Arkiv för ‘Tanzania’ kategori

I hjärtat av Afrika

090315
Sedan vi korsade gränsen till Tanzania, känns det som vi äntligen har kommit till det ”riktiga” Afrika. Det Afrika där de röda grusvägarna slingrar sig bland den tropiska grönskan, där bananodlingarna trängs på sluttningarna, där kvinnorna iklädda färggranna skynken bär sina barn på ryggen och vattenkärlen på huvudet, där aporna svingar sig bland träden, där syrsorna och grodorna står för bakgrundsmusiken, ja, helt enkelt, där alla förväntningar man har om Afrika infrias!

Tanzania har varit fantastiskt vackert och uppfriskande. Trots att vägarna till större delen är en katastrof även här, är det ändå en ren och skär njutning att ta sig fram genom omgivningarna på cykel. Att få överblicka landskapet utan begränsningar, att få känna alla dofter, att få uppleva nyansskillnaderna i vägarna (uppför, nerför, stenar, bergspartier, vitt grus, röd sand, lös sand, hårt packad sand, korrugeringar, stigar i buskarna, vattenpölar, mindre sjöar, lerhärdar…), att få kisa genom morgondimman, att få känna solen steka, att få kämpa mot den fuktiga, tropiska hettan och känna svetten rinna i ögonen, på armarna och knävecken, att återkommande få hälsa på lokalbefolkningen med ett otvunget; ”Jambo!”, att få svänga in i en avlägsen by för en ljummen Pepsi i sällskap av byns alla nyfikna barn, att få höra de vilda djuren prassla i buskarna och skymta en och annan kila över vägbanan. DET är för mig cykling genom Afrika när den är som bäst!

Vi är alla här överens om att Tanzania är en ren fröjd att vistas i. Det är knappast inte någon tillfällighet att vi fått tillökning i gruppen, av cyklister som tidigare cyklat från Kairo till Kapstaden och som nu återvänder för att återuppleva just detta område. Vi färdas till större delen på vägar med väldigt lite trafik (en handfull fordon per dag är ungefär vad som brukar passera) och framför allt väldigt få västerländska turister (har inte sett någon). Nyfikenheten är således stor när helst vi passerar eller stannar till i byarna. Intrycket av lokalborna är att de är oerhört glada, vänliga och hjälpsamma, utan att för den delen bli påfrestande närgångna…
I detta sammanhang är det förmodligen säkrast att förtydliga att inte ALLA Tanzanier stämmer in på denna beskrivning. Jag har faktiskt träffat på sura, otrevliga, giriga och närgångna människor även i Tanzania, som både tiggt pengar och uppvisat ett hotfullt beteende (om än långt ifrån vad vi tidigare utsatts för).

Jag hoppas att denna garderande beskrivning tillfredsställer även de läsare som är känsliga för generaliseringar och som ännu inte insett att denna blogg på intet sätt är en djuplodad, komplett, nutidsbiografi av hela den afrikanska kontinenten och dess population, utan helt enkelt en personlig, sporadisk skildring av en hastig genomresa från norr till söder!

Sedan senast har jag, förutom hänförande cykling genom södra Kenya och Tanzania, roat mig med safari i dagarna tre. Eftersom vi tidigare i veckan passerade halvtid, firades detta med hela tre vilodagar. Underbart! Variationen på aktiviteter i gruppen var stor. Alltifrån avkoppling på tropiska öar i Indiska Oceanen, till lyxig hotellvistelse i Arusha, till upprepade marijuanarus på campingplatsen, till safaritur genom Ngorongoro kratern och Serengeti förekom. Själv valde jag det sistnämna. Inte för att jag är någon erfaren safariresenär, men jag vågar nog ändå påstå att ett besök i Ngorongoro och Serengeti är väl värt tiden och pengarna. Som en av engelsmännen uttryckt det; -”It’s like going to the zoo. You get to see ALL the animals. It only takes longer!”. Ganska bra beskrivning, tycker jag. Vi fick således se “the big five”, vilket enligt insatta består av; lejon, leopard, elefant, vattenbuffel och noshörning. För egen del tycker jag kanske leoparden var något tveksam, eftersom vi bara såg svansen och ena foten, i ett träd… med kikare. Noshörningarna var ju inte direkt överväldigande heller, typ ute på Ngorongoro-steppen, hundratals meter bort. De andra djuren var dock inte mycket längre bort än en armlängds avstånd.

