med tidigt sänggående. Party långt efter midnatt igår och vi som hade varit uppe sedan kl 05 och cyklat 13 mil. Tur att EAR öronproppar blockerar ut det mesta när man är tillräckligt trött. I alla fall, om jag har tur går det kanske att få upp ett och annat foto här! Värt att göra ett försök!
På återhörande i Zambia! :-D

 

IMG_1839
Vår tältby med några åskådare.

tisdag, mars 31st, 2009

Regn i Malawi

090326
Äntligen befinner vi oss på beachen, närmare bestämt vid Lake Malawi. Detta är förmodligen den vilodag vi alla sett fram mest emot. Här finns i princip ingenting annat att göra än sola och möjligen bada, om man är villig att ta risken att drabbas av Bilharzia/Shistomasiasis.

Vi cyklade in i Malawi i förrgår, efter en fantastisk avslutning i Tanzania. Över ett grönskande bergsmassiv med banan- och kaffeodlingar på varenda bergssluttning. Vyerna var storslagna, men dessvärre svåra att återge på bild. Sista dagen i Tanzania var utan tvekan en av de absolut bästa på hela resan. Efter att vi hade nått den högsta punkten, ca 2200 meter, med total dimma och regn, väntande en enorm nerförsbacke till ca 500 meter, nivån för Lake Malawi, med solsken, fukt och värme.

Igår cyklade vi längs Lake Malawi på västsidan, som var i det närmaste platt och kantat av vidsträckta risodlingar. Till skillnad från östsidan, där Tanzanias bergsmassiv sträcker sig hela vägen ner till Moçambique. Sjön är inte bredare utan att vi kan se de grönskande bergen i fjärran.

Malawi lär vara ett av jordens tio fattigaste länder och om inte annat kan man ana detta på befolkningstätheten. Hela vägen kantas av små byar och folk som vandrar däremellan. Inte minst ses drivor med barn, som tycks leva sina liv på vägen. Som på alla ställen hittills pockar de på vår uppmärksamhet; -”Hallo, hallo”, ”Mozungo”, ”Give money”, ”I want money”, ”Mozungo”, ”Give Pen”,”Money”,”Hallo, hallo”…! Kombinationsmöjligheterna är oändliga, även om temat alltid är det samma. Intensiteten är nästintill densamma som i Etiopien, men tackochlov ännu så länge utan våldsinslaget.

Även de vuxna har för vana att titulera oss Mozungo, följt av ett ljudligt skratt. Något jag har funderat en del över. Afrikanerna tycks vara stolta över sitt utseende och snarare av uppfattningen att vi ser rätt löjliga och konstiga ut, av det efterföljande skrattet att döma. Att tilltala någon utefter det mest uppenbara, som hudfärgen, tycks för dem inte alls vara något konstigt. Jag blir tvärtom kallad viting (=Mozungo) ungefär 100 gånger i timmen (om det räcker), när vi färdas på vägar med mycket folk. I detta perspektiv ter det sig rätt underhållande att vi inte ens kan benämna ett av våra mest klassiska bakverk för något som börjar på neger, bara för att vi tycker så synd om de stackars svarta (=Neger) Afrikanerna. Tills Mona Sahlin och resten av det präktiga antidiskrimineringsgänget som representerar den svenska moralen, åker ner till Afrika och förklarar för de stackars negrerna att det inte är lämpligt att kalla någon utifrån deras hudfärg, tänker åtminstone jag fortsätta att kalla mina negerbollar, för just negerbollar.

Den första övernattningen i Malawi hade vi hundratals åskådare, precis som i Etiopien. Här spändes dock inget rep upp runt lägerplatsen och barnen sprang fritt runt bland tälten, även om vissa gjorde vad de kunde för att jaga iväg dem. Vi hade visserligen blivit varnade för kriminaliteten, men det är svårt att skydda sig fullt ut mot stöld när man lever på det viset som vi gör.

