Efterdyningar

090812
Efter målgången i Kapstaden började resan tillbaka till den så kallade vardagen och den mer normaliserade livsstilen. Första sovmorgonen i renbäddad, mjuk säng efterföljd av vattenrik, temperaturreglerad dusch och luxuöst tilltagen frukostbuffé kändes som en ”prova-på-upplevelse” i paradiset. Man fick nästan nypa sig armen för att förvissa sig om att det var sant och inte ännu en hallucinatorisk dröm i det kvava tältet.

I takt med att diverse praktiska uppgifter avverkades, blev den nya verkligheten allt verkligare. Att tömma ur förvaringsskåpet i lastbilen, som fungerat som mitt hem de senaste 120 dagarna, var precis så ljuvligt som jag föreställt mig. Även om det naturligtvis är nyttigt att emellanåt begränsa sina materialistiska utsvävningar och rent konkret lära sig skilja på nödvändigheter och överflöd, är det tämligen befriande att få breda ut sig och slippa ransonera sina tillhörigheter på en minimal yta. Särskilt när den minimala ytan är belägen i en trång korridor i en dammig och skiten lastbil, där 25 andra otåliga medresenärer ständigt vistas.

Att rensa ur, sortera och strukturera alla prylar var för en genuin pedant sällsamt njutbart. Saker som för längesedan passerat bäst-före-datum kasserades, såsom mitt extra slitstarka Therm-a-Rest liggunderlag, som enligt killarna på Naturkompaniet i princip hade en livslång hållbarhet. Ca fem veckor tog det innan de invändiga isoleringsskikten smälte av värmen från ökensanden och liggunderlaget utvecklade abnorma luftblåsor. Antingen blåste man upp liggunderlaget ändå och sov med benen i högläge, med risk för att utveckla kompartment-syndrom i vaderna, eller så avstod man från att blåsa upp det och lät markkonturen forma tryckskador på diverse atypiska lokalisationer. Trots de vedermödor detta innebar under de återstående tolv campingveckorna, får man väl ändå vara tacksam för att ”livslång hållbarhet” inte betydde att min livslängd var korrelerad till liggunderlagets…

Annars är lärdomen från tiden i Afrika att det mesta går att laga och återanvända. Vår förbrukningskultur har definitivt inte nått ut till den afrikanska bushen. Där tillvaratas allt och då menar jag verkligen allt. Ofta var det slagsmål runt våra sopor och folk trängdes värre än i julruschen för att få första tjing på plastflaskan man drack ur.
På hotellet i Kapstaden hade vi därför ett rum till förfogande där vi avyttrade sådant som vi inte längre behövde och som kunde komma någon annan till nytta; väskor, sovsäckar, kläder, läkemedel, hygienprodukter, m.m. Till våra inhemska medcyklister hade vi särskilda lådor där reservdelar och andra cykelprylar paketerades. I Afrika är det i princip helt omöjligt att köpa den utrustning som träningscykling kräver, varför cyklisterna är beroende av allt vi kan avvara efter resans slut, såsom; däck, slangar, kedjor, kassetter, verktyg, m.m. För egen del skänkte jag förutom överblivna reservdelar även de nya hjulen som jag efter mycket om och men införskaffat, men aldrig använt (!), till de etiopiska cyklisterna. Ett litet tack för den stora hjälp de bistod oss med under den emellanåt tumultartade vistelsen i deras hemland!

De vid det här laget överdebatterade händelserna i Etiopien, har jag egentligen för längesedan tröttnat på att älta. Det infernot pågick under ca 2 veckors tid och resan varade i sammanlagt 17 veckor. Vem som helst borde därmed kunna räkna ut att det finns många, många fler minnesvärda upplevelser och intryck värda att diskutera. Vill ändå klargöra ett par vanliga missuppfattningar, eftersom det på vissa håll har dragits för mig helt absurda slutsatser.

ALLA etiopier vi mötte kastade inte sten på oss. Långt ifrån. Däremot var detta ett beteende som endast påträffades i just Etiopien och då ute på landsbygden eller i bergen. Att cykla genom städer såsom; Addis Abeba, Bahir Dar, Abu Minch eller större byar var alltså inga som helst problem, ur den aspekten. Varför etiopier i mindre urbana miljöer ropar ”you, you, you” och kastar sten är för mig ett mysterium. Under de 1200 mil vi färdades genom Afrika träffade vi på mycket fattigdom och misär, men ingen annanstans tog det sig ett sådant uttryck.

Intressant nog upphörde alltid stenkastandet och övriga övergrepp så fort vi stannade och klev av cyklarna. Att åka med andra färdmedel, promenera eller bara sitta still utlöste alltså aldrig något våld. De fysiska attackerna skedde ALLTID på cykeln och mer frekvent vid avsaknad av sällskap, och då framför allt manligt sällskap. Oftast attackerades vi från sidan eller bakifrån, vilket i sin tur medförde svårigheter att identifiera och konfrontera de skyldiga. Våra motattacker eller snarare tafatta försök att försvara oss mot den sällan sinande massan, blev därför en naturlig konsekvens av den maktlösa och stundtals hotfulla situation vi befann oss i.

