Genom Afrika På Cykel
Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv…

090130
Hör och häpna. Min dator fungerar igen! Sharif, en kille från San Francisco, har på något mirakulöst sätt fått igång burken. Det skedde givetvis inte utan viss åverkan, så nu ser datorn trasig ut, men fungerar, i motsats till tidigare då den såg okej ut, men inte fungerade. Tydligen var det elfel i ”ljuslisten” mellan tangentbordet och bildskärmen. Den är därför uppbruten och bortkopplad. Lagom imponerande syn. Vi får se hur länge det håller…

Det senaste dygnet har vi varit oförskämt bortskämda. Vi bor visserligen under miserabla förhållanden. På ”gräsmattan” (torr jord med torkat, lösflygande gräs) till någon form av förläggning i utkanten av Khartoum. Det enda positiva är att det finns rinnande vatten och att man kan få duscha något sånär ostört, men det är också det enda man får göra ostört där. På förläggningen vistas nämligen ett stort antal inhemska killar, som förmodligen väldigt sällan sett vita personer förut. Vi har därför en större, kontaktsökande publik för i princip alla våra aktiviteter. Intressant nog verkar de inte tycka att det är det minsta genant att stirra på någon, hur närgånget det än må vara. Lite jobbigt att ständigt vara iakttagen tycker jag, som aldrig önskat leva kändisliv, men det är tydligen bara att vänja sig, för så här kommer det vara större delen av den resterande resan.

Anledningen till att vi känner oss bortskämda har således inget med boendet att göra, utan endast att göra med att vi hittat ett västerländskinspirerat shopping center. Folk gick fullkomligen upp i limningen igår, när vi klev innanför dörrarna och hittade en riktig supermarket med hyfsat välbekant sortering och inte minst en avdelning med internationell mat. Det kändes som en välsignelse att få äta ris med kycklinggryta under normala hygienförhållanden. Flera personer åt inte bara en utan två middagar under kvällen. Som sagt, ämnesomsättningen går på högvarv när man sitter 5 – 6 timmar på cykeln varje dag. För egen del tyckte jag kaffe latten med vaniljsmak på Gloria Jean’s coffeplace var enastående! Smakade precis som hemma! Kostade förvisso därefter också, men det var värt var enda sudanesiskt pund. Som vi konstaterade när vi satt i fåtöljerna och sippade på vår kaffe; - ”God, we almost seem like civilized people now!”

På något sätt har de senaste tre veckorna förvandlat oss till resignerade personer som inte längre bryr sig om kläderna är skitiga, om det är sand i tältet eller om håret luktar skunk. I början försökte vi ändå upprätthålla viss standard. Nu har vi nått en nivå där allt är så sandigt och skitigt att det helt enkelt inte går att göra något åt. Alla väskor med innehåll är fulla med sand. T o m dragkedjorna på tälten har gistnat igen p g a all sand. Botmedlet mot detta är tydligen avborstning med tandborste (helst inte sin egen) och vaxning med stearinljus. Blev faktiskt en dramatisk förbättring.

I dessa tider känns det hyfsat högprioriterat att snabbt kunna förflytta sig in och ut ur tältet utan hinder, då mat både kommer i hastig retur och passerar igenom systemet betydligt fortare än önskat. Efter vilodagen i Dongola har många varit utslagna och inte kunnat cykla. Säkerligen beroende på den bristande mathygienen, men troligen även p g a överhettning och undervätskning. De senaste dagarna har varit brutalt heta efter lunchdags och det är med stor möda vi rullat de sista milen in till campen. Att kliva av cykeln är sällan någon större vinst, då fartvinden plötsligt upphör och det blir om möjligt ännu varmare. Eftermiddagarna tillbringas därför i den enda tillgängliga skuggan, under takpresenningen från lastbilen. Helst skulle man vilja lägga sig ner och ta igen sig fram till middagen, men det är i princip omöjligt, då tältet är hetare än en finsk bastu innan mörkrets inbrott. En ”avsvalkande” avskrubbning med 750 ml vatten är i princip det enda njutbara som väntar efter att cykelmomentet är avklarat. En kortvarig njutning, men ändock en njutning. Det värsta är att temperaturen inte nått över 40 grader (i skuggan) ännu, vilket innebär att ännu varmare väder väntar…

Några reflektioner över Sudan. Det känns inte som vi har sett så mycket av landet mer än sand, sand och åter sand. Å andra sidan undrar jag om det egentligen finns så mycket mer att se?! Större delen av landet består av öken. Tidigare färdades vi genom den Nubianska öknen, men efter att vi korsade Nilen vid Dongola, färdas vi nu i utkanten av Saharaöknen. Väster om oss finns därför i princip inte mycket annat än sand. Längs Nilen finns begränsad grönska och vissa odlingar, men det är inte utan att man undrar vad lokalbefolkningen lever av.

