Genom Afrika På Cykel
Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv…

090306
Inte så oväntat kan tyckas. Efter dagens lilla intermezzo, är jag dock tacksam över att sitta något sånär helskinnad i mitt tält, med endast ett par mindre skrapsår och blåmärken. För att göra en kort historia lång eller tvärtom, började det hela imorse när vi påbörjade den drygt 10 mil långa cykelturen in till Nairobi. Ju närmare staden vi kom, ju tätare blev trafiken och desto hänsynslösare blev förarna. Hur afrikaner får sina körkort har jag ingen inblick i, men man kan väl lugnt konstatera att det finns en del övrigt att önska vad gäller deras trafikutbildning (om en sådan ens existerar)… Omkörningar med ett par centimeters marginal i hög hastighet, verkar vara helt godtagbart här nere. Vid ett flertal tillfällen har jag blivit prejad av vägen, såväl i Kenya som i Sudan. Faktiskt inte i Etiopien. Kan ju i och för sig bero på att trafiken inte var särskilt besvärande där överhuvudtaget. Oftast uppstår problem när mötande fordon bestämmer sig för att göra en omkörning, trots att vägbredden inte tillåter både detta och en cyklist. Hellre än att sitta mosad på mötande fordons kofångare, har därför både jag och mina medcyklister i ren panik kastat oss av vägen.

När vi närmade oss Nairobi, samlades alla cyklister, medföljande fordon samt poliseskort för att genomföra en 3 mil lång konvoj in mot staden och genom staden, till vår övernattningsplats. Detta av säkerhets- och navigeringsskäl. På det stora hela förlöpte konvojen hyfsat väl, även om det är en ytterst långdragen och påfrestande process för alla inblandade. Emellanåt var det dock ett antal bilar, huvudsakligen minibussar som fungerar som taxibilar här, som huvudstupa trängde sig in i konvojen utan att respektera vår framfart alternativt gjorde en omkörning på insidan, utanför vägbanan, så att vägdammet yrde. Hur tänker de, undrar man då?

Med endast ett par km kvar försökte ännu en minibuss tränga sig in framför mig, mitt i konvojen, varpå jag surnade till och bankade i sidan på bussen och ropade diverse otvetydiga uppmaningar. Föraren var således helt medveten om min närvaro, men fortsatte trots det att trängas in. Jag försökte då cykla förbi på återstående vägyta för att påkalla ytterligare uppmärksamhet. När jag passerat minibussen på insidan, blev jag mer eller mindre avträngd av vägen och cykeln gled ner för den 25 cm höga vägkanten, varpå jag stöp rätt i backen, precis framför minibussen. Under ett par mycket snabba sekunder flimrade mitt liv förbi i revy och jag ställde mentalt in mig på att bli jämnad med marken under minibussen. Mirakulöst nog lyckades han stanna med bara ett par centimeters marginal. Dagens lärdom är väl därför att ett par centimeter faktiskt är allt som behövs?!
Med bultande hjärta och skakande knän, reste jag mig upp för att konstatera att de enda skador som fallet orsakat var en uppskrapad armbåge och knä (på motsatta sidan än de jag ådragit mig efter ett flertal fall på grusvägarna genom norra Kenya), ett blåmärke över höften, en ömmande fotled, en avhoppad kedja och några karaktärsdanande repor på cykeln. De flesta bakomvarande cyklister närmade sig med förfäran; -”How’s your head? Are you okay? Where did you hurt yourself?” Alla trodde tydligen att min sista stund var kommen, eftersom det bakifrån hade sett ut som jag hade försvunnit under minibussen. Well, jag antar att det inte var min tur än… Eller så var det just min tur som räddade mig?! Jag är i alla fall tacksam att skadorna inte är större, med tanke på omständigheterna!