Som jag skrev redan i ett av mina inlägg från Etiopien, om de primitiva repressalier vi vidtog; ”Detta agerande är troligen inte helt lätt att förstå, när man sitter där hemma under ordnade förhållanden”. Förmodligen borde jag istället ha skrivit; ”Detta agerande går inte att förstå, när man sitter där hemma under ordnade förhållanden”. För det inser jag nu att det inte gör, när jag återigen sitter här nyduschad, utsövd, med välfyllt kylskåp och omgiven av alla tänkbara bekvämligheter. Med utsikt över grannens blommande balkonglådor i en idyllisk stadsmiljö, inser jag också hur fullständigt befängd den situation vi befann oss i, ter sig för den som aldrig varit i närheten av något liknande.
För att förstå finns inga genvägar. Det räcker inte med att ha vistats i ett närliggande afrikanskt land eller i etiopisk stadsbebyggelse, eller ha fraktats runt inkapslad i ett motordrivet fordon på landsbygden. För att förstå, krävs att man själv utsätter sig för de mentala såväl som fysiska prövningar det innebär att dag ut och dag in cykla på hög höjd med branta, tillsynes oändliga backar, med otillräcklig vila, otillräcklig mat och otillräcklig hygien, samtidigt som tusentals (!) personer dagligen kräver din uppmärksamhet, springer i din väg, vill ha dina pengar, kastar sten efter dig, spottar på dig och hånar dig… dag ut och dag in… som bevakar ditt tält tidigt som sent, tittar på dig när du äter, diskar, tvättar dig, byter kläder, följer efter dig när du vill uträtta dina behov, försöker stjäla dina tillhörigheter, trängs omkring dig när du behöver vara i fred… dag ut och dag in… Först när man tar sig igenom detta utan att tappa humöret, äger man rätten att kritisera.

För mig som har upplevt hela resan genom Afrika och VET vad som utspelade sig längs vägen, är det både intressant och underhållande, och ibland t o m häpnadsväckande, att ta del av folks tolkningar av det som jag har försökt förmedla via bloggen. Tolkningarna baseras naturligtvis på det jag har plitat ner på mina lediga stunder, varför jag också har en del i de missuppfattningar som skett. Ibland undrar man ändå om det är möjligt att vissa individer är så naiva och totalt oförstående inför raljerande och ironiserande formuleringar som de framstår, eller om de gör det till en konstart att misstolka det som skrivs. Intressant nog är det, som tur är, ingen av de personer som jag har träffat i verkliga livet, som haft svårt att förstå andemeningen i det jag försökt uttrycka. Kanske är det så att nätet och den anonymitet det erbjuder, triggar vissa avarter att släppa sina hämningar och haspla ur sig sådant de normalt sett aldrig skulle våga?! Dessa tragiska personer tycker jag bara synd om. Alla ni andra, kvinnor och män, som haft stake nog att kontakta mig utan pseudonym, agonister såväl som antagonister, tackar jag för ert engagemang och era synpunkter. Utan er hade resan definitivt inte blivit den samma!

Till alla testosteronstinna, allvetande datanördar på Happy MTB, som drömmer om att en dag få gränsla cykeln och ge sig ut på ett eget äventyr, men som i sin frustration över att detta troligen aldrig kommer ske istället häcklar de som vågar, vill jag bara säga; Jag vågade och ZIPP-hjulen fungerade HELA resan från Kairo till Kapstaden! Gör om det och gör det bättre! Jag ska med nöje följa er resa hemma från soffan, UTAN pseudonym!

Med dessa ord börjar det bli dags att sätta punkt för afrikacyklingen och afrikabloggen. Det har varit ett svårslaget äventyr, fyllt av utmaningar och upplevelser jag sent kommer att glömma!

Som avslutning vill jag uttrycka ett riktigt stort och hjärtligt tack till alla er som gjorde min hemkomst minst lika oförglömlig som själva resan. Jag misstänkte ingenting och blev uppriktigt överraskad över er uppslutning, men framför allt blev jag oerhört GLAD!
TACK alla orkestervänner, cykelkompisar, triathlonkompisar, studiekamrater, arbetskamrater, kollegor, nära vänner till familjen och alla kompisar utan epitet, för ert stöd och för att ni bryr er. Och TACK inte minst till de stackars föräldrarna, som fått utstå mycket i dåtid, nutid och säkerligen även i framtid…

 

IMG_1621

Hakuna Matata!  :-D

13 augusti, 2009, publicerat av Anna

Målgången i Kapstaden

090725
Den 9 maj, dagen då vi nådde Kapstaden, började vi med en tidig frukost i mörkret och dimman. Fastän jag gjorde en kraftansträngning att stiga upp extra tidigt, var jag som vanligt en av de sista att lämna lägerområdet. Jag cyklade hela vägen till uppsamlingsplatsen tillsammans med en engelsk kille, Simon, som hade blivit en av mina bättre vänner på resan och vid det laget i princip lika less på cyklingen som jag själv. Fastän vi bara skulle cykla ca 7 mil innan konvojen började, kändes det som om kilometrarna aldrig vill ta slut. Som vanligt möttes vi av ihärdig motvind och evighetslånga uppförsbackar. Inte ens den sista dagen kunde Afrika bjuda oss på en enkel och njutbar cykeltur. Det kändes som vi kämpade in i det sista.