Intressant nog verkar de inte särskilt intresserad av ett tjäna pengar heller. I jämförelse med egyptierna som var riktiga lurendrejare och som på alla sätt försökte sko sig på vår närvaro, orkar sudaneserna knappt pallra sig upp från mattan de sitter på för att sälja en av de sista fem tillgängliga läskflaskorna de har i ett kylskåp utan kyla. Medan egyptierna gjorde allt för att fånga vårt intresse och få in oss i deras butiker, verkar sudaneserna närmast besvärade över att vi kommer till deras ”affär” och potentiellt orsakar dem arbete. Många sudaneser på gatan är dock betydligt mycket mer gästfria och vänliga än egyptierna, troligen p g a att landet är långt ifrån lika exploaterat av turismen. Här vinkar barnen glatt åt oss längs vägen, istället för att i en oändlig kör ropa ”money, money, money…”

De få städer vi sett, har varit ytterst spartanska. Asfalt verkar inte riktigt ha slått igenom ännu, vilket medför att allt är dammigt och skitigt. Husen är enplans, byggda av någon slags sandliknande tegelsten, och har i bästa fall ett bristfälligt plåttak ovanpå. Fattigdomen är kort sagt obeskrivlig och som sagt, man undrar hur de överlever. Khartoum lär ha någonstans mellan 4-6 miljoner invånare, varav flera miljoner är flyktingar från det krigshärjade Darfur-området. Igår när vi cyklade igenom staden hade vi poliseskort genom tätbebyggelse i 3 mil och det var inte många av husen vi passerade som såg beboliga ut. Trots detta kryllade det av människor, små som stora, svarta som beslöjade, åsnor, getter och en och annan kamel. Helt obeskrivligt!

Apropå kameler. Häromkvällen kom de en snubbe inridande i vårt lägerområde (mitt i ingenstans) på kamel. Jag var givetvis först plats med kameran och blev erbjuden en ridtur. Kastade mig utan tvekan upp på puckeln, men jag måste medge att det var betydligt mer shaky att komma upp och ner än vad jag var inställd på. Kändes som jag var på väg att ramla av, fast vad vet jag om sånt, som inte ens har förstått bruksanvisningen till gammal hederlig häst.

De senaste fyra dagarna har vi cyklat närmare 60 mil och inte sett mycket mer än asfalterad väg, guldbrun sand och sporadiska, uttorkade buskar. Helt plötsligt, när man har färdats utan att se något levande i timtal, dyker det upp en get från ingenstans och strax därefter sitter det en gubbe på en sten med vit turban och vinkar. Var kommer folk ifrån och var lever de? Detta förblir ett mysterium. Var tionde mil eller så dyker de också upp en klase sandfärgade hyddor, där en handfull sysslolösa karlar hänger och röker vattenpipa, och i bästa fall serverar fesljumna läskdrycker (om vi ber snällt och tålmodigt väntar). Vad deras egentliga uppgift är, har vi inte lyckats lista ut ännu, men verkningsgraden är inte särskilt imponerande.

Vad det gäller min cykel, håller ZIPP-hjulen än. Fyra dagar med asfalt återstår, innan vi korsar gränsen till Etiopien och det riktiga helvetet börjar. Där väntar inte bara tvättbrädsliknande grusvägar, enorma bergspass, stekande hetta utan också stenkastande ungar. Lagom kul! Det enda jag har att se fram emot där är vilodagen i Addis Abeba, dit mina nya hjul skickas från Johannesburg med DHL Express. Sydafrikanerna i gruppen brast ut i ett genuint gapskratt när de hörde att jag planerade att skicka nya hjul från Sverige med ordinarie post. Tydligen kan man inte använda något annat än DHL i Afrika om man vill att paketet ska komma fram. Förutom nya hjul och slangar, har jag också beställt ett nytt vevlager. Irriterande nog verkar detta ha fått sand i sig och varje gång jag trampar tickar och klickar det i hela ramen. Som tur är påverkas inte funktionen (ännu), men det håller på att driva mig till vansinne. Eller snarare, höll på att driva mig till vansinne, ända tills min ända blev så öm att den inte längre gick att sitta på. Då övertog den av förklarliga skäl allt mitt intresse. Har fått några ordentliga sår, där man inte vill ha sår, från den gnagande sadelkontakten. Kunde inte ens sitta ner en minut i sträck under gårdagens 10 mil. Stod alltså upp och trampade större delen av vägen, vilket resulterade i att jag fick ont i knäna till slut. Inte alls kul! Vilodagen var därför i allra högsta grad välkommen. Förhoppningsvis gör diverse krämer, som jag på vinst och förlust smetar dit, nytta tills imorgon. Har bl a fått en kräm från en sjuksköterska från Australien som de använder för att behandla liggsår. Tryckskada som tryckskada, tänker jag. Kändes åtminstone något mer vetenskapligt beprövat än krämen som en av de kanadensiska gubbarna erbjöd mig, som i vanliga fall används för att behandla sönderskavda kospenar med. Imorgon på cykeln blir det andra cykelbyxor, sedvanligt vaselin med tillägg av bedövningskräm. 14 platta och heta mil att se fram emot!

