Arkiv för ‘Etiopien’ kategori

I Addis Abeba

090215
Fem hårda cykeldagar har förflutit sedan senast. Vi har under de dagarna bland annat passerat resans högsta punkt, på närmare 3200 meter, samt avverkat den längsta sammanhängande stigningen om 1500 höjdmeter under totalt 20 km. Utöver detta har det etiopiska höglandet bjudit på en rad utmaningar. Har nog aldrig cyklat i en terräng med fler eller brantare backar, dag efter dag. Det har minst sagt varit tufft. Även om dagsetapperna har varierat mellan 9 – 16 mil, har antalet cykeltimmar vida överskridit det normala för de distanserna p g a den extremt låga snitthastigheten. Inte för att jag är känd för att vara någon bergsget på cykel, men de senaste dagarna har jag varit outhärdligt långsam i backarna. Det känns inte som det finns någon kraft kvar i kroppen och benen överhuvudtaget. Drygt 350 mil på cykel de senaste 5 veckorna börjar kännas. Att dag efter dag röra sig på 2-3000 meters höjd gör väl säkert sitt till också. Jag har fortfarande kvar min EFI-status (Every Fucking Inch) och utgör numera en minoritet i gruppen. Jag funderar dock på att ge upp den när vi kommer till nästa off road-avsnitt. Helt enkelt för att cyklingen är så pass hård att det kostar betydligt mer än det smakar. Jag sover närmare 10 timmar per dygn och kroppen är ändå långt ifrån utvilad när jag vaknar. Otroligt nog har jag ändå lyckats hålla mig i princip frisk hela vägen. Väldigt många i gruppen brottas annars med diarrébesvär och luftvägsinfektioner. Möjligen kan jag tacka min högst ovetenskapliga Ciproxin-profylaxkur för det?!

Problemen med den etiopiska befolkningen, f f a den yngre delen, har kvarstått. Varje dag utsätts vi för ett evigt behov av uppmärksamhet, längs vägarna, på åkrarna, i byarna, i buskarna, i förbipasserande fordon. Det tutas, tjoas och ropas med mer eller mindre otrevligt ton; ”jojojojo, manny, manny, manny, värarjogo, give me pen, farengi (= främling/vit person), manny, manny, manny, jojojo, give, give, give…”. När de inte får det som de ber om, eller snarare kräver, utbryter allt som oftast en hagelskur av stenar. Högst olustigt när man är ensam ute på vägarna.
Hittills har ungjävlarna lyckats förstöra två fäljar och en cykelram. En stenbumling träffade nederröret och orsakade en rejäl buckla. Efter några dagars belastning gav aluminiumröret plötsligt vika och delades i två delar. Som tur var kunde ägaren köpa en cykel av en av engelsmännen som lämnar oss i Addis, annars hade det varit kört för hans del vad det gäller fortsatt cykling här. Fäljarna har gått att reparera med nya ekrar och riktning. Mycket jobb med lagom bra resultat… Utöver detta har vi alla drabbats av bucklor och märken på våra cyklar och fäljar. Ingen har lyckligtvis blivit allvarligt skadad ännu. Hjälm och ryggsäck skyddar ganska bra, men jag har för egen del fått några saftiga blåmärken på rumpan.

Med tanke på att Etiopien har 87 miljoner invånare är det helt uppenbart en omöjlig uppgift för några få cyklister att rädda hela landets befolkning. Något de verkar ha föga förståelse för. En del av problemet tycks vara att de tidigare har fått allt för mycket ekonomiskt bistånd från västvärlden, utan någon som helst inblick i ekonomi eller förvaltning. Vi har t ex campat på flera s k hjälpcenter, som har förfallit och rasat samman, eftersom de inte alls har hållit efter byggnaderna och brunnarna. Man slås ofta av den passivitet som utstrålas och det bristande engagemang som uttrycks genom en likgiltig blick och axelryckning. Deras lösning på sin egen situation tycks istället vara; you, you, you, give money, money, money!

Framtiden för detta land kan knappast vara annat än dyster, med tanke på att varje kvinna i genomsnitt föder 5,5 barn och majoriteten av dessa driver omkring likt ohyra längs vägarna, utan någon uppfostran och långt bortom de vuxnas överinseende. Väldigt få gånger har vi fått hjälp att styra upp de otaliga konfrontationer som varit. När de väl ingriper gör de det på något slags grottmänniskonivå, genom att kasta sten tillbaka på ungarna, eller springa efter dem och slå efter hela horden med pinnar och piskor. Först då skingras de och vi kan lugnt, men förundrat, cykla vidare. Intressant nog tycks stenkastning vara det enda botmedlet som fungerar, varför jag själv börjat tillämpa detta allt oftare. Man känner sig minst sagt primitiv när man kastar sten och skriker på ungarna, men jag antar att man får ta seden dit man kommer…?!