Väl framme vid lunchstoppet och vår uppsamlingsplats mötte mängder med cyklister, anhöriga, journalister och fotografer upp. Vi kände oss nästan som celebriteter när vi en efter en rullade in i rådande kaos på parkeringsplatsen intill stranden. Lunchen som serverades var dagen till ära riktigt anständig. Flera sorters pålägg att välja bland och inte ens mögel på brödkanterna.

I väntan på att poliseskorten skulle anlända, umgicks vi och strosade runt på den vita stranden, med klarblå himmel och Taffelberget i bakgrunden. Vädret kunde vid det laget inte ha varit mer perfekt. Det var en exalterad och förväntansfull stämning i gruppen. Folk badade med kläderna på i det kalla vattnet. Cyklisterna fotograferades av vänner och bekanta på stranden, med och utan cyklar. Massmedia bevakade. Några låg i sanddynorna och kontemplerade över situationen, vad som hade upplevts sedan starten i Kairo och vad som väntade vid målgången i Kapstaden.

Efter några timmar var det äntligen dags för det vi så länge hade väntat på och fantiserat om; Den sista konvojen in till Kapstaden. Denna gång var vi närmare 100 cyklister i konvojen. Förutom vår egen grupp anslöt en rad lokala cyklister, anhöriga och t o m Kapstadens tillförordnade borgmästare. Vi rullade två och två med poliser framför och bakom oss. Dessutom följdes vi av fotografer och kameramän på motorcyklar. Uppståndelsen var betydligt större än vad åtminstone jag hade förväntat mig. I så många månader att vi trampat och trampat i vår ensamhet och nu kom belöningen. Allt på en gång.

Först rullade vi längs de fashionabla strandområdena norr om Kapstaden, där flotta hus och lägenheter trängdes om utrymmet närmast havet. Denna soliga med ändå något kyliga höstdag powerwalkade, joggade, fiskade, surfade, drakflög och cyklade lokalborna längs stranden, precis som vilken annan dag som helst. Denna dag upphörde dock flertalet med sina respektive aktiviteter för att häpet stirra när vi, cyklist efter cyklist, rullade förbi. Alla iklädda likadana cykeltröjor, som signalerade om vilket äventyr vi hade upplevt tillsammans.

Därefter rullade vi ut på motorlederna, som förde oss in mot de centralare delarna av Kapstaden. Hela tiden exemplariskt lotsade genom trafikkorsningar, rondeller och på-/avfarter av de lokala poliserna. Förbipasserande och mötande fordon bemötte oss med leenden, vinkningar och tutningar. Det vi fick vara med om kändes stort!

Kronan på verket var när vi slutligen rullade in i självaste Waterfront och emottogs med pompa och ståt. Längs vägkanten väntade flera led av människor, med plakat, banderoller och party-skallror. När trängseln blev så stor att det inte längre gick att hålla styrfart på cykeln, klev vi av och promenerade de sista metrarna, ackompanjerade av en lokal blåsorkester. Till glada festtoner och folkets jubel korsade vi så äntligen mållinjen. Där och då började det så sakteliga gå upp för oss vad vi hade åstadkommit, genomlidit och upplevt. Den befriande känslan över att äntligen var framme går inte att beskriva med ord. Situationen blev till slut så överväldigande att det inte längre gick att hålla tårarna tillbaka. Fyra månader av enträget cyklande, svidande bakdel, enahanda kost, dålig hygien, påfrestande afrikaner, obekvämt campingliv, irriterande medresenär, med mera var till ända. Men också, fyra månader av obeskrivliga upplevelser, vackra vyer, spännande möten, otroliga erfarenheter, fysiskt välbefinnande, stimulerande utmaningar, unik vänskap och mycket, mycket mera var till ända. Känslorna var många och än idag svåra att sortera och beskriva.

I mål utbröt något av ett allmänt kramkalas. Familj och vänner anslöt till det avspärrade VIP-område där vi vistades och alla gratulerade varandra till den genomförda prestationen och avslutandet av resan. Vi som inte hade någon som mötte upp i målområdet, drog oss så småningom över till en närliggande uteservering, där vi tillsammans firade med var sin riktigt kall öl. Inte bara en sval öl som hade stått i skuggan, vilket för övrigt i stora delar av Afrika benämns som en ”cold beer”, utan en RIKTIGT kall öl med imma på glaset. Det mesta hade säkert smakat ljuvligt i denna stund, men den ölen var något alldeles extra!

Efter en liten stund var det dags för den formella ceremonidelen. Varje deltagare ställde upp sig vid sin nations flagga. Vid den svenska flaggan var det tämligen ensamt, varför jag blev både fanbärare och lagkapten för den svenska truppen. I bokstavsordning tågade vi sedan upp på scenen på Waterfronts amfibieteater. Speakern presenterade, blåsorkestern spelade och publiken jublade. Sällan har jag känt mig mer patriotisk än när jag där gick mitt ärevarv med den svenska flaggan högt i skyn!