Sedan senast har vi haft tre tuffa dagar i öknen och tre härliga dagar i något som börjar påminna om civilisation. Dagarna i öknen var rent utsagt överjävliga. Vägarna lyckades bli ännu värre än något vi tidigare träffat på. Nu med mer sand, som det omöjligen gick att bibehålla styrfart igenom, och något som på engelska kallas ”corrugations”. Jag är ju ingen Väg- och Vatteningenjör, men jag antar att den svenska terminologin borde vara korrugeringar, dvs tvättbrädeliknande, vågformig struktur. Ett rent helvete att cykla på i alla fall och mycket av tiden spenderades därför promenerandes bredvid cykeln. T o m de största mountainbike-entusiasterna i gruppen fick sitt lystmäte vida tillgodosett och jublade med oss andra när det annonserades att asfalten skulle återvända dag 4. Bortsett från de dåliga vägarna, genomled vi extrem hetta och uttorkning. Att försöka upprätthålla vätskebalansen i 40-gradig värme, med begränsad skugga, och endast lika varmt vatten med brun färg och genomträngande kemikaliesmak att rehydrera sig med, är ingen lätt uppgift. Flera insjuknade därför återigen p g a överhettning och uttorkning. Att hålla sig frisk och oskadd på denna resa, tycks vara den största utmaningen.

Den andra skandinaviska tjejen, Lone Sand från Danmark, kommer sannolikt bli den första att lämna gruppen utan att återvända. I Etiopien gjorde hon en olycklig parering på en av grusvägarna och skadade fotleden. Efter ca 10 dagars godtycklig vila var fotleden fortfarande svullen och rejält ömmande. Hon uppsökte därför läkare i Nairobi under gårdagen och röntgade fotleden. Utan att vara helt insatt i detaljerna löd utlåtandet; fraktur och 6 veckor med gips. Mycket trist!

Annars har vi fått tillbaka två deltagare de senaste dagarna, dels den kanadensiska tjejen som i ren frustration flydde från Etiopien för snart 3 veckor sedan och en av Holländarna som dessvärre tvingades åka hem för att begrava sin mamma. Inget oväntat dödsfall, men likväl tråkigt!

Just nu är det också flera personer som har tagit time-out från resan. Om bara ett par dagar har vi avverkat halva resan och detta kommer att firas med tre vilodagar i Arusha/Tanzania, med möjlighet till safari och annan avkoppling. Några väljer att utvidga denna ledighet och förlänga safariresan alternativt resa till Zanzibar för några dagars sol- och badsemester. Inte helt fel. Tanken är att vi alla återsamlas i slutet av nästa vecka för att fortsätta den andra halvan av cykelturen, genom den södra hemisfären.

Igår var också något av en milstolpe på resan, då vi passerade ekvatorn. Detta uppmärksammades med en helt oansenlig skylt vid en vägficka utanför samhället Nanyuki. Som de uppenbara turister vi är, stannade vi självklart till och tog några välregisserade foton vid skylten, innan vi fortsatte vår resa in mot Nairobi.

Den stora skillnaden nu när vi befinner oss i den södra hemisfären är att faciliteterna och utbudet ständigt förbättras. En välkommen förändring i vår för övrigt ganska spartanska tillvaro. Några uppenbara förbättringar de senaste dagarna har varit; KALLA drycker, duschar med vatten i (!), västerländska toaletter som faktiskt går att spola, gräs att tälta på samt flera ”livsnödvändiga” matvaror i affärerna (choklad, chips och GLASS!). För att fira detta beställde vi in var sin Banana Split häromdagen. In kom en banan med skal på och smält glass… Kanske inte riktigt vad jag hade förställt mig, men de gör väl så gott de kan…?!

Annars är Kenyanerna på det stora hela ett mycket behagligt folk att ha att göra med. Vi häpnas ständigt över den radikala skillnaden jämfört med Etiopierna. Här kan det stå drivor med ungar bredvid (inte på!) vägen och högljutt ropa; -”Jambo, jambo, jambo” (=hej) eller ”How are you?”, som momentant tystar så fort vi vinkat och ropat ”Jambo” tillbaka. Inget ”farengi”, ”money, money” eller stenkastande, överhuvudtaget. Kenyanerna är också mycket mer respektfulla. Även om de av förklarliga skäl är nyfikna på alla dessa mosungus (=vita personer) på cykel, invaderar de aldrig vår ”privata zon” och de betraktar oss alltid på avstånd, med hänsyn. En annan markant skillnad är att Kenyanerna är mycket mer arbetsamma och stolta. Det tillhör verkligen undantaget att någon omotiverat tigger pengar. Istället är det högst påtagligt att de arbetar och är självförsörjande, utan en massa help- och aidstations i varenda vrå. Över allt är det verksamhet på åkrar och fält, i fruktodlingar, längs vägarna i små försäljningsstånd, i butikerna, osv. Kul att se. Dessutom en välbehövlig och välkommen kontrast till de tidigare veckornas upplevelser…