Nästföljande morgon var det därför en dyster start på dagen när antalet förlorade prylar räknades samman. Lyckligtvis var inga cyklar försvunna, däremot andra för oss nödvändiga saker, såsom cykelskor och cykelflaskor. Det mest absurda var stölden av engelska Malcolms joggingskor. Malcolm är 2 meter lång och har storlek 52 i skor. Jag har aldrig någonsin sett så stora skor förut och jag har definitivt inte sett någon här nere som ens kommer i närheten av den storleken. Man kan ju verkligen undra vad de skulle med just de skorna till?! Malcolm får nu fortsätta cykelturen i sandaler, eftersom han inte ens i hemlandet lyckats få tag på ett par cykelskor som passar…

Sedan senast har vi tyvärr förlorat ytterligare en cyklist i gruppen, nämligen Werner med kameran, från Tyskland. Hela förra veckan var ovanligt olycksdrabbad. Det började med Paul, från USA, som bröt armen. I Iringa, under vilodagen, hade vi sedan inte fler än tre sjukhusbesök; Nick, från Sydafrika, som hade fått en lång tagg in i vadmuskeln och behövde få den utopererad. Dennis, från fransktalande delen av Kanada, som olyckligtvis fick ett allvarligt njurstensanfall och behövde spendera natten på sjukhuset. Och Mike, från engelsktalande delen av Kanada, som efter ett par öl för mycket ramlade i en trappa och slog upp halva pannan, och behövde sys. Dennis berättelser från det sjukhuset gör ju inte att man önskar bli patient där i första taget, om man har någon valmöjlighet. Tydligen hade de inga doktorer i tjänst nattetid. Sjuksköterskorna såg han knappt skymten av. Ingen som bytte dropp. Inget morfin mot smärtorna. 15 patienter med anhöriga i samma rum. Undermålig hygien. Dessutom hade sänggrannen problem med slemmiga upphostningar, som han upprepat spottade ut på väggen intill, så att det långsamt rann ner mot golvet. Ingen trevlig upplevelse alls, vad man förstår…

Åter till Werner. Som jag tidigare har rapporterat om finns det en del övrigt att önska av de afrikanska bilförarna, såsom någon form av trafikvett och hänsyn. Man häpnar ständigt över vilka kompletta idioter de är. De verkar köra efter principerna störst går först och har jag tutat kan jag svära mig fri från allt ansvar. Antalet gånger jag i ren panik har kastat mig av vägarna är vid det här laget oräkneligt. Det är förmodligen tur att de inte har fler asfaltsvägar här nere, eftersom förmågan att framföra ett motordrivet fordon är gravt underutvecklad. När man ser hur de kör är det därför föga förvånande att finna ett otal bil- och lastbilsvrak längs vägarna. Tyvärr hade inte Werner samma tur som oss andra härommorgonen, när han lämnade en av våra övernattningsplatser ute i bushen. Bara ett par kilometer därifrån blev han utan anledning påkörd av en lastbil, trots att vägförhållandena tillät en omkörning med god marginal. Istället valde den föraren att ignorera Werners närvaro och fortsatte utan att väja. Med påföljden att Werner träffades på höger sida och kastades av vägen. Föraren körde obekymrat vidare och lämnade Werner med svåra smärtor vid vägkanten. Hjälp från vår egen organisation var som tur var snabbt på plats. Inom kort lastades Werner in i vår jeep och kördes till ovan beskrivna sjukhus i Iringa. Lagom betryggade. Där konstaterades så småningom efter många timmar att Werner, förutom en rejäl mörbultning, hade ådragit sig en fult krossad armbåge som krävde kirurgisk åtgärd. Något som vilken lekman som helst kunnat konstatera vid vägkanten. Nästa dag satt i alla fall Werner på flyget hem till Tyskland för operation och rehabilitering. Helt i onödan. Om den lastbilsföraren bara hade orkat vrida på ratten några grader, hade Werner fortfarande varit med oss på vår färd mot Kapstaden.
Visst, det finns idioter till bilförare hemma också. Visst, en liknande olyckshändelse kunde ha skett var som helst. Den stora skillnaden är dock att liknande situationer uppstår här hela tiden, med mycket högre frekvens än vad jag någonsin träffat på i något land jag cyklat i tidigare. Den stora överraskningen är således inte att någon blev skadad, utan vem som står näst på tur!