Alla cyklister som hade genomfört sträckan Kairo – Kapstaden avtackades av borgmästaren, fotograferades och belönades med en medalj. De cyklister som dessutom hade tävlat fick lite extra uppmärksamhet och vinnarna firades med blommor och champagne. Avslutningsvis donerades 50 st cyklar till mindre bemedlade barn i Kapstaden och arrangören tackade för sig.

I VIP-tältet bjöds det sedan på bubbel och snittar för alla deltagare, anhöriga och särskilt inbjudna, såsom representanter från respektive nationers konsulat. Även om arrangören säkerligen hade tagit i vid beräkning av matåtgången, tog det inte många minuter innan vårt glupska gäng fullkomligen hade rensugit samtliga silverfat på allt ätbart. När dessutom bubbelflaskorna var tömda, vandrade vi vidare till den närliggande baren och fortsatte festligheterna.

Vid 19-tiden på kvällen var det samling på en abonnerad restaurang, där firandet fortsatte i banquet-form. Olika personer tackades och hyllades utifrån diverse vinklingar i sann amerikansk anda, typ ”more is better”. För egen del tycker jag att det bildspelet som visades från vår resa var den största behållningen. Under fyra månader hinner så ofantligt mycket hända, att endast en bråkdel aktivt stannar kvar i minnet. På något sätt blev bildspelet en påminnelse om allt vi varit med om och upplevt från början i norr till slutet i söder. I förlängningen blev det förmodligen också början till rekapituleringen, sorteringen och bearbetningen av alla intryck. En process som pågår än idag och säkerligen lång tid framöver.

 

IMG_2273

Under målgångsbanderollen i Waterfront/Kapstaden.
Overkligt och ofattbart!

25 juli, 2009, publicerat av Anna

De sista dagarna genom Afrika

090725
De sista inläggen har suttit hårt inne, vilket jag ber om ursäkt för. Jag vet att ni var många som följde min resa och som såg fram emot ett ordentligt avslut av resan. Planen var att uppdatera bloggen så fort jag nådde Kapstaden och därefter Sverige. Men, när resan väl var över, var det precis som om all luft gick ur mig. Det var så underbart att återfå sin ”frihet” och släppa alla ”måsten” som resan genom Afrika var förknippad med. Inte minst var det fantastiskt skönt att göra något annat än att cykla och återuppleva cyklingen, i en eller annan form. Trots det har det hela tiden gnagt ett dåligt samvete inom mig. Ett dåligt samvete över att jag berövade er trogna läsare slutet av denna strapatsrika och annorlunda resa som åtminstone jag sent kommer att glömma. Därför vill jag nu, sent omsider, göra ett försök att förmedla den sista veckan, målgången, tiden i Kapstaden och hemkomsten.

Dagen efter mitt inlägg från Namibia, cyklade vi de återstående 10 kilometrarna till den sista gränskontrollen vid Orange River. Efter sedvanlig pappers- och stämpelexercis befann vi oss slutligen i Sydafrika. Det sista av de 10 afrikanska länder vi skulle cykla igenom. Förväntningarna var vid det laget höga på vad vi skulle få se och uppleva under de dagar vi färdades mot vår slutdestination, Kapstaden, genom detta omtalade och på flera sätt beryktade land.

Det dröjde inte länge innan vi kunde konstatera att vi befann oss i ännu ett land som var långt ifrån platt. Långa gradvisa stigningar om flera kilometrar, ofta i påtaglig motvind, inramade vår resa. Omgivningarna var sparsamt befolkade och bestod av lågväxta buskage på mer eller mindre höga kullar. Någon gång per dag passerade vi förbi små städer som befolkades av den sydafrikanska motsvarigheten till de amerikanska ”hillbillies”. Besöken i deras affärer, restauranger och barer påminde om 70-talets Östeuropa, till sortiment och inredning. Populationen utgjordes till stor del av gravt överviktiga, vita, afrikaanstalande, europiska ättlingar med omoderna frisyrer och kläder, som färdades i stora pickups och levde på friterad mat. Kort och gott levde åtminstone inte de nordvästra delarna av Sydafrika ens i närheten upp till våra förväntningar…

Dagarna var oftast soliga och fina medan nätterna var svinkalla. De tropiskt heta nätterna var vid det laget ett minne blott. Istället låg man invirad i sovsäcken med alla tänkbara kläder på sig; underställ, friluftsbyxor, dubbla fleecetröjor, mössa och raggsockar. Några av morgnarna vaknade vi t o m upp med frost på tältduken. Inte riktigt den typiska bilden av Afrika.
På cykeln var det också flerlagerprincipen som tillämpades. D v s, jag tog på mig så mycket långa/varma kläder som jag överhuvudtaget kunde frambringa. Trots det gick det knappt att hålla öron, fingrar och tår varma de första timmarna på cykeln.

Höjdpunkterna i Sydafrika var väl helt klart de återkommande besöken på Wimpys snabbmatsrestauranger. Vid det laget var vi alla gruvligt trötta på torra vita brödskivor med jordnötssmör och sylt samt klibbig gröt till frukost. När tillfälle gavs fullkomligen invaderade vi Wimpy och beställde, likt de värsta patologiska hetsätarna, så mycket olika maträtter och drycker som vi bara förmådde trycka ner. Servitriserna såg stundtals helt uppgivna ut när veckans normala sammanlagda gästantal anlände inom ett par timmar. Varken förr eller senare har de väl sålt så många milkshakes på en och samma gång.