Apropå det. Det har kommit till min kännedom att mitt bloggande debatteras på ett par olika forum (bl a HappyMTB och Flashback) av diverse “förstå-sig-påare”, utan någon större egen erfarenhet. Jag har bara skummat igenom inläggen, men huvudsakligen kritiseras jag för att ha valt fel hjul, vara naiv och politiskt inkorrekt. Detta kommer givetvis som en chock för mig och särskilt det sistnämnda gör mig helt bestört. Politisk korrekthet har ju alltid varit en ledstjärna i min tillvaro!
Om någon blir upprörd över att jag berättar om det jag faktiskt upplever, är det fritt fram att göra en egen cykelresa och rapportera om motsatsen. Att sitta hemma framför datorn och bara tycka en massa utan att veta, anser jag däremot vara bara patetiskt. Tragiskt nog har vissa allt för mycket tid och för lite liv.

Bara för att klargöra för alla som undrar; jag visste INNAN jag påbörjade resan att vägarna i Afrika inte bestod av finkornig, slät asfalt hela vägen. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att mitt val av cykel inte var idealiskt för samtliga vägförhållanden. (Ni all-vetare där hemma verkar ju däremot med bestämdhet veta vilket cykelval och vilka hjul som är de absolut bästa för alla förhållanden. Låt oss gärna veta, eftersom ingen här på resan ännu har svaret.) Jag visste INNAN jag påbörjade resan att duschmöjligheterna skulle komma att vara begränsade och att vattenbrist rådde i stora delar av Afrika. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att ungarna kastade sten och attackerade cyklister i Etiopien. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att stor fattigdom rådde i många av de delar vi skulle passera igenom. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att muslimska seder och bruk vida skiljer sig från våra. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att vi skulle campa i bushen under varma och påfrestande förhållanden. Jag visste INNAN jag påbörjade resan att långt ifrån alla dagar skulle bli njutbara och behagliga. Har jag glömt något???

Trots denna vetskap valde jag ändå att genomföra resan på cykel, från Kairo till Kapstaden. Inte för att ovanstående förhållanden tillhör mina  favoriter. Tvärtom. För att jag ville testa något annorlunda och utmana mig själv. När utmanade ni “tyckare” senast er själva???
Därmed inte sagt att jag någonsin haft förväntningarna att trivas som fisken i vatten eller ambitionen att för all framtid spendera mina semestrar under samma förhållanden. Med detta sagt vill jag också understryka att resan hittills faktiskt inte bjudit på några större överraskningar, i förhållande till mina förväntningar. Det är dock trots allt skillnad att läsa om andras upplevelser jämfört med att uppleva dem själv (ett litet tips!!!). Av denna anledning tar jag mig därför friheten att rapportera och beskriva det JAG upplever, genomgår och känner. För den som finner detta provocerande, önskar jag påminna om yttrandefriheten och vidare hänvisa till någon av alla våra intetsägande, liberala dagsblaskor, som mer intryckslöst tidsfördriv. Jag betackar mig därmed alla substanslösa kommentarer och synpunkter från jante-Svenssons hemma på kammaren, utan egna erfarenheter att relatera till! Kort och gott; Get a life!

Mitt på Trans East Africa Highway i norra Kenya.