Jag kan nog lugnt tala för hela gruppen, när jag säger att vi alla räknar dagarna tills vi lämnar detta gudsförgätna land. En av tjejerna har ledsnat på situationen så i den mildaste grad att hon flyger ut från Addis Abeba till Nairobi och tar en time out från cykelturen på två veckor. För att citera henne; “I hate this fucking country and its people. I wish they all starve to death, all 87 million.” Kan kanske tyckas lite hårt, men för alla er som sitter där hemma och ondgör er över attityden, rekommenderar jag några dagars cykling här och jag lovar att förståelsen ökar markant!

En annan mindre kul, men i högsta grad Afrikarelaterad situation, är att paketet som skickats från Johannesburg med mina nya hjul, slangar och vevlager är försvunnet. Trots att vi fått bekräftelse om att paketet är intullat i Etiopien och levererat till adressen som vi angivit, går nu paketet inte att uppbringa. Idag är det dessutom söndag och när vi försöker ringa till FedEx är det ingen som svarar. Jävla otur, men föga förvånade på det här stället! Tillråga på allt är jag i stort behov av nya hjul, eftersom jag har stora problem med de nuvarande ZIPP-hjulen. Utan att gå in på långrandiga detaljer, kan jag bara konstatera att jag överlägset leder punkteringsligan, vilket börjar bli oerhört tröttsamt. Bakhjulet är dessutom enormt skevt, men ingen vågar rikta det p g a rädsla för att sprickorna i fäljen kommer förvärras till den grad att hjulet inte överhuvudtaget går att använda. Mycket frustrerande, ovanpå allt annat!

Just nu är inte humöret på topp och man kan väl lugnt säga att resan börjar fresta på. Jag försöker finna positiva intryck att fokusera på, men det är inte alltid så lätt.
Om man bortser från befolkningen, är vi alla åtminstone rörande överens om att Etiopien är ett mycket vackert land. Spektakulärt landskap och mycket vackra vyer att vila ögonen på, när tystnaden emellanåt infinner sig.
Fruktjuicerna är fantastiska! Har redan hällt i mig två färskpressade mangojuicer idag. Papaya och ananas är inte dumt heller!
Temperaturerna har varit betydligt svalare den senaste tiden, eftersom vi rört oss på så pass hög höjd. Häromveckan när de första molnen uppenbarade sig var förvåningen stor, med tanke på vi haft klarblå himmel varje dag sedan vi lämnade Kairo. En eftermiddag kom det till och med några regndroppar på vägbanan, högst kortvarigt, men ändå. Det har dock visat sig att det lite svalare vädret var något lurigt, eftersom jag inte lika frekvent smetade på solfaktorkräm och nu fullkomligt har bränt sönder näsan och underläppen. Hoppas att några dagar med Zinkpasta ska göra susen. På armarna har jag utvecklat ungefär samma rynkiga läderhud som Hovåsdamerna, som sommartid ligger längs Säröbanan och steker med aluminiumfolie. I övrigt har jag samma läckra farmarbränna som tidigare. Den kommer väl etsa sig fast för tid och evighet!

Nu väntar fyra dagars cykling och ytterligare en vilodag i Etiopien, innan vi göra oss redo för en veckas off road-cykling och vidare resa i Kenya!

 

IMG_0877 

Några av ungarna som “förgyller” vägarna…

söndag, februari 15th, 2009

Stenad i Etiopien

090209
En dryg vecka har förflutit sedan mitt senaste inlägg i Khartoum. Dessvärre har internet-tillgången varit i princip obefintlig sedan dess, vilket är olyckligt med tanke på att det minst sagt har varit händelserika dagar.

För närvarande befinner jag mig i en större stad i Etiopien vid namn Bahir Dar. Här finns det internet, men anslutningen är högst opålitlig och påminner om forna dagar med telefonmodem. Att ens försöka ladda upp bilder är således uteslutet. Istället ska jag försöka ge en kort beskrivning av vad som hänt sedan senast.

Efter Khartoum lämnade vi Saharaöknen bakom oss och styrde i sydostlig riktning mot Etiopien. De nästföljande dagarna innebar ganska hård cykling, dels pga värmen, dels pga extremt hård mot-/sidvind. Distanserna var runt 14-15 mil dagligen och med rådande förhållanden innebar det närmare 8 timmar ute på vägarna, inklusive mat- och drickastopp.