De två sista dagarna nådde vi Afrikas västkust. Inte alls sådär njutbar och exotiskt som man kanske skulle vilja tro. Starka vindar, grå dimma, och lätt duggregn. Kan liknas vid vilken grådaskig höstdag som helst här hemma vid kusten. Några hårdhudade entusiaster i grupper kastade sig av princip i de svala (!) Atlantvågorna. För egen del var jag inte ens lockad, där jag stod och betraktade spektaklet väl påpälsad på strandkanten.

Sista kvällen hade vi grillparty på en sval campingplats ca 10 mil norr om Kapstaden. Där dök det även upp tidigare afrikacyklister och anhöriga. Förvåningen var stor på flera håll när föräldrar och respektive överraskade med att möta upp tidigare än förväntat. Vid genomgången inför den avslutande dagen, kändes det helt overkligt att denna tillsynes oändligt långa resa skulle vara slut 24 timmar senare. Spänningen och förväntningarna gjorde sig påminda när man kröp in i tältet och stängde dragkedjorna med 10-talet klädnypor (dragkedjorna hade för längesedan gett upp) för sista gången…

 

IMG_2218 
Sista kvällen med gänget och genomgång
av morgondagens
avslutning.

24 juli, 2009, publicerat av Anna

Nedräkning i Namibia

090503
Precis som titeln antyder, har nu nedräkningen till slutmålet börjat på allvar. Om en vecka vid det här dagset är hela resan över och det enda som återstår är några avkopplande dagar i Kapstaden innan hemresa. Känslorna inför avslutningen av resan är högst varierande i gruppen. För många tycks denna tillvaro ha blivit något av en normalitet och de ser med fasa fram emot att återvända till det ”vanliga livet”, med helt andra krav och förpliktelser än att cykla 6 timmar om dagen. För egen del är jag mer än redo att åka hem. 4 månader på resande fot är för mig alldeles för länge, särskilt under de förhållanden som vi levt. Häromdagen slog det mig, att det jag ser fram mest emot när vi når Kapstaden är inte konvojen in till staden, avslutningsceremonin på stranden eller galamiddagen på kvällen. Istället längtar jag något ofattbart efter att packa ihop de ingrott smutsiga campingprylarna för sista gången, rensa ur mitt skåp med tillhörigheter i lastbilen (som varit alldeles för litet), ta avsked av hela cykelkollektivet och sova ut! Efter hemkomsten väntar en minutiös tvagning av mig själv och alla prylar. Längtar! Räddas det som räddas kan!

Sedan senast har jag dels rest runt i Namibia med buss, bil och tåg, dels cyklat genom ett hänförande vackert ökenlandskap. Namibia är precis som Botswana väldigt glest befolkat, varför vi inte träffar på så mycket människor ute på landsbygden. På sin höjd vinkar vi åt en och annan förbipasserande vit namibian/sydafrikan, genom vindrutan på deras fyrhjulsdrivna jeepar. Antalet vita är betydligt högre än vad jag hade förväntat mig. I de kustsamhällen jag besökte, Swakopmund och Walvis Bay, fullkomligen vimlade det av tyska och holländska descendenter. Förutom en tyskinspirerad arkitektur finns en välfungerande infrastruktur, i motsats till de övriga afrikanska länder vi hittills besökt. Den afrikanska upplevelsen kanske inte infinner sig i samma utsträckning, å andra sidan finns det vatten i duscharna, kalla drycker och andra bekvämligheter vi inte precis varit bordskämda med. Höjdpunkten var när vi passerade Wimpys hamburger-restaurang och kunde beställa riktig milkshake. Små glädjeämnen som förgyller tillvaron… :-)

Vid kusten hyrde vi bil och körde in i öknen till Namibias berömda och spektakulära sanddynor, Sossusvlei och Dead Vlei. Inga ord kan med rättvisa beskriva dessa enorma (upp till 300 meter höga), röda sanddynor som sträcker sig millångs runt omkring. Det enda begränsar är den egna kraften att promenera upp och ner för dessa oändliga sandmängder. Få saker i livet går upp emot att sitta på toppen av en av sanddynorna i gryningen och bevittna hur solen stiger allt högre och känna hur den förvandlar den iskalla ökennatten till stekande hetta… Måste upplevas!
Bilder kommer.

Ute i öknen fann jag ett fantastiskt hotell, Sossusvlei Lodge. Fastän det egentligen var dags att trampa vidare söder över kunde jag inte motstå frestelsen att checka in i denna oas. Att byta det sandiga tältet utan dragkedjor mot en egen ”bungalow” med säng och dusch, den enahanda mathållningen mot kompletta bufféer och den monotona cyklingen i ökenhetta mot en avkopplande dag vid swimmingpoolen, var inget svårt beslut. En hel dag utan något annat program än måltider, kändes både välbehövligt och välförtjänt.