090228
Efter tre långa och påfrestande veckor i Etiopien var glädjen stor i hela gruppen när vi häromdagen korsade gränsen till Kenya. Inte minst för vår kenyanske chaufför, George, som längtat hem under en längre tid och varit mer irriterad på etiopierna än någon annan. Väl vid gränsen firade han detta med ett par öl för mycket och var allmänt odräglig vid gränskontrollen. Myndighetspersonerna höjde dock inte på ögonbrynen utan tog det hela med ro. De är väl vana?!
För egen del fick jag frågan; -”Did you like Ethiopia?” av mannen som skulle stämpla ut mitt pass för att möjliggöra inträde till Kenya. Även om jag tror att ärlighet varar längst, fann jag mig med ett ansträngt leende svara; -”Yes, it was good…” I det läget var jag inte villig att riskera en minut längre än nödvändigt i det landet.

I rättvisans namn måste jag ändå framhålla att de sista dagarna i Etiopien, var betydligt bättre än vad som tidigare beskrivits. Efter vilodagen i Arba Minch färdades vi huvudsakligen på mycket ödsliga vägar och befann oss större delen av tiden ute i bushen. Inte för att det på något sätt innebar att det var folktomt, men det var åtminstone betydligt färre människor och de var mycket mer vänliga i sitt bemötande. Endast ett fåtal stenar kastades och de flesta hälsade artigt med ett ”Salamno” istället för ”You, you, you, money, money, money”. Till och med barnen vinkade vänligt vid vägkanten istället för att brutalt överfalla oss med diverse tillhyggen.
På det hela en så bra avslutning som det går, på något som i särklass varit den värsta cykelupplevelse jag haft.

Näst sista dagen i Etiopien, bestämde jag mig efter noggrant övervägande att ge upp mitt EFI (=Every Fucking/Fabulous Insch), dvs att inte cykla hela, hela vägen från Kairo till Kapstaden. Detta av flera skäl, men framför allt för att jag vill göra resan något mer behaglig än vad den bitvis varit. Möjligheterna till återhämtning har varit begränsade eftersom vi bara har en vilodag i taget. Kroppen känns allt som oftast slutkörd. Detta har också visat sig i gruppen, där mellan 5-15 personer ständigt lider av någon form av magåkomma eller luftvägsinfektion. För egen del har jag fortfarande klarat mig hyfsat väl och hade det bara varit asfalt hade jag definitivt kämpat vidare på cykeln. Dessvärre har vägarna chanserat bortom all rimlighet sedan vi nådde södra Etiopien och norra Kenya. Vi pratar inte pittoreska grusvägar, som på den svenska landsbygden, utan vägar av miljoner stenar, drivor med sand, hålor och sprickor. Att sitta ner på cykeln är i princip en fysisk omöjlighet. Flera har jämfört upplevelsen med diverse obscena övergrepp, för att på något sätt försöka beskriva känslan efter en dag på cykelsadeln. Att dag efter dag genomlida detta 6-8 timmar, kändes inte längre motiverat för egen del.
Med svidande rumpa, satte jag mig därefter i drygt 40-graders värme, i skuggan av en taggig buske, efter 5 mils plågsamt trampande och väntade på första bästa förbipasserande fordon att lifta med. Efter 2 timmar hade fortfarande inget fordon passerat i den riktning som vi färdades… Det visade sig senare att jag inte var den ende som fått nog och att jag var långt ifrån ensam om att försöka lifta. Lyckligtvis åkte vår minibuss skytteltrafik och hämtade upp trötta, uppgivna och allmänt färdiga cyklister. Att kliva in i minibussen kändes absolut som rätt beslut. Att utsätta sig för den sortens vägar, på en cykel-cross, hade för min del för åtskilliga mil sedan förlorat charmen. Efter att jag gav upp mitt EFI är det bara en tjej med EFI-status kvar i gruppen, Taryn från Sydafrika. Hon är en riktig tuffing och har definitivt potential att klara det hela vägen. Även om hon i skrivande stund ligger utslagen i tältet med diarré och kräkningar…

Genom lavastens-öknen har jag cyklat ungefär hälften och åkt buss hälften. Detta lär vara den absolut hårdaste sektionen på hela resan, varför jag med anledning av ovanstående tyckte det kändes lämpligt att schemalägga lite extra vila och återhämtning inför de nästkommande två månaderna. Vi har trots allt fortfarande närmare 700 mil kvar…