Absolut häftigast var när vi fick bevittna fem stycken geparder fälla en bock av något slag, bita ihjäl den stackar’n och sedan kalasa på kroppen. Allt på hyfsat nära avstånd. Man fick inte lust att vara närmare, om man säger så, efter att ha hört de kvidande ljuden från bocken.
Annat sevärt var de levande vardagsrumsmattorna med zebraränder, de slow-motion löpande girafferna, de flockbadande flodhästarna som vägrade lämna bassängen under hela dagen (Om jag inte vore så politiskt korrekt, hade det varit svårt att inte associera till invandrarkvinnorna i bubbelpoolen på Valhallabadet ;-) ), de skabbiga hyenorna, de åpna gamarna kring ett urgröpt djur, de skuttande gasellerna, de underhållande aporna, och mycket, mycket mera.

En liten halvlustig incident, var när jag på nära håll försökte fotografera en av de, som jag utgick från, folkvana babianerna vid entrén till Ngorongoro-parken. De var verkligen högt och lågt. Vid inresan stal de en av chaufförernas matlådor och mumsade i sig av innehållet. Därefter satte sig en av babianerna på våra vänners jeeptak och helt ogenerat kissade floder ner på framrutan. Vid hemresan tänkte jag passa på att dokumentera alla lustigheter de hade för sig. Under tiden jag kryper närmare och närmare en jätte-babian som klättrar på en av bilarna, ser jag i ögonvrån hur en liten rackare i hög fart attackerar mig från sidan. ”Rabies” hinner jag tänka innan jag i panik försöker fly. Lagom graciös och skräckslagen snubblar jag över mina egna fötter, gör en saltomortal och kraschlandar på parkeringen, med en avancerad räddning av systemkameran. Slår nu i andra armbågen och höften (jämfört med vurpan i Nairobi) och får en helkropps utsmyckning med olja och sand. Händelsen hade alla gånger platsat i vilket måttligt roande, svenskt underhållningsprogram som helst, Om den hade videofilmats!

En annorlunda händelse som vållade större uppmärksamhet bland gruppens safariresenärer än gepardernas skrovmål, var när Werner, från Tyskland, ena morgon lyckades tappa ner sin kamera i toaletthålet samtidigt som han uträttade sina behov. Till det avfallsrummet finns det bara en väg och den är varken inbjudande eller lättillänglig…
Med ficklampa kunde man se kameran ca 2 meter ner på toppen av en hög skit. Werner var givetvis förtvivlad, men fast besluten att återfå sin kamera. Under tiden utgick ett allmänt utrop över komradion till närliggande jeepar, enligt samma princip som när något exotiskt djur uppenbarar sig. Antalet åskådare växte imponerande snabbt. Med hjälp av en lång pinne med krok, näsan i toaletthålet och en hel del fiskande, fick han till slut napp! Publikens jubel var överväldigande, medan Werner tog det hela med ro och gjorde vad han kunde för att återställa kameran i dess ursprungliga skick, d v s skitren! Resten av den dagen tvingades han självklart utstå en rad krystade skämt i stil med; ”Your pictures must be pretty shitty with that camera!” :-D

090320
Vi befinner oss nu i södra Tanzania, i en mindre stad vid namn Iringa. Idag har vi en s k vilodag och efter det återstår endast två dagars cykling här innan vi korsar gränsen till Malawi. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att uppdatera bloggen på ett tag eftersom internettillgången har varit nästintill obefintlig den senaste tiden. När vi väl har befunnit oss i närheten av internetcaféer, har inte tiden funnits för besök. I Arusha var det fullt program mellan cykling-safari-cykling. I Dodoma (Tanzanias huvudstad för övrigt, som bokstavligen är en byhåla mitt i ingenstans) drabbades vi av ösregn, i kombination med att en av lastbilarna (den med mina personliga tillhörigheter) hade rasat ihop ute i bushen och endast med nöd och näppe tog sig in till ”staden” för reparation senare på kvällen.

Den senaste cykelveckan har knappast förflutit friktionsfritt, dels har vi haft en rad problem med ena lastbilen, dels har vi haft ett antal cykelolyckor av varierande allvarlighetsgrad. Vad gäller lastbilarna, står dessa för transport av mat, köksutrustning, personliga tillhörigheter, cyklar och cyklister. Den ena lastbilen med besättning ansvarar för lunch och den andra för middag. Mina grejer är på middagslastbilen. Tre gånger den senaste veckan har just den havererat på de öde vägarna, vilket innebär att ingen får mat efter cyklingen och att vi som har vår packning där får sitta i våra svettiga cykelkläder långt efter mörkrets inbrott och undra när/om lastbilen kommer komma fram innan nästa cykeldag…
Ena gången slutade hydrauliken att fungera, med påföljder på kopplings- och bromssystem, varpå lastbilen blev fast i en bergspassage. Den andra gången körde chauffören ner i en vattenfåra, som gick tvärs över vägbanan, och knäckte någon avgörande del på hjulaxeln så att lastbilen inte gick att styra. Detta åtgärdades slutligen provisoriskt, men rasade ihop återigen några dagar senare och lastbilen blev ståendes. En annan dag körde chauffören in i en övertäckt bro och knäckte cykelstället ovanför förarkabinen, men som tur var klarade sig cyklarna där uppe utan större skador. Däremot har transporten av cyklar och trötta/sjuka cyklister väsentligt försvårats. Förhoppningsvis lyckas de få ordning på grejerna här i Iringa så att fortsättningen blir något mer okomplicerad.