Resan tillbaka för att returnera bilen var betydligt mer äventyrlig. Delar av mitt resesällskap tillhörde den manliga äldre generationen och var således helt insiktslös om den egna förmågan att framföra ett motordrivet fordon, med manuell växellåda, i vänstertrafik, på dålig grusväg. Förutom upprepade kärringstopp (som för övrigt snarare borde benämnas gubbstopp), skrikande växellåda, omkörningar på fel sida och allt annat som den värsta bilskoleelev kan tänkas utsätta sin körlärare för, fick jag även utstå en punktering som inte var av denna värld. Fullkomligt demolerat däck och helt sönderkörd fälg, mitt ute i öknen, med 25 mil grusväg till närmsta civilisation och endast ett litet reservhjul att tillgå. Givetvis hade föraren ingenting med saken att göra, istället var det en ”jävla skitbil” och ”jävla skitvägar”. När jag försiktigt försökte påpeka att sådana omständigheter ofta brukar föranleda en sänkning av hastigheten, tittade han bara frågande på mig… Efter en rejäl hastighetssänkning och åtskilliga timmar i bilen, nådde vi slutligen vår destination med hjälp av reservhjulet. Min lärdom var att hädanefter aldrig oprövat överlåta bilkörningen till en man som påstår sig vara en duktig bilförare, eftersom han sannolikt inte är kapabel att göra en sådan bedömning själv. För har en man någonsin påstått att han INTE är en duktig bilförare?!

Att återansluta till gruppen var inte det enklaste visade det sig, med tanke på att de färdades på avlägsna grusvägar långt ute i ödemarken. Bussen vi hade planerat att ta var fullbokad och istället tvingades vi ta ett ultra-långsamt nattåg, med högst tveksam standard, följt av en taxi, med än mer tveksam standard. Slutligen återsåg vi dock gruppen, med blandade känslor, vid ett anrikt hotell mitt i ingenstans och semestertrippen var som bortblåst. Dagen därpå började vi åter trampa vidare, de resterande 100 milen mot Kapstaden.

De flesta är tillbaka från sina respektive avstickare, förutom John, en amerikansk kille som inte heller är den bäste på att inordna sig i ledet. Förutom ett otal sidotripper längs resan, har han inte synts till på över 10 dagar och ingen vet var han befinner sig eller när han planerar att återvända, idag i Namibia, imorgon i Sydafrika, om en vecka i Kapstaden, eller inte alls? Gruppresor är inte för alla helt enkelt…

Annars är det inte mycket nytt att rapportera från Tour d’Afrique-livet. Vi avnjuter för tillfället vår sista gemensamma vilodag på en avlägsen campingplats vid Orange River, som utgör gränsen mellan Namibia och Sydafrika. Förvisso en vacker omgivning, men här finns i princip ingenting att göra, förutom kanotturer på floden och ölhävning i baren. Ingetdera tilltalar mig nämnvärt i skrivande stund. Längtar mest bara efter en nespresso i stillhet på den egna balkongen med ett grönskande Slottsskogen att vila ögonen på. Bara 10 dagar kvar till hemresa… :-)

 

IMG_4145 []

Soluppgången vid Dune 45.

3 maj, 2009, publicerat av Anna

Resumé från Botswana

090424
Vid det här laget befinner jag mig redan i Namibia. Tiden i Botswana fullkomligen rusade förbi och det var inte lätt att hitta luckor för blogguppdateringar och andra onödiga i-lands åtaganden.
Efter dagarna vid Victoriafallen cyklade vi de 7 milen till floden som utgör gränsen mellan Zambia och Botswana. När vi korsade denna med en bilfärja av det enklare slaget, befann vi oss inom ett par hundra meters avstånd från fyra länder samtidigt; i väster Botswana, i öster Zambia, i norr Namibia och i söder Zimbabwe.

Efter att vi passerat igenom passkontrollen till Botswana, var vi tvungna att ställa oss med skorna i ett desinficeringsbad och därefter rulla cyklarna genom ett motsvarande, större bad. Denna något underliga procedur har sedan upprepats med jämna mellanrum. Tydligen tror man att detta är ett sätt att få ”hand-foot-and-mouth disease” (mul- och klövsjukan) under kontroll, både bland människor, boskap och vilda djur. Förutom obligatorisk tvätt av skor och däck, är det inte heller tillåtet att medföra otillagade köttprodukter över dessa kontrollstationer. En dag förlorade vi därför hela köttransonen för 60 personer. Vrålhungriga cyklister är måttligt roade när de blir ofrivilliga vegetarianer, visade det sig…

Första dagen i Botswana gjorde vi en båttur på Chobe-river (en grenflod till Zambezifloden). Förutom antiloper, diverse exotiska fåglar, badande elefanter och flodhästar, avnjöt vi en helt fantastisk solnedgång. Även om bilder aldrig återger verkligheten på ett autentiskt sätt, hoppas jag kunna dela med mig av upplevelsen genom en ingående bildserie, när jag når bredbandsvärlden igen.