Nästa vilodag är om sex dagar i en byhåla i Etiopien. Ska försöka skicka ett livstecken därifrån. Annars hörs vi i Addis!

Törstiga cyklister utanför lagom inbjudande kiosk i öknen.

090125
Befinner mig i en byhala i Sudan, vid namn Dongola, efter fyra enormt tuffa dagar pa cykel genom den Nubianska oknen. Har aldrig upplevt nagot liknande och knappast aldrig genomlidit hardare cykling. Sand i drivor, motvind och en fruktansvard hetta. Gar inte att beskriva med ord (forhoppningsvis kommer bilder nagon gang i framtiden, orkade dock inte fota i nagon storre utstrackning, trots fantastiska vyer…). Holl periodvis en genomsnittlig hastighet pa 10-12 km/h, ej inkluderat alla sektioner som jag tvingades leda cykeln genom, pga att sanden var for djup for att cykla i. Trodde aldrig att dagen skulle ta slut, an mindre att jag skulle orka fram till lagerplatsen i tid.  10 mil i den hettan kandes da som en overmansklig uppgift att bemastra. Jag ar darfor stolt att meddela att jag lyckades transportera mig hela vagen for egen kraft, antingen till fots eller pa cykel, utan att tvingas ge upp och kliva in i lastbilen, som sa manga andra. Min dag kommer sakert ocksa, eftersom annu hardare cykling vantar framover, men jag forsoker halla ut pa vagarna sa lange som det bara gar.

An sa lange har jag ocksa lyckats halla mig frisk, bortsett fran den forsta veckans forkylning. Nu borjar sjukdomarna sa sakta sprida sig i gruppen. Manga cyklar langt over sin formaga och forkylningar, magbesvar, m.m. kommer som ett brev pa posten. Vilodagen idag har forhoppningsvis gjort nytta…

Mathygienen har nere ar verkligen under all kritik. Det ar med stora moda som jag pillar i mig av det som det lokala koket har att erbjuda. Ar lika overraskad efter varje maltid att jag faktiskt INTE blivit dalig (annu!). Killen som gjorde min falafel igar hanterade de superskitiga pengarna med ena handen och cigaretten med den andra. Vill inte ens tanka pa vad han gjorde med handerna nar jag inte sag. Ar dock helt overtygad om att min extremt forlangda Cirpoxin-profylaxkur gor viss nytta… At skogen med medicinsk vetenskap, har galler det att overleva!

Angaende hygienen (kanske borjar bli ett uttjatat amne for er, men ack sa angelaget for mig), har nog aldrig varit sa skitig som de senaste dagarna. Forestall er ingen dusch pa drygt 4 dygn, 40 graders varme pa dagarna, sand och vagdamm som yr i ansiktet hela dagen, 8 timmars cykling per dag, inget rinnande vatten utan max 750 ml vatten att tillga per dygn att tvatta de mest vitala delarna i… Ja, ni forstar nog…
Som en av de bleka engelska killarna konstaterade igar, nar vi delade en tradgardsslang med rinnande vatten att spola av oss i; - "Wow, I’m actually not that suntanned, seems like it was all dirt! Interesting!" Det sager allt, pa nagot satt.

Graden av skitighet fick mig for ovrigt att bryta ett lofte jag avgav innan avresan, namligen att inte bada i afrikanska sotvatten, med anledning av den overhagande risken att fa Bilharzia.  Hoppade trots vetskapen om detta gladeligen i Nilen haromdagen. Givetvis efter noggrant overvagande om att det definitivt var vart en 3 manaders antibiotikakur efter hemkomsten, for att behandla eventuella maskar under huden, i utbyte mot ett avsvalkande dopp och nagot som paminnde om en hartvatt, om an i grumligt och gyttjetillblandat vatten. Krockodilrisken som de andra diskuterade, avfardade jag dock utan narmare eftertanke. Vad ar oddsen, liksom? Hur manga krockodilattacker har man hort talas om i modern tid?

Det kanns redan langsedan nu, men jag forstar att ni alla undrar over hur det gick med batresan och lossen. Batresan var minst sagt en upplevelse. Har aldrig sett sa mycket manniskor och underliga foremal pa en bat av den storleken forut. Folk kankade bokstavligt talat ombord kylskap, TV-apparater (av tjockmodell), sanggavlar och vad helst man kan tanka sig. Vi 50 cyklister var ombord med alla vara prylar och cyklar kl 11:30. Baten var sedan fardiglastad for avgang kl 18! Den forsta timmen var det mojligen relativt underhallande att betrakta spektaklet, men det foljande 5 kunde jag latt varit utan.