En lite lustig detalj är att den bedrövliga väg vi färdas på från den Kenyanska gränsen i norr till Nairobi i söder, kallas ”Trans East Africa Highway”. Highway för mig är normalt sett förknippat med asfalt, åtminstone ett par filer och en del trafik. Inte i Afrika. Här är det en spårig väg, med sten och grus i drivor. De handfull fordon man ser under en dag, håller en snitthastighet på 15-20 km/h. Snitthastigheten på cykel är ännu lägre…

Med anledning av ödsligheten är det inte helt sällsynt att resande blir överfallna av vägbanditer. För vår säkerhet bevakas vi därför av kenyansk vägpolis. De trafikerar vägen fram och tillbaka med en pick-up, där hela flaket är fullastat med poliser. De ser ut som en hel liten gerillaarmé i sina kamouflage-gröna kläder och maskingevär. Det känns förvisso skönt att ha dem i sin närhet, även om jag ibland tänker att risken att bli vådaskjuten av deras kringviftande gevär rimligen torde vara betydligt högre, än att som cyklist bli överfallen av en vägbandit. Men, vem vet?!

I öknen är det stekande hett, röd sand med svarta lavastenar över allt och väldigt lite växtlighet. Här och där ser man små byar med 10-20 hyddor. Inte för att jag förstår hur, men på något sätt går det tydligen att leva av ingenting där ute mitt i ingenstans. Finns det ett träd så långt ögat når, kan man vara säker på att alla traktens getter trängs i skuggan där under. I övrigt finns det inget iögonfallande djurliv. I vissa områden har vi sett stora flockar med kameler som betar i sig av den minimala grönska som finns på marken. Babianer fanns också där det fanns mer buskageliknande växtlighet. Där såg jag också ett litet djur som lär vara typiskt för regionen, dik-dik. Ser ut som ett litet rådjur, men är ungefär lika stort som en katt.

För närvarande befinner jag mig i en större by vid namn Marsabit. Den ligger på ca 1000 meters höjd, på ett vulkanberg. Här uppe är betydligt svalare, grönare och fuktigare än nere på slätten. Vi campar i en naturreservatspark där det kryllar av babianer. Intressant nog vandrar de runt bland tälten och hoppar mellan träden på bara några meters avstånd från oss. Babianhanarna är riktiga bjässar som man inte vill komma allt för nära när de ryter till. Att få bra bilder har därför inte varit helt lätt.

Natten före vilodagen övernattade vi mitt ute i lavastens-öknen. Det var inte helt lätt att hitta någonstans att sätta upp tältet, med tanke på alla lavastenar. Efter viss rensning, fann jag ändå en hyfsat mjuk sandplätt. Ett par timmar senare började ett stort oväder torna upp sig i fjärran. Ingen trodde dock att det skulle nå oss. Under de 8 år som Tour d’Afrique har gjort den här resan, har detta område varit det absolut torraste.
Vinden och sanden började yra. Folk började bli lite oroliga för sina tält och förankrade med olika frenesi det som gick att förankra. En kort stund senare hade full sandstorm utbrutit. När hela lägerområdet var fullsprayat med rödbrun sand, kom regnet! De första 15 minuterna jublade och dansade folk i regnet. När det sedermera inte fanns några som helst tecken till att regnet skulle avta, utbröt en gradvis ökande oro, som visade sig vara befogad. Inom ett par timmar hade hela lägerområdet svämmat över, inklusive många tält. Mitt tält behöll sig hyfsat torrt invändigt, men badade fullkomligen i en vatten- och gyttjepöl. Att försöka torka av drivor av lera från fötterna med några få baby-tvättlappar tedde sig bara komiskt och inte överhuvudtaget effektivt. Den segdragna kampen, sedan resans början, mot smutsen var oundvikligen och oåterkalleligen förlorad!

Igår när vi ankom Marsabit välsignades vi med mera regn… och lera. Alla tafatta försök att tvätta tält, kläder och cykel i en strilande vattenkran med jordgolv som ända dränageväg, har därför varit föga meningsfulla. Allt har nu antagit en mer generell rödbrun ton, istället för den tidigare mer fläckvisa. Man undrar ju lite stilla om något går att sanera och återanvända efter den här resan. Av alla dyra high-tech prylar jag investerat i före resan, är det verkligen inte många som håller måttet i Afrika. Historien med datorn känner vi ju alla till. ZIPP-hjulen likaså. Vevlagren knakar och brakar värre än någonsin. Förhoppningsvis kommer nya prylar till Nairobi om en vecka, även jag tror det först när jag ser det. Hilleberg-tältet börjar också sjunga på sista versen. Dragkedjorna börjar en efter en ge upp. Tandborstning och vaxning tycks inte längre hjälpa. De öppnar sig hur jag än bär mig åt. Lagom kul när man befinner sig i ett insektsrikt område, för att inte tala om sanddamm och regn. Therma-Rest liggunderlaget, som enligt killarna på Naturkompaniet var det absolut hållbaraste som fanns, har nu spruckit invändigt och luften bubblar ut på alla håll och kanter. Frågan är inte längre om något mer kommer gå sönder, utan bara vad och när…

Ikväll planeras det för gemensam grillfest här ute i naturparken. Den Sydafrikanska besättningen är av någon anledning lätt besatta av att grilla. Tanken är att det ska vara ett knytkalas, där var och en tar med sig det de önskar grilla. Inte för att jag med mina begränsade matlagningskunskaper vet hur man löser det på ett ställe som detta. Kronans kycklingfilé existerar inte. Vill man ha kyckling är till att nacka och plocka fjädrarna själv. Färdigmarinerade och paketerade kotletter verkar inte heller ha slått igenom riktigt. Istället finner man en halv oxe hängandes upp och ner, med flugor som obligatorisk kryddning. Nej, tack! Fisk och skaldjur är bara att glömma, annars hade ju laxfilé varit gott…

Igår när vi gick in till byns ”bästa” restaurang för att äta middag, slutade det med att jag åt en tallrik ris med bruna bönor. Dels pga att jag är kräsen, dels pga att väldigt få rätter verkligen existerar. Menyerna presenterar ofta ett ganska riktligt utbud, medan det mesta i praktiken är ”finished” eller ”no-have”. Mitt återhållsamma val igår visade sig inte vara så illa trots allt, eftersom de något mer äventyrliga nu ligger och kvider i tälten. Imorse åt jag kex och ananas på burk till frukost samtidigt som en av restaurangbesökarna vände magen ut och in i busken intill. Sådan är vardagen här.

Som kuriosa kan jag ju också meddela att vattnet aldrig kom igång den senaste vilodagen. Inte tillräckligt för att försöka sig på en regelrätt dusch åtminstone. Jag lyckades dock få ihop ett par liter i en tvättbalja, som jag tvättade håret i och sedan hällde över mig. Sammanlagt 8 dagar förflöt mellan duschtillfällena. Nytt personligt rekord!

Vi har nu lärt oss att de flesta faciliteter har dusch, men väldigt få har de facto vatten i dem. Intressant nog! Samma sak inträffade igår när vi kom hit. Vi frågade förväntansfullt (efter tre dagar i öknen) en av parkvakterna; -”Do you have showers here?” och han svarade stolt; -”Yes, two!”. Vis av tidigare erfarenheter fortsatte vi; -”Is there water in them?” och fick nu ett mer avvaktande svar; -”Oh, I don’t know. You have to check.” Mycket riktigt fanns det strilande vatten i duschen till en person och därefter återstod avsvabbning ur tvättbalja för oss övriga 60.

Dags att vandra in till byn för att leta grillkäk och internet. Sist rasade det ihop lagom efter att jag publicerat mitt blogginlägg. Om turen är med mig kanske jag t o m hinner läsa några e-mail idag. Förhoppningsvis är internet snabbare och mer pålitligt i Nairobi, dit vi kommer om en vecka. Ska förbereda några bilder för publicering då också. På återhörande!

Stormigt regnoväder på väg in över lavastensöknen.