Nästföljande dag återvände vi till cykelallvaret. Evighetslånga, raka vägar, kantade av gult gräs och gröna buskar, utan variation och 15 – 20 mil som skulle avverkas varje dag. Cykelmonotonin var värre än någonsin. Både Botswana och Namibia har en population runt 2 miljoner (respektive) och en landsarea i samma storleksordning som Frankrike. Mer öde vägar får man med andra ord leta efter. Inga byar för uppfriskande drickastopp och inga skrikande ungar. Det förstnämnda har väl i ärlighetens namn saknats betydligt mer än det sistnämnda…
Det enda som förgyllde dagarna var möjligheten att möta vilda djur. De första 25 milen, eller så, fick jag nöja mig med att beskåda elefantavföring, medan de andra stolt rapporterade om alla elefanter, giraffer och antiloper de sett. Men helt plötsligt var de bara där, tre elefanter som korsade vägen, följt av en elefant vid ett vattenhål och en annan i skuggan av ett träd. En mycket mäktig och overklig cykelupplevelse!

Inspirerad av djurlivet och färdig med cykeltristessen, bestämde jag mig för att besöka Okavangodeltat. En av de mest unika och sevärda platserna i Afrika. Okavangodeltat försörjs av regnmassorna i Angola, som sedan rinner in i Botswanas slättland. Hela området är i princip otillgängligt med bil, varför jag och Ann (en amerikansk kvinna) chartrade ett eget Cessnaplan och flög dit. Efter 40 minuters flygtur uppenbarade sig landningsbanan som en sandstrand mitt i en grönskande oändlighet. Väl på marken, mitt i ingenstans, blev vi upphämtade i jeep av Hobbs och Vasco, våra guider för de nästföljande dagarna.

Stället vi bodde på hette Little Kwara och bestod av 4 ”tält”, resturang, bar och relaxavdelning. Med tält menas en typ av hus som är byggt på pålar med trägolv och tygväggar. Det var definitivt de mest luxuöst inredda tältet jag någonsin bott i; riktiga sängar med clorinvita lakan, dubbla handfat, skinande rent badkar, exotisk utomhusdusch, vattentoalett, egen veranda med förstaklassig utsikt, m.m.… Och detta var bara början. Vistelsen på Little Kwara visade sig bli ett minne för livet. Servicen var inte av denna värld. Fyra generösa måltider per dygn, fri dricka i baren, te vid eldstaden, safariturer tidigt och sent, båtturer… Ingenting saknades!

På min första egna promenad runt området såg jag en sjö fylld med flodhästar och krokodiler, ett 30-tal babianer, giraffer, antiloper, vårtsvin och en elefant. Mycket imponerad över det sprudlande djurlivet, berättade jag entusiastiskt om min strapats, varpå personalen mer eller mindre fick en panikattack. Tydligen fick vi inte överhuvudtaget lämna området utan en erfaren guide. Något de visserligen hade nämnt när vi anlände, men som jag hade tolkat lite fritt. Nästa promenad jag gjorde bad jag därför att få med mig en guide, som laddade det 1,5 meter långa geväret med 20 patroner och tågade iväg med bestämda steg. Enligt guiden, hade turister blivit jagade av både elefanter, flodhästar och lejon. Låter otroligt, men man får väl anta att den överdrivna försiktigheten inte var helt obefogad?!

Fördelen med safari i bushen jämfört med nationalparkerna är att reglerna inte är lika strikta. T ex är det tillåtet att köra utanför de spårade vägarna. Detta innebär att man kan komma närmare och följa efter djuren. Det är också tillåtet med safari nattetid, vilket verkligen är att rekommendera. Att köra runt i den bäcksvarta natten, men endast stjärnhimlen och en strålkastare som ljuskälla, och plötsligt tvingas tvärnita pga att en hord elefanter blockerar vägen, är en upplevelse utöver det vanliga!  
Nackdelen är möjligen att djuren inte står serverade på samma sätt och rör sig över ett mycket större område. Å andra sidan är det ju en än mer speciell upplevelse när man väl ser något udda djur.
Efter dagarna i Okavangodeltat framstår utflykten till Ngorongorokratern och Serengeti som ett besök i Borås djurpark, typ.

På våra safariturer såg vi allt tänkbart djurliv, men det som mest etsat sig fast, förutom de betande zebrahorderna, flyende antiloperna, stiliga girafferna, badande flodhästarna, trumpetande elefanthonorna, lustiga hopphararna, kringströvande hyenorna, hungriga geparderna och den skygga leoparden, var en aggressiv svart mamba. Medan vi körde runt i den öppna jeepen, utan väggar eller tak, fick vi plötsligt syn på en 2 meter lång svart orm som låg på en sandstig precis bredvid oss. Samtidigt som jag ber chauffören backa bilen och ställer mig upp för att se bättre, reser den sig plötsligt upp till hela (nästan!) sin längd och gör en snabb attack mot bilen, innan den kastar sig ner åt andra hållet och ringlar iväg. Alla i bilen blev lätt chockade över ormens utspel. Jag antar att de precis som jag är mer vana vid slöa huggormar, som helst tar igen sig i solen och i det längsta ignorerar förbipasserande. T o m guiderna som inte tidigare hade visat några tecken till rädsla, var påtagligt medtagna. Svart mamba är tydligen Afrikas giftigaste och snabbaste orm, som vid minsta hotbild jagar och biter det som kommer i dess väg, oftast med dödlig utgång. Svart mamba producerar ett neurotoxin som paralyser både extremiteter och andningsmuskulatur. Medvetslöshet kan inträffa så snart som efter 5 min och döden inom några timmar, om ingen antidot ges. Att stirra en svart mamba djupt in i ögonen tillhör inte vanligheterna. Även om det bara varade för ett kort ögonblick, var det en mäktig och oförglömlig upplevelse!