Intressant nog kostade batresan med hytt 120 dollar for vasterlanningar och man val konstatera att de hytterna knappast var varda en tiodel med vasterlandska matt matt. De har helt klart lart sig att tjana pengar pa turister har nere. Tour d’Afrique hade bokat och forbetalt alla hytter, men nar vi kom fram tillfarjelaget, visade det sig att ungefar halften av alla hytter var dubbelbokade och att ett flertal skulle tvingas sova ute pa dack bland lokalborna. Jag tillhorde dock de "lyckliga" som fick en hytt och vi gjorde vad vi kunde for att rymma sa manga som mojligt inne, eftersom det var bade morkt, kallt och inte minst trangt ute pa dack. Att sova pa therma-rest pa golvet tedde sig helt plotsligt ganska attraktivt. Huruvida vi fick nagra loss eller ej, aterstar att se, men jag anvanda for sakerhetsskull inte sovsacken och det kliade inte namnvart pa kroppen dagenefter (bara lite)…

Den handelse ombord som genererat mest diskussion efterat daremot, var nar mannens toalett svammade over. Det var overhuvudtaget oerhort fa toaletter ombord, med tanke pa antalet resenarer. Kvinnorna var forpassade till tva hal i golvet och mannen hade inte manga fler. Som jag nog tidigare namnt ar inte halsystemet anpassat for vasterlanningar med toalettpapper. Det tog darfor inte sarskilt lang tid innan det blev stopp och avforing och annat odefinierbrat innehall borjade flyta omkring over hela badrumsgolvet. En av de stackars besattningsgubbarna fick da vackert hala upp sin vita (inte klorinvita utan lagom skitigt vita) langskjorta, ta ett djupt andetag och traska in i elandet med sina flip-flopsandaler och med nagon slags pinne forsoka rensa upp i halet… Graden av acklighet var ratt hog vid det laget. Sedan dess har den aterkommande fragan bland oss i gruppen varit "Which is the worst job you ever had?" och hittills har ingen ens kommit i narheten av den stackarn.

Lite tristare nyheter for egen del, ar att mitt bakhjul ZIPP 303 har fatt nagra ordentliga sprickor i faljen. Rekommendation innan resan var att dessa skulle var de basta off road-hjulen pa marknaden. Kanske med europeiska matt matt?! I Afrika holl de typ bara 3 dagar off road. Off road-cyklingen har ar visserligen nagot i hastvag, men anda?! Maste saga att jag ar mer an besviken. Forutom de sandiga partier som jag beskrivit ovan, bestar vagarna av en slags tvattbradeliknande struktur som man mer eller mindre studsar over, kilometer efter kilometer, mil efter mil. Man letar givtvis sa gott det gar efter plattare omraden, men dessa ar dessvarre oftast aven belagda med allt for djup sand. Har fortfarande inte kommit fram till vilket som ar varst, men det gar trots allt nagot snabbare over tvattbradepartierna. Daremot har jag med all sakerhet konstaterat for mig sjalv att jag inte ar en mountainbikecyklist utan en landsvagscyklist, i sjal, hjarta och inte minst kropp. Som en av amerikanarna uttryckte det; - "My body feels like it’s been in a washing machine all day, without water, of course."
Naja, tillbaka till hjulen. Forhoppningsvis far jag hjalp att kopa ett nytt bakhjul som skickas till Addis Abeba, dit jag kommer om drygt tva veckor. Tills dess ar det bara att hoppas pa det basta och att underlaget inte ar lika elandigt som hittills. Ryktet sager asfalt de narmsta dagarna och ett rent helvete sa snart vi passerar gransen till Etiopien. Da vantar tidigare beskrivna vagar med tillagg av enorma bergspass. Det som inte dodar, hardar… antar jag?! Man kan val lugnt saga att jag mer an an gang per dag undrar varfor jag overhuvudtaget anmalde mig till den har resan…

Inget nytt om den strejkande datorn. Har arligt talat inte hunnit agna den sa mycket tid. Har typ varit fullt upptagen med att cykla, gora rent cykeln och aterhamta mig. Forhoppningsvis hinner vi kika lite pa den ikvall, innan vi packar ihop alla prylar och knoppar in runt kl 20. Fyra cykeldagar och ca 60 mil vantar innan vi nar Khartoum pa torsdag. Ska forsoka hora av mig under vilodagen dar, pa fredag!

Lagom stimulerande att promenera genom Afrika med cykel.
Här en tidig morgon innan hettan på allvar börjat.