På de dåliga vägarna har också ett antal cyklister kört omkull de senaste dagarna. Hålor, stenar, diken, vattenfåror, grussamlingar, m m, dyker upp när man minst anar det. För egen del har jag varit otäckt nära att gå i backen i fullfart ett par gånger, men på något sätt lyckats räta upp situationen. De flesta har dock undkommit med ett antal skrapsår och en ordentlig mörbultning. Mer otur hade Paul Porter, från USA, som häromdagen vurpade så illa att han ådrog sig en ful underarmsfraktur och en artärblödning. Med kompression lyckades blödningen hållas under kontroll, i väntan på att en medföljande jeep körde honom i ilfart till sjukhuset i Iringa. Ilfart här nere innebär inte 10-15 min med blåsljus till universitetssjukhuset, utan 6 timmars skumpande på hopplöst dåliga grusvägar till ett litet provinsialsjukhus, när transporten väl anlänt.
Jag är inte helt insatt i detaljerna, men det lät som kärlskadan opererades här och att han återvänder hem för stabiliserande kirurgi av armfrakturen. Mycket tråkigt. Paul var EFI ända tills olyckan inträffade. Samma dag klev Marcel, från Holland, in i en av lastbilarna efter total utmattning, även han var EFI fram till dess. Tror bara det är nio stycken EFI kvar i gruppen nu, inklusive Taryn. Enligt vad jag har hört har ingen tjej lyckats köra EFI hela vägen till Kapstaden, så det är en grym prestation hon gör om hon lyckas!

En liten rättelse vad gäller Lone Sand, med fotledsfrakturen. Hon har intressant nog INTE återvänt till Danmark för läkning, utan dök upp här igår. Hon hade tydligen sökt upp en annan doktor för 2nd opinion och han menade att endast två veckors läkning var tillräckligt. Hon har nu plockat bort gipset och ersatt det med någon slags skena. Tanken är att hon ska kunna cykla med den från och med imorgon. Hon haltar visserligen fortfarande runt med kryckor, men är optimistisk (?!). Även om det inte är så många EFI kvar i gruppen, måste jag ändå säga att det är ett riktigt tufft gäng. Det är inte en lätt resa och vi utsätts ständigt för nya prövningar. Trots det kämpar alla på långt utöver det vanliga, för att utefter sina förutsättningar trampa så många kilometer som möjligt från Kairo till Kapstaden.

Följetongen med mina hjul fortsätter. De nya hjulen kom faktiskt så småningom fram till Nairobi. Eftersom sprickorna i ZIPP-hjulen inte förvärrats sedan jag upptäckte dem i Sudan och antalet punkteringar väsentligt minskat sedan jag kom över rejäla fäljband, fortsatte jag köra på ZIPP-hjulen. De är ju trots alla mycket bättre och snabbare! :-D Jag bad chauffören lägga upp de nya hjulen på lastbilstaket (där vi förvarar däck och liknande), men han har väl haft annat att bekymra sig om och tyckte inte direkt att de var i vägen inne i passagerar-/lastutrymmet av lastbilen. Utrymmet är inte det största och jag höll väl inte direkt med, men hade inte lust att klättra upp på taket själv. Lät därför frågan bero. Ända tills häromdagen, då hjulen hamnade över de två stora lastbilsbatterierna, som sitter där oskyddat. Förmodligen kortslöt en av ekrarna + och – polen på batteriet. Gnistor uppstod, som satte eld på annat löstliggande material och plötsligt var en mindre brand med rökutveckling ett faktum, inne i passagerarutrymmet. Allt skedde medan lastbilen skumpade fram på vägarna och flera cyklister vistades där inne. Tydligen gick inte dörren att öppna, fönstren är för små för att hoppa ut igenom och att få kontakt med föraren är inte det lättaste. Man måste slå på plåten i sidan av lastbilen, men det brukar ta ett tag innan de reagerar p g a allt annat skakande och bangande. Ordentlig panik hann tydligen utbryta, enligt vad som berättats för mig. Brandsläckare finns givetvis inte heller att tillgå. På något sätt lyckades de i alla fall få stopp på lastbilen och få släckt elden. Ingen kom till skada, men två ekrar brändes sönder på mitt bakhjul. Tack och lov hade jag fått med några reservekrar och mekanikerna hjälpte mig igår att reparera skadan.
Vad är oddsen liksom? Jag verkar minst sagt att dåligt hjulkarma…