En helt annan sak, av mer kuriosa värde, är att vi just nu gästas av en mångmiljadär i gruppen, nämligen Tony Wheeler, grundaren av Lonely Planet. Han och hans fru grundade företaget och skrev den första Lonely Planet boken 1972. Under de nästkommande 30 åren växte sedan rörelsen till något av ett imperium. Vem har inte köpt en guidebok av Lonely Planet? Tydligen har de numera kontor i Melbourne, London och San Francisco. För två år sedan sålde Tony och samma fruga (!) 75 % av företaget till BBC World för, i storleksordningen, 250 miljoner US dollar. Med lite mindre ansvar och mer fritid tyckte därför Tony att det kunde vara kul att resa på cykel som omväxling. Hittills har han varit i hela 150 länder, däremot inte i Malawi, förrän nu. Inte nog med att han valde att deltaga själv under ett par veckor. Han tyckte dessutom det kunde vara kul för Lonely Planet att ha sitt eget cyklande stafettlag genom Afrika. Sagt och gjort. Han skickade en inbjudan till alla anställda inom företagskoncernen där de intresserade fick ansöka om en plats. Sedan starten i Kairo har vi därför haft två Lonely Planet-anställda med oss under varje etapp. Dealen är att de själva får stå för semestertiden, medan Tony ur egen ficka betalar deltagaravgiften till Tour d’Afrique och flygbiljetten. Ganska schysst! Något för nuvarande Sahlgrenska direktören att ta till sig kanske?!

Här i Chitimba Beach vistas vi i något av ett oupptäckt paradis, med viss förbättringspotential. Själva stranden är bara några hundra meter lång och ligger inklämd mellan magnifika, grönskande bergssluttningar. Där vi campar finns en handfull bungalows och en öppen bar med halmtak och havsutsikt. Om det inte vore för de urgröpta stockarna till fiskebåtar och de kringvandrande korna på stranden, kunde man nästan tro att vi befann oss i ett etablerat turistghetto.

Morgonen började som vanligt i tropikerna, med några timmars regn. Fördelen var att jag då i lugn och ro kunde ligga kvar i tältet, vila och spåna över aktuellt blogginlägg. Vid 11-snåret började himlen öppna upp sig och nu syns endast ett fåtal vita moln.
Högst prioriterad uppgift när solen uppenbarar sig är att tvätta alla smutsiga kläder. Den senaste tiden har vi haft återkommande regnväder med dåliga torkmöjligheter, vilket innebär att det mesta nu stinker av svett och flera dagars fukt. I Iringa föll jag för frestelsen att lämna in kläderna för tvätt, d v s handtvätt av någon lokal förmåga. På kvällen fick jag tillbaka en hög med kläder, som visserligen såg godtyckligt rena ut, men som fullkomligen stank av inpyrd brandrök. Tydligen hade de valt att inte soltorka kläderna utan istället torka dem över en eld, med varierande resultat. Idag körde jag därför uppsköljning i kallt vatten med en överdos tvättmedel och vaskning ad modum Adielsson. Förhoppningsvis hinner de torka innan eftermiddagsregnet kommer. Resultatet blir i alla fall garanterat bättre än för dem som lämnade bort sin tvätt. Under min promenad längs stranden förut fann jag nämligen ”tvätteriet”, d v s tre inhemska kvinnor som vaskade runt kläderna i Lake Malawi med tvål och sedan lade ut dem i sanden alternativt hängde upp dem över ovan beskrivna fiskebåtar, för torkning. :-D

Idag fyller min pappa år. För säkerhetsskull hade jag lagt in en påminnelse i mobilen, så att jag säkert inte skulle glömma av att uppmärksamma denna högtidsdag i den strukturlösa tillvaro jag befinner mig. Till min frustration finns det däremot inget mobilnät att tillgå här i Chitimba. Att skicka en födelsedagshälsning är därför något av en utmaning. Förhoppningsvis fungerar det ultralångsamma nätverket i baren, om än bara sporadiskt. Annars får jag väl hänvisa till alla de andra födelsedagshälsningarna jag fått iväg tidigare år. Innehållet är ju ändå på något sätt det samma. Bara siffran som ändras. Om inte annat, Grattis Pappa, på födelsedagen!!! :-D

Alldeles nyss sket en ödla på mig. Lagom fräscht!!! Mycket ska man vara med om på den här resan. Dags att sätta punkt för den här gången. På återhörande i Lilongwe, Malawis huvudstad, hoppas jag!

 

IMG_1797

Tvätteriet vid Lake Malawi.

torsdag, mars 26th, 2009