Jämfört med klientelet på vår cykeltur, var det något av en kulturchock att stifta bekantskap med de andra gästerna på Little Kwara. Mest utmärkte sig en 30-årig tjej från Texas, som hävdade att det visst var camping att bo i ovan beskrivna ”tält”. Åtminstone var detta det mesta spartanska boendet hon hade provat på.
Under en av jeepturerna var hon tvungen att ”lätta på trycket”. Inget konstigt med det. Inte förrän hon senare den dagen stolt tillkännagav att det var första gången i sitt liv som hon kissat i det fria!
Något av en kontrast till den tillvaro vi levt i de senaste månaderna. När vi delade med oss av några historier från cykelturen vid middagsbordet, satt de andra gästerna med förfärade miner och såg ut som om vi mer eller mindre hade förstört aptiten för dem.

Mest underhållande var en pensionerad kärlkirurg från England som inte kunde förstå hur de kunde driva ett sådant här ställe ute i bushen utan air condition. Då ska man veta att den knappa elektriciteten drevs med hjälp av en generator, några timmar per dag, och att det enda kommunikationsmedlet var en kortvågsradio.
På sin förnäma oxfordengelska satt han och hänfört berömde Kapstaden; -”It’s an extraooordinary city, absolutely extraooordinary!”. När jag efter detta återkommande uttalande försökte bringa klarhet i varför just Kapstaden var en så extraordinär stad, fick jag den något oväntade förklaringen; -”Because, there are less africans there, than in bloody London!”. Inte det svaret jag hade väntat mig precis, men antar att jag har något att se fram emot! :-D

Dagarna i deltat gick tyvärr alltför fort och innan vi var ens i närheten av nöjda, var det dags att flyga tillbaka till civilisationen. För första gången sedan vi påbörjade cykelturen i Kairo, har jag faktiskt upplevt något som var värt att komma tillbaka för! Den avslutande flygturen på hundra meters höjd, över det imponerande Okavangodeltat, med kringströvande elefanter och giraffer, gjorde ju inte upplevelsen sämre…

Tillbaka i cykelgruppen hann den verklighet vi för närvarande lever i ikapp oss lika fort som vi ställde ner resväskan. Inget mer; -“How do you like you tea, m’am? Regular, herbal or robois? Milk or sugar? Brown or white sugar? One or two spoons? Wait by the fire and I will bring it”. Istället var det; -“Good, you’re back. You’re on dish duty tonight!”… :-(

Även om det inte hade hänt mycket nytt på cykelfronten - samma ödsliga, evighetslånga, raka vägar, kantade av gult gräs och gröna buskar - hade det i alla fall inte varit helt händelselöst i gruppen. Bl a hade några intressanta sjukdomsfall inträffat.
Tre personer hade noterat kliande, underliga hudförändringar på fötter, ben, händer och rygg, som sakta ökade i omfattning. Vid läkarbesöket visade det sig att de hade drabbats av ringformiga hudmaskar. Nice! Behandling pågår.
Mer dramatiskt var insjuknandet av en av de sydafrikanska tjejerna. Hon kräktes, hade diarré, huvudvärk, hög feber och svettades något kopiöst. Sydafrikanerna på resan är ju mycket tuffare än alla oss andra mesiga västerlänningar. Detta innebär bl a att de inte tar någon malariaprofylax. ”If you get Malaria you treat it with a few pills”. Är deras något förenklade motivering. Sharita (den sydafrikanska tjejen) följde efter flera dagars sjukdom med till sjukhuset, om än något motvilligt. Väl där och efter ytterligare försämring, lär hon ha yttrat de insiktsfulla orden; ”So much for being a tough south african. I wish I would have taken the prophylactics…” Malaria kan inte vara kul att drabbas av. Inte ens om man är uppvuxen i den sydafrikanska bushen och hård som diamant…

Annars går allt i samma gamla lunk som tidigare. Slutdestinationen börjar närma sig, men känns fortfarande ogreppbart avlägsen. Lustigt hur tre veckor kan kännas som en evighet, när vi redan färdats i över tre månader. Under vilodagen i Windhoek (Namibias huvudstad), bestämde jag mig därför för ännu en liten avstickare, för att vidga vyerna och inte minst för att se de berömda sanddynorna. Jag har helt enkelt kommit till konklusionen att jag inte är tillräckligt “aspergoid” i min läggning för att stå ut med samma inrutade tillvaro dag efter dag, oavsett om det är vardagen hemma eller vardagen i Afrika. Min inställning är därför att det är bättre att bejaka rastlösheten och förgylla tillvaron med oförglömliga upplevelser, än att förlora glädjen i rutinmässig tristess. Som en av mina medresenärer konstaterade; “Cycling I can do at home, the Namibian desert I can only see here!”

Återkommer med en lägesrapport! :-)

 

Cykling i Afrika när den är som bäst!

25 april, 2009, publicerat av Anna