I förrgår bytte jag för första gången cykel och spenderade en dag på mountainbike istället. Att cykla med framdämpare och breda, räfflade däck på dessa vägar var givetvis en enorm skillnad vad gäller komfort. De första timmarna flög jag fram över ojämnheterna och njöt av att kunna sitta ner och trampa, som omväxling. Efter ett tag började däremot andra nackdelar uppenbara sig. Cykeln vägde ju ton, sittpositionen var ju förfärligt obekväm (säkert delvis en vanesak, men ändå) och de breda traktordäcken krävde minst sagt mycket kraft att trampa runt. Helt plötsligt insåg jag alla fördelar med min egen cykel-cross. Upplevelsen var rent ut sagt som att byta från en Ferrari till Folkabuss. Istället för att kvickt susa fram genom landskapet med något hård dämpning, gungade jag runt på låga växlar med en slö motor. När dagen var över, var jag tröttare än på länge och skavsåren i skrevet var ungefär lika ömmande som vanligt. Ivo, holländaren som jag bytte med, sken däremot som en sol. Han hade tydligen flugit fram på vägarna och var knappt alls berörd av cyklingen. Nu ska ju tilläggas att Ivo består av endast muskler och senor, är lätt som en fjäder och uthållig som en Duracell-kanin. Han har ju cyklat runt på sin Folkabuss med grova däck sedan första dagen och ångrat bittert att han inte valde en cykel-cross istället. Å andra sidan lär han väl platsa i det holländska cykellandslaget när han når Kapstaden.

Bästa val av cykel för just den här resan är något som ständigt är under diskussion. Även om vi med cykel-cross definitivt har lidit på vissa av grusvägarna genom Etiopien, Kenya och Tanzania, är det trots allt få dagar som har varit nästintill hopplösa. Helt hopplösa har de dock inte varit, eftersom flera cyklister med cykel-cross fortfarande är EFI. Säkerligen inte en slump att dessa tillhör de snabbaste cyklisterna i gruppen!
Vi färdas totalt sett i betydligt större utsträckning på asfaltvägar än grusvägar, även om asfalten inte på något sätt är fantastisk här nere (enda gången de lever upp till normal standard är när kineserna har varit framme och gjort en insats!). Från och med imorgon har vi cykel-crossare några hundra asfalterade mil att se fram emot, enligt ryktet ända till Namibia. Ska bli ett sant nöje att dra på racerdäcken, susa fram på vägarna med mina nyriktade ZIPP-hjul och på löpande band passera Folkabussresenärerna! :-D

Det enda som möjligen kan grumla tillvaron något, är den nederbörd vi börjat drabbas av. Den tropiska grönskan lever liksom inte bara av luft och olyckligtvis har vi nu närmat oss områden där regnperiod råder. Hittills har det mestadels regnat på eftermiddagarna och nätterna, och med regn menar jag inte strilande Göteborgsfuktighet utan rejäla skyfall, där inget förblir torrt. Fördelen är att värmen avtar något, men det är lagom kul att sova i ett dyngsurt tält, natt efter natt, och ständigt gå runt i fuktiga kläder. Vätan sprider sig snabbare än vad man kan föreställa sig under dessa förhållanden. Som tur är torkar däremot allt blixtsnabbt, när solen tittar fram. Dags att sätta Gore-Tex på riktigt kraftprov!

Igår hade alla internetcaféer i hela Iringa haverat. ”No network, maybe tomorrow” var den uttömmande förklaringen. Däremot hade vi vatten i duschen igår, som faktiskt räckte till alla. Givetvis endast kallvatten. Varför de bryr sig om att montera två kranar, har jag inte lyckats räkna ut ännu. Väldigt sällan har en vilodag lyckats bjuda på BÅDE vatten och internet, men som den sanna optimist jag är, slutar jag aldrig hoppas! Maybe today? :-)

Hakuna Matata!

 

  
 
En stillsam vätskepaus i all enskildhet…
;-)

fredag, mars 20th, 2009