Väl framme vid lägerplatsen var de flesta ganska utmattade och den mesta tiden ägnades åt återhämtning och justering av vätskebalans. Många drabbades av överhettning och saltbrist, vilket resulterade i huvudvärk, diarréer och allmän kroppslig svaghet. Jag hade återigen turen att klara mig från de värsta symptomen, men drack runt 3 liter varje eftermiddag, utöver de 5-6 liter jag druckit under dagen och saltade rejält på maten. En del av problemet är ju att vi inte kan fly ifrån värmen ens när cyklingen är avklarad. Även om vi trängs i skuggan, är 40 grader fortfarande varmt och nätterna var inte mycket svalare.

En av dagarna campade vi faktiskt bredvid den blå Nilen (finns en vit och en blå variant som flyter samman längre norr ut). Det var ett riktigt lyft och vi upplevde det enormt lyxigt att både kunna svalka av sig och tvätta av sig svett och vägdamm. Att detta sedan gjordes i närvaro av halva befolkningen från en av de närliggande byarna, var en mindre angenäm detalj. Tonårspojkarna var minst sagt exalterade över att se alla vita kvinnor i bikini. Som en av de amerikanska kvinnorna på resan påpekade; ”It must be like a pornmovie to them?!”, i jämförelse med hur de sudanesiska kvinnorna klär sig. Detta var för övrigt första gången jag badade i närvaro av en åsna. Bilddokumentation kommer förhoppningsvis senare. Åsnan tog dock uppståndelsen med ro…

Efter tre dagar korsade vi gränsen till Etiopien. I och med det försämrades de redan ganska tuffa levnadsvillkoren på resan väsentligt. Första natten i Etiopien campade vi precis vid gränsen och det var utan tvekan den värsta lägerplats jag någonsin bevistat. Eländet går knappast inte att med rättvisa beskriva med ord, men jag ska försöka ge ett smakprov i alla fall.

Hela området såg för det första ut som ett flyktingläger efter en naturkatastrof. Om ni minns bilderna från TV på 80-talet så vet ni ungefär vad jag menar. För det andra verkar sopsortering inte riktigt ha slått igenom här nere. Faktum är att sophantering överhuvudtaget verkar vara helt obefintlig. Detta innebar att vi bokstavligen tältade mitt i en soptipp. Plastpåsar, tomflaskor, papper, avföring från djur och människor, ja, t o m rester från döda djur gick att uppbringa med några meters radie från mitt tält. Kort sagt helt vidrigt. Inte nog med detta, efter åtskilliga dagar utan duschmöjligheter hyrde vi in oss på ett närliggande horhus och där ”avnjöt” jag min första dusch i ett plåtskjul, med ett rör med rinnande vatten och ett hål i cementgolvet som avloppsbrunn. Tyvärr hade jag inte med mig kameran vid detta tillfälle, även om faciliteten är oförglömlig för mig, var den definitivt värd att förevigas för omgivningen.

Inte för att jag personligen har särskilt stor erfarenhet av horhus, men jag kan inte överhuvudtaget begripa hur någon skulle vilja förlusta sig på en inrättning av detta slag. Något mer motbjudande ställe har jag sällan skådat. Likväl tycks verksamheten blomstra. I Sudan är det nämligen förbjudet inte bara med alkoholhaltiga drycker utan även prostitution, varför många sudanesiska män på resande fot tar tillfället i akt. Som en av de sudanesiska cyklisterna svarade med ett stort leende när jag frågade om han skulle följa med oss över gränsen för att ta en öl; -”Yes, I’m coming with you across the border, but not for a beer, for the very nice ladies there!” Tackar för uppriktigheten, men det var onödigt mycket information för min del!

Den natten bytte jag också hatobjekt för min störda skönhetssömn, från minaretutropare till åsnor, tuppar och hundar. Aldrig har jag hört så många djur föra så mycket väsen under så många timmar. EAR-öronproppar i alla ära, men det finns ju gränser för vad de kan blockera ut. Mest vedervärdigt läte av dem alla har utan tvekan åsnorna. Man undrar om de verkligen är vid sina sinnens fulla bruk med det lätet?!

Detta visade sig bara vara början på det helvete som följde. Asfalten upphörde och grusvägarna med miljarder, kantiga stenar började. Att cykla mil efter mil på dessa vägar utan stötdämpare, är i det närmaste att likna vid tortyr. Vid dagens slut ser bakdelen ut som ett skinnflått babianarsle och känseln i händerna är som bedövad. Kan knappast inte vara hälsosamt. Som mest klev närmare 25 av gruppens 50 cyklister in i lastbilarna under en och samma dag. För att förklara detta måste till ovanstående förhållanden adderas uppförsbackar om sammanlagt 2500 höjdmeter under 10 mil (att jämföra med Vätternrundans 1400 meter under 30 mil), värme, flugor och otaliga, stenkastande, vilda infödingar.

Det sistnämnda är ett nytt fenomen som drabbad oss här i Etiopien. Mycket kan man stå ut med, men stenkastande vildar är bland det mest obehagliga jag varit med om på cykel. I Etiopien kryllar det att människor och inte minst minderåriga. Dessa släpps vind för våg ute på landsbygden för att valla boskap. Inte nog med att kor, tjurar, getter och får driver runt på vägarna bortom all kontroll, likaså gör ungarna och de är dessutom aggressiva. När de får syn på en cyklist springer de i full fart till vägkanten med sina fåraherdestavar (som de titt som tätt pucklar på djuren med). Oftast flockas 10-30 ungar, företrädelsevis i uppförsbackarna, där vi inte orkar hålla särskilt hög fart. Alla ropar sedan med gradvis otrevligare ton; ”you, you, you”, ”money, money, money”, ”Värarjogo”, “Give me pen”, ”money, money, money”, ”you, you, you”… osv. Möjligen en kulturell upplevelse de 200 första gångerna, men knappast inte några tusen gånger senare. Detta lyssnar vi till hela dagarna, eftersom det bokstavligen är folk i varenda hörn och vrå i Etiopien. Att finna en buske för att ensam uträtta sina behov är i princip en omöjlighet. Stannar man gäller det att vara snabb, för inom några sekunder har en hög med ungar sprungit i kapp och de har ingen som helst förståelse för personligt utrymme. Detta i sig hade varit tufft att hantera, men i tillägg tvingas vi stå ut med att upprepade gånger under dagen bli stenade och slagna av deras stavar. När de ser oss plockar de upp stenar från marken och så fort vi har passerat börjar det kasta dem efter oss. Storleken på stenar varierar, som störst har jag fått decimeterstora stenar efter mig. Efter att ha blivit träffad ett antal gånger har jag stannat och kastat tillbaka, fast då flyr de som rädda harar ut i bushen. I uppförsbackarna muddrar de också våra väskor, ryggsäckar och fickor. Mer ouppfostrade, kriminella jävlar än befolkningen i Etiopien får man leta efter. Man kan väl lugnt säga att tålamodet har börjat tryta bland oss, t o m bland de mest Afrika-romantiserande entusiasterna i gruppen…

Att slå läger i enskildhet i detta överbefolkade land är också en omöjlighet. Varje gång vi stannar har vi en publik om minst 50 personer. Helt skamlöst står de i flock och stirrar på minsta rörelse vi gör. Igår morse när jag öppnade tältet strax efter kl 06 möttes jag av tre par mörka ögon som stirrade på mig på en armlängds avstånd. Lagom roande och högst obehagligt. Innan vi hade packat ihop lägerplatsen kryllade det av folk med filtar över huvudet och en stav i handen. Mycket riktigt började det då också försvinna tillhörigheter och saker från cyklarna. Hittills har folk blivit av med kameror, cykeldatorer, cykelflaskor och cykelpumpar. Ganska betydelsefulla saker som inte är vidare enkelt att ersätta på denna kontinent.

Det är svårt att bibehålla en positiv anda under dessa förhållanden. Det är inte utan att de hittills 300 avverkade milen börjar kännas, i tillägg till de förhållanden vi periodvis utsatts för. När vi nådde Bahir Dar igår var jag bokstavligen helt slut. För första gången sedan resans början övergav jag därför campingalternativet och checkade in på det intilliggande hotellet. En natt i mjuk säng, med eget badrum kändes som en otrolig lyx, trots att hotellstandarden var bland det sämre jag upplevt. Sängen var för kort för att jag skulle kunna ligga raklång, duschen svämmade över så fort jag slog på vattnet, toaletten gick knappt att spola i och rummet såg allmän bedrövligt ut. Likväl var det obeskrivligt skönt med en egen ”kuppe” efter att ha levt tätt inpå ett 50-tal människor i över fyra veckor. Idag känns till och med kroppen något mer utvilad och vilopulsen har gått ner under 100 (!) igen. Hade troligen blivit överansträngd och övertränad, under den påfrestande cyklingen i Sudans hårda vindar och i Etiopiens bergsmassiv.

Nu väntar fem dagars cykling till nästa vilodag i Addis Ababa. Lär vara en av de backigaste etapperna på hela resan och redan imorgon går vi ut hårt med 16 kuperade mil. Det är bara att be en stilla bön om att jag får fortsätta att ha hälsan i behåll och att de stenkastande ungjävlarna inte är särskilt träffsäkra! På återhörande!

 

IMG_0835

Några av åskådarna vid en av våra rastplatser.

måndag, februari 9